Vi människor tillhör samma grupp. Hur blev vi till?

Vem och vad är människa?

Den evolutionära föreställningen av människans uppkomst.

Ja, vem och vad är vi människor? Den här frågan har sysselsatt människan så länge hon har funnits. Jag ska börja med en kort reflektion över den evolutionära synen på människan för att sedan gå över till den bibliska människosynen.

Evolutionen och människan

När tanken om biologisk evolution slog igenom i den västliga kulturkretsen på 1700- och 1800-talen blev frågan om människans ursprung akut. Om hon inte var skapad av Gud, hur har hon då blivit till? Men innan vi går till den evolutionära synen, måste vi gå lite längre tillbaka i historian, till upptäcktsresorna.

Människans ursprung och upptäcktsresorna

I o.m. upptäcktsresor kom europeer i kontakt med andra folk (bl.a. svarta). Snart fick man också kontakt med apor. De yttre likheterna med apor (schimpanser, gorillor och orangutanger) skapade frågor om deras relation till människan. Var de i någon mening "släkt" med oss? Vilken relation hade den vita mannen till de färgade och vilken relationen hade de färgade till apor? Viljan att systematisera (ordna) den levande naturen växte fram. Samtidigt hade europeerna fått föreställningen att de var kulturellt mer "utvecklade". 

När upptäcktsresenärer upptäckte att "vildar" på andra kontinenter var så olika från den vita mannen började man spekulera om människan kanske hade utvecklats från dessa vildar och från ett lägre djurstadium. John C. Green skriver:

  • När olika beskrivningar av människolika varelser blev objekt för vetenskaplig forskning, blev den eviga frågan om människans plats i naturen åter aktuell. När man besökte primitiva folk och betraktade deras yttre utseende, språk, uppförande och beskrev deras seder, började idén att den mänskliga historien snarare varit en process från vildstadiet än från en ursprunglig fullkomlighet få fotfäste.

John C. Green, The Death of Adam, The Iowa State University Press, 1959, s. 175

De första teckningarna om apor (schimpanser, orangutanger) liknade mycket människan (se bild 1). Med "vildar" förstod man svarta och andra icke-vita människor. Vissa hade gått så långt i sin fantasi (i jämförelsen mellan svarta och apor) att man spekulerade om inte den svarta rasen var en hybrid mellan den vita mannen och orangutangen. (Green, 1959, s. 192)

När Charles Darwin gjorde sin världenrunt segling (1833-1836) mötte han "vildar" på andra kontinenter. När han mötte eldsländare vid Sydamerikas sydkust skriver han att han "inte trott hur stort gapet mellan vildar och den civilicerade människan var: det var större än mellan vildar och husdjur." Charles Darwin, The Voyage of the Beagle, Wordsworth Classics, 1997, s. 196) 

Dessa möten övertygade Darwin om att den vita människan hade utvecklats längst. I sin The Decent of Man (1872) beskriver han detaljerat sin syn på människans biologiska ursprung från apor eller aplika varelser, även om han inte direkt nämner apor eller aplika varelser.

Idag tas människans utveckling som en given sanning. Man brukar hävda att det starkaste beviset för evolution finner man i fossil. "Den enda direkta evidens som vi har från det förgångna kommer från fossil", skriver Henry Gee, men tilläger att fossil är så "sällsynta att man undrar om vi kan använda dem till att säga så mycket över huvud taget; för varje mönster vi tror oss lära från dem är lika provisorisk som vår tolkning av själva fossil." (The Accidental Species, The University of Chicago Press, 2013,s. 56) 

Alla beskrivningar av s.k. mellanformer är mycket subjektiva. I boken What Evolution Is (Basic Books, 2001) beskriver Ernst Mayr om denna subjektiva sida av evolutionsforskning när det gäller människans förmodade släktskap med andra primater. De s.k. "mellanformerna" är inga mellanformer alls utan utgör egna grupper utan någon känt släktskap. Mayr skriver att "antropologer måste komma ihåg att taxonomiska namn som afarensis, erectus, och habilis inte beskriver typer utan snarare olika populationer och grupper av populationer." (Mayr, 2001, s. 239) Människan utgör en egen population på samma sätt som schimpanser utgör en egen population.

Afarensis, som Mayr nämnde, var av allt att döma en schimpanslik varelse (Mayr 2001, s. 244).

Människans förmodade likhet med schimpanser

Under en ganska lång tid har man hävdat att människan och schimpansen är till nästan 99% lika varandra i gener, se t.ex. Lotta Juul Nielsen (chefsred.), Livets utveckling, Bonnier Publikations, 2008, som anger siffran 98,9 %. s 81 . Denna siffra är dock mycket vilseledande. Under senare tid har man t.ex. funnit att skillnaderna mellan människans och schimpansens Y-kromosom är 53%. Jennifer F. Hughes et al, "Chimpanzee and human Y cromosomes are remarkably divergent in structure and gene content", Nature, Vol 463, 28 January 2010. Det som är viktigt att komma ihåg är att människor producerar nya människor på samma sätt som schimpanser producerar nya schimpanser.

Själva argumentet från genetisk likhet bygger på ett cirkelresonemng. Likhet används som argument för människans och schimpansens gemensamma ursprung och samtidigt använder man gemensamt ursprung som förkklaring för genetisk likhet. Faktum är dock att likhet i sig inte behöver betyda samma ursprung. Ann Gauger skriver:

"De flesta argument för vårt gemensamma ursprung från aplika varelser grundar sig på likhet - likhet i anatomi, och likhet i DNA. Jag vet dock från mina egna experiment att likheter mellan två komplexa strukturer inte är tillförlitliga indikatorer för ett evolutionärt samband mellan dem."

Ann Gauger, "Science and Human Origins i Ann Gauger, Douglas Ax, Vasey Luskin, Science & Human Origins, Discovery Institute Press, 2012, s. 15.

 

Bild 1. Till vänster en bild av en ung orangutanghona så som den beskrevs av Arnout Vosmaer 1776. Till höger en orangutang, "Jacko" från Georges-Louis Leclerc de Buffon naturhistoriska verk från 1766. Bilderna, som är hämtade från John Greene, "The Death of Adam", The Iowa State University Press, 1959, visar hur människolika dessa apor avbildades. Längst till höger en ung orangutang.

Den bibliska människosynen

Människans skapelse

 

Människans skapelse

Människan skapas av Gud och till hans avbild.

  • Och Gud sade: "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika. Och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden." Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. (Första Moseboken 1:26-27)

Det finns inget evolutionärt i Bibelns beskrivning av människans tillblivelse. Hon skapas åtskild från allt annat skapat. Bara människan formas med Guds egna händer. "Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse." (Första Moseboken 2:7)

Naturligtvis ställer vi frågan vad det betyder att människan är Guds "avbild" och "lik" Gud? Det hebreiska ordet tzelem, "avbild" används om konkreta ting, som statyer (se t.ex. Andra Kungaboken 11:18 där ordet används för att beskriva en avgudabild, se också Fjärde Moseboken 33:52). Människan är alltså också till det yttre Guds avbild. Bibeln talar ofta om Guds händer, ögon etc. (även om dessa inte är materiella ting).

Människan är också "lik" Gud. "Lik" har översatts från demut som uttrycker just likhet (läs t.ex. Jesaja 40:18 och Hesekiel 1:26). Septuaginta (LXX, den grekiska översättningen av Gamla testamentet från ca 250 f.Kr.) har använt ordet homoiosis som också uttrycker likhet. Men i vilken mening är människan lik Gud?

Jag har tidigare diskuterat Gud och nämnde i korthet att Gud är en person. Jag diskuterade också Guds egenskaper, och när jag talar om människans gudslikhet menar jag framför allt de egenskaper som Gud som person har. Vi är tänkande varelser. Vi är moraliskt ansvariga för våra handlingar. Alla mänskliga rättssystem grundar sig på denna insikt.

Människan är en medveten varelse, medveten om sitt eget "jag" och att också andra människor har detta "jag", ett "du". Här kommer avbildstanken klart fram. Också Gud är ett "jag", "JAG ÄR", JHWH. Guds namn betyder "jag är den varande".

Till skillnad från Gud är människan dödlig. Gud skapade människan till villkorlig odödlighet."Herren Gud gav detta bud: 'Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.'"(1 Mos 2:16-17) Människan trotsar Guds varning, äter av trädet och kommer under Guds dom.

       " ...du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett
        tills du vänder åter till jorden.
        Ty av den är du tagen,
        jord är du och jord skall du åter bli."1 Mos 3:19

 "Herren Gud sade: 'Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid.'"1 Mos 3:22

Genom syndafallet blev människan en dödlig varelse. Hennes enda hopp om att få ett evigt liv är genom tron på Jesus. Alla föreställningar om människans "naturliga" odödlighet är främmande för Bibeln. Däremot lär (nästan) alla andra religioner människans naturliga "odödlighet". Till den kristna kyrkan kom odödlighetsläran från den grekiska filosofin. Den stora filosofen Platon lärde själens odödlighet. Den materiella kroppen var ond medan själen hade något gudomligt i sig. Vid döden befrias själen från kroppen, och filosofin var vägen till befrielsen.

Genom nyplatonismen fick denna ide fotfäste i den tidiga kristna kyrkan. För Bibeln är denna lära främmande.

Den allmänmänskliga tron på någon form av odödlighet är bara ett eko från paradiset.

"Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: 'Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?' Kvinnan svarade: 'Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.' Ormen sade: 'Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.'"1 Mos 3:1-5

"Ormens" lögn har spridit sig som en löpeld. De flesta religioner utanför den bibliska uppenbarelsen har anammat ormens (djävulens) lögn. Det som är så sorgligt att många också den kristan har blivit offer för djävulens lögn. Jesus kom att återlösa oss, ge oss ett hopp om det eviga livet. Kärlekens apostel Johannes skriver:

"Den som har hans son (Jesus) har livet. Den som inte har Guds son har inte livet... Vi vet också att Guds son har kommit och att han har gett oss förstånd så att vi kan känna den Sanne. Vi lever i den Sanne, i hans son Jesus Kristus. Han är den sanne guden och det eviga livet."1 Joh 5:12, 20.

Att ta emot Jesus är att ta emot det eviga livet!