Historia, historiesynen, biblisk historia och kronologi

Adams' Illustrerad Panorama över historia.
Kartan skapades av Sebastian C Adams 1871. Denna bild är en reviderad utgåva från 1878. Kartan omfattar mänsklighetens historia från Adam till ca år 1900. Jag har använd kartan här bara som en illustration och inte som en källa för datering av historiska händelser.

Vad är historia?

Ordet ”historia” kommer från grekiskans historia, som betyder ”vetande”, ”kunskap”, ”forskning”, ”berättelse”.[1]  I vanligt språkbruk menar vi med historia det som hör till det förgångna. I Nationalencyklopedin skriver man att ”[s]äreget för historia är att den verklighet som skall utforskas inte direkt kan iakttas eller nås genom experiment utan måste utforskas genom de spår människor i det förgångna lämnat efter sig”.[2] Kort sagt är historia den del av verkligheten som inte längre finns!

Vanligtvis delar man upp historian i två huvuddelar, historia (den egentliga historian med tillgång till skriftliga källor och andra spår av mänsklig aktivitet) och förhistoria (tiden före den egentliga historian). Man brukar också dela upp historian till naturhistoria (som inkluderar naturvetenskapliga discipliner som t.ex. biologi, geologi, astronomi, paleontologi[3]), och å andra sidan kan man tala om kulturhistoria (som i princip undersöker människans aktiviteter i ett historiskt perspektiv). Dessa uppdelningar av historia är dock mycket konstlade som vi senare kommer att upptäcka och som är viktigt att hålla i minnet.

Tid

Centralt för historiesynen är tidsuppfattningen. Under antiken var det vanligt att tiden uppfattades cykliskt. Tidens riktning var mot en återkomst. I österländska religioner är detta typiskt. Det är först den kristna tron som förändrar tidsuppfattningen. I den kristna (och naturligtvis delvis i den judiska) tidsuppfattningen blev ”Guds skapelse … startpunkten och den yttersta domen slutet. Mellan dessa punkter löpte en lineär tid, buren av uppenbarelsen av Guds vilja”, skriver man i Nationalencyklopedin.[4] Människan befinner sig alltid i nuet. Det förgångna är borta för alltid, och framtiden är bara en potentiell möjlighet.

Denna tidsuppfattning, dvs. en lineär syn på tiden, har vi fortfarande, även om ”mängden” av tid har förändrats radikalt. Den moderna uppfattningen är att tiden började för ca 13,7 miljarder år sedan då universum antas ha uppstått. Och man tror att slutet nås i en avlägsen framtid (om hundratals miljarder år) när universum når en termodynamisk jämvikt (universums värmedöd död).

Tid som värdeutsaga

Olika tidsuttryck används när man beskriver olika historiska epoker, som t.ex. ”medeltiden”, ”antiken”, ”upplysningstiden” etc. Dessa och liknande tidsuttryck innehåller ofta en värdering. Begrepp som ”förhistoria”, ”primitiva kulturer”, ”primitiva människor”, ”primitiva språk”, ”primitiva religioner”, ”primitiva redskap”, ”primitiva drag”, ”mindre utvecklade” etc. uttrycker värderingar, utifrån vårt kulturella perspektiv sett. Dessa tidsutsagor har också en ”inbyggd” biologisk värdering. Folk som befinner sig på ”stenåldersnivå” är också i någon mening biologiskt mindre utvecklade än den moderna människan. Hur missvisande dessa uttryck är blir klart när vi tänker på att det fortfarande finns folkgrupper som befinner sig på ”förhistorisk” nivå (saknar skriftkultur), t.ex. aboriginer i Australien. Detsamma gäller numera utdöda inka- och andra indian kulturer i Mellan- och Sydamerika. Ska vi betrakta dessa människor som tillhörande ”förhistoria”? Naturligtvis inte! De är samtida med oss och är till 100 % människor. Det är oerhört viktigt att vara medveten om dessa språkliga värdeutsagor och inte låta dem leda oss vilse.

Även om man inte längre[5] betraktar människor och kulturer på samma sätt som tidigare kvarstår själva tankesättet, bara i en ny klädnad. I dag betraktas människans förflutna ur ett evolutionärt perspektiv. Tron på en storskalig evolution är de glasögon man tar på sig när man betraktar det förgångna. Också kulturen betraktas som en evolutionär process. Människans kultur tros ha utvecklats från samlar- och jägarsamhällen, först till djurhushållning, sedan till jordbruk och till sist till de industriella och kommersiella samhällena.[6] I denna föreställda utveckling blir tiden den ”måttstock” med vars hjälp människor och kulturer värderas. Ju äldre något är desto mindre utvecklat är det. Bara tiden tycks vara oföränderlig. Det samlande begreppet idag är evolutionism. Den kulturella utvecklingen går under namnet ”sociokulturell evolution” som i Nationalencyklopedin definieras som en ”process mot ökande differentiering och organisatorisk komplexitet.”[7]

Men är detta evolutionära sätt att betrakta det förgångna det rätta sättet? Svaret på denna fråga är helt avgörande för var och en av oss och för vårt sätt att betrakta historia.

Förhistoria

”Förhistorisk tid eller forntid (begreppen används ofta synonymt) kallas den tid där de skriftliga källorna är obefintliga eller alltför bristfälliga för att ge en täckande bild av historien… Förhistorien omfattar tiden före och fram till den historiska tiden, och sträcker sig egentligen över många miljoner år”, får man läsa i Wikipedia.[8] ”Förhistorian” slutar m.a.o. ca 5000 f.Kr. enligt vår tids sätt att tolka historia.

När det gäller människans ”förhistoria” brukar man dela upp den till olika ”åldrar”: ”stenålder”, ”bronsålder” och ”järnålder”. Stenåldern betraktas som den mest ”primitiva”, sedan kommer bronsåldern och sist järnåldern, den mest ”utvecklade” av dessa tre.  Stenåldern betraktas som den period människan börjar tillverka enkla redskap av sten. Den antas ha börjat för ca 2 miljoner år sedan. Bronsåldern betraktas börja när människan har lärt sig att smälta tenn och koppar till brons för ca 5000 år sedan. Järnåldern började i Främre Orienten ca 1100 f.Kr.[9]

Innan vi går vidare låt oss återvända till Nationalencyklopedins beskrivning av historia. Historia är den del av verkligheten som inte kan ”iakttas eller nås genom experiment utan måste utforskas genom de spår människor i det förgångna lämnat efter sig.” M.a.o. är historian inte tillgänglig för oss idag. Den enda ledtråden till människans historia vi har är de ”spår” som människor har lämnat efter sig. Dessa ”spår” kan vara redskap, boplatser, byggnader, etc. Men denna sorts ”spår” säger ingenting om den absoluta tiden när redskapen tillverkades eller när människor hade bott på ett visst ställe. Det är bara skriftliga dokument som kan ge oss en absolut tidsram i det förgångna. ”Absolut datering är möjlig endast när det finns en upptecknad historia som har med det upptäckta materialet att göra, när datumförsedda mynt upptäcks, eller en daterad inskrift i sten eller mosaik grävs upp.”[10] Utan skriftliga dokument är alla tidsangivelser spekulativa. Detta betyder att föreställningar om det förgångna inte är objektiv kunskap utan subjektiv tolkning av ”spåren”, beroende på vilken sorts ”glasögon” man tar på sig.

Historia

Den kända historian börjar ca 3000 f.Kr. i Mesopotamien.[11] Avgörande för valet av denna tidpunkt är att de första skiftliga dokument vi har kan dateras vara ca 5000 år gamla med några hundra års felmarginal. I processen att avtäcka det förgångna spelar arkeologin en viktig roll.

Arkeologi

Inom arkeologin (från grekiskans arkhaīos, "gammal" och logia, ”ord”, dvs. ”fornkunskap”) brukar man tala om relativ och absolut tid. Den relativa tiden syftar på relationen mellan arkeologiska fynd. När man t.ex. finner en gammal boplats där människor har bott i flera omgångar är det klart ett de längst nere liggande föremålen bör vara äldre än de som ligger ovanför. Men att bestämma den absoluta åldern för föremålen i olika strata (kulturlager) är ofta svårt.[12]

Det viktiga är att kunna skilja föremål som är tillverkade av människor från föremål formade av naturkrafter. Bara människan tillverkar redskap/verktyg för att användas i ett bestämt syfte. Designade verktyg är säkra ”spår” av mänsklig aktivitet. Men av de mänskliga ”spåren” är det bara skriftliga källor som kan ge oss en möjlighet att skapa en absolut tidram för det förgångna.

Kronologi

När man vill skapa en tidram för händelseförloppet brukar man tala om kronologi. Ordet kommer från grekiskans chrónos, ”tid” och logia, ”ord” (plural) och kan översättas som ”läran om tidsindelning”, ”tideräkning”. Tiden (som i sig är svårt att beskriva vad den är) ger oss en ”ram” för de händelser som människan har varit med om. Men för att kunna skapa en tidram i det förgångna måste vi först kunna bestämma en eller flera fixerade tidpunkter (datum) utifrån vilka man sedan kan fastställa en absolut tidföljd både bakåt och framåt. Vår användning av förkortningar f.Kr. (”före Kristus”) och e.Kr. (”efter Kristus”) illustrerar detta väl.[13]

Absolut datering

För att rekonstruera den tidiga historian har vi en del gamla bevarade skriftliga källor. Genom att jämföra uppgifter i dessa källor med samtida kända naturfenomen kan man skapa en någorlunda säker tidram för människans historia. Assyrierna som många andra folk noterade vissa naturfenomen som inträffade under olika regenters eller andra viktiga personers livs- eller regeringstid. Här spelar astronomiska observationer en nyckelroll. [14]

Det äldsta astronomiskt bestämda datumet i historian är den 15 juni 763 f.Kr. Denna datering grundar sig på gamla assyriska skrifter. En total solförmörkelse ägde rum i månaden simanu under Bur-Saggilês epynom, dvs. den 15 juni 763 f.Kr.[15] Utifrån Bur-Saggilês epynom kan man sedan bestämma den Assyriska historians början till ca 2000 f.Kr.

En ytterligare och äldre (men osäkrare) datering kan bestämmas i den egyptiska kronologin. Också egypterna noterade astronomiska fenomen. Med hjälp av den s.k. Sothic-cykeln har man fastställt farao Sesostris III sjunde regeringsår, dvs. år 1872 f.Kr. (med några årtiondes felmarginal). Han regerade 1878 f.Kr. – 1843 f.Kr.[16] Utifrån detta datum har man härlett den egyptiska historians början till ca 3100 f.Kr. Colin Renfrew skriver att detta ”datum 3100 f.Kr. anger därmed den yttersta gränsen till nedtecknad historia. Inga tidigare dateringar kan tas fram med kalendermetoder, och dateringar före 2000 f.Kr. kan inte betraktas som tillförlitliga.”[17]

Kungalistor

Det assyriska riket föregicks av det sumeriska. Dess kända historia börjar ca 3300 f.Kr., alltså ungefär samtidigt med den egyptiska historian. (Jämförelsevis kan nämnas att de första skrifterna i Kina uppkommer ca 1700 f.Kr. Den skriftliga kulturen i Indien börjar några hundra år tidigare. Tidigaste skrifter i Sverige är från 800-talet e.Kr.)

Värdefulla historiska uppgifter för den gamla sumeriska kulturen finns bevarade i olika kungalistor.[18] En sådan är den sumeriska kungalistan. Den består av två delar. Den första delen omfattar kungar som regerande före ”floden”, den andra kungar som regerade ”efter floden”. Texten som nämner floden lyder: ”Fem städer; åtta kungar regerade i fem städer i 385200 år. Sedan svepte floden över”. Därefter fortsätter texten: ”Efter att floden hade svept över och kungadömet etablerats från himmelen, var kungadömet i Kiš.”[19]

Också i Egypten har man hittat liknande kungalistor. Men regeringstiderna (t.ex. i Menathos kungalista och ”Palermostenen”) för tidiga kungar är mycket kortare än i den sumeriska listan. Enligt Menathos lista är det gudar som regerar i början. Några har tolkat detta som att han syftar på kungar före floden. Det första datumet för egyptiska regenter är farao Scorpion I regeringstid ca 3200 f.Kr. Han nämns i ”Palermostenen”, men datumet är något osäkert.

Hur man ska tolka den sumeriska och andra kungalistor har orsakat mycket huvudbry för forskarna. Många förkastar dem som helt värdelösa som historiska källor, bl.a. av den enkla anledningen att t.ex. regeringstider före floden för enskilda kungar i den sumeriska kungalistan omfattar flera tusen, och vissa fall flera tiotusentals år, någonting som verkar helt orimligt.

Kenneth Kittchen har spekulerat om inte dessa långa regeringstider har uppstått genom att scribenten genom ett numerisk grepp förlängde kungarnas regeringstider och på detta sätt förhärliga de kungar som regarede före floden. Babylonier använde en s.k. sexagesimal räknesystem, där talet 60 intog en central position. Om man förvandlar dessa överdrivna regeringstider till vårt räknesystem får vi helt rimliga regeringstider av några årtionden.[20]

Man har också identifierat många regenter i den sumeriska kungalistan som verkliga kungar. En av dem, Lugalzagesi, en av de sista kungarna i den tidiga dynastin, finns med på listan, och hans regeringstid har man kunnat fastställa till åren 2341 - 2316 f.Kr. En ännu tidigare kung vars namn finns i kungalistan är Enmen-baragesi. Hans namn har upptäckts av arkeologer också i andra sammanhang. Stephanie Dalley skriver:

  • Under en lång tid var det inte klart om de tidigaste delarna av den sumeriska kungalistan, i vilka övermänskligt långa tidperioder tillskrevs till alla regenter, var helt uppdiktade eller mytiska. Historiska uppgifter om en kung av Kiš, Enmebaragesi, som är från samma tid [som Gilgamesh], har kommit fram, och dateras till någon gång mellan 2800 – 2500 f.Kr.[21]

När det gäller mesopotamiska kronologier är de inte lika tillförlitliga som den egyptiska.[22] De extremt långa regeringstiderna (före och strax efter floden) i den sumeriska kungalistan är helt rimliga när man beaktar dem utifrån resonemanget ovan. Åldrarna i Bibeln (t.ex. levde Adam ”bara” 930 år) före floden är mycket mer trovärdiga jämförd med de angivna åldrar i den sumeriska kungalistan. Hur man nu än betraktar dessa kungalistor kan man dock slå fast att de är förankrade i verkligheten. Tydligen har skribenterna med hjälp av kungalistor velat binda ihop landets historia från början (från skapelsen[23]) till det dagsaktuella datumet. Att redan då nedteckna historiska händelser var inget okänt fenomen.

Den stora floden

Den stora floden (som nämns ovan) har markerat en viktig tidpunkt i de gamla kulturerna. Av de kända historikerna från antiken (Berossos, en kaldé, Menetho, en egypter, båda från 300-talet f.Kr., Herodotos, en grek från 400-talet f.Kr. och Josefus, den judiske historikern från första århundradet e.Kr.) nämner Berossos (och naturligtvis Josefus) floden.[24] Också den grekiska Deukalion-myten nämner floden. Platon hänvisar i Critias till floden som den “stora förödelsen genom deukalion”.[25] Motsvarande flodberättelser finns över hela jorden.[26]

En viktig fråga uppstår: varför sträcker sig inte den skrivna historian längre tillbaka i tiden än på sin höjd till ca 4 000 år före Kristus? Det enkla svaret är att floden sätter den bortersta gränsen för människans existens och därmed för den mänskliga historian! Faktum är att ”Mellan 4000 och 3000 före Kristus framträder världens äldsta städer i södra Mesopotamien, som senare har blivit kända som Sumer”, skriver Margaret Oliphant.[27] Hon skriver vidare att ”orsakerna till uppkomsten av städerna är inte helt klarlagd”. I boken Past Worlds skriver man att ”Utvecklingen av första stadsbebyggelsen, skriftkulturen, i södra Mesopotamien ca 3500 f.Kr. kom att ha avgörande konsekvenser för den efterföljande mänskliga historian.”[28]  Men varför uppstod skriftkulturen just i Mesopotamien och just ? Vi har bara ett rimligt svar. Mesopotamien är mänsklighetens vagga efter floden. Vi har skriftliga källor som ger oss den absoluta tidramen för människans existens. Här spekulerar vi inte! Vi hänvisar bara till kända historiska fakta! Vad som är av högsta intresse är att både tiden och platsen sammanfaller med Bibelns berättelse om mänsklighetens vagga.

Gamla testamentet och kronologi

Nu vänder vi oss till Bibeln för att se om det går att harmoniera dess uppgifter om mänsklighetens tidigaste historia (efter floden) med den mesopotamiska källor.

När man börjar läsa Gamla testamentet upptäcker man snart att också det innehåller flera släkttavlor och kungalistor. På samma sätt som i den sumeriska kungalistan delas också i Första Moseboken tiden till tiden före och tiden efter floden.

Utifrån det tidigare nämnda historiska datumet, den 15 juni 763 kan man återskapa en kronologi också för Gamla testamentet. Vi möter dock några problem. För det första finns det flera handskrifter till Gamla testamentet där kronologiska uppgifter skiljer sig från varandra. Ett exempel: Enligt vår Bibel ägde skapelsen rum för ca 5800 år sedan. Men om vi utgår ifrån Septuaginta (en grekisk översättning av Gamla testamentet från ca 200 f.Kr.) kan vi datera skapelsen till ca 7600 år sedan. Det andra problemet sägs ofta vara att vi inte kan vara säkra på om släkttavlorna i Gamla testamentet är fullständiga. Finns det luckor i listorna?[29] Vi utgår dock ifrån att listorna är så pass fullständiga att vi kan ge ett ungefärligt datum för skapelsen.[30]

När det sedan gäller att datera floden har vi samma problem som ovan. Floden har ägt rum någon gång mellan 3500 – 5000 f.Kr.

Den stora innehållsmässiga skillnaden mellan Gamla testamentet och sumeriska och egyptiska kungalistor är att Gamla testamentet återger den tidiga historian (tiden för floden) som människosläktets historia[31], inte som kungarnas regeringstider. De bevarade efterlämningarna från mänsklig kultur (stenåldern, bronsåldern etc.) kommer från tiden efter floden.[32] Flodens framfart var så katastrofal att alla spår av mänskliga aktiviteter före floden bör ha spolats bort.

Himlakropparna som tidmarkörer

Vi nämnde tidigare att himlakropparna utgör en viktig faktor för oss för att det ska gå att fastslå absoluta tider. T.ex. är ett dygn den tid det tar för jorden att rotera ett varv runt sin egen axel. Månaden är den tid som det tar för månen att vandra ett varv runt jorden. Ett år är den tid som det tar för jorden att göra ett varv runt solen. När Gud skapade himlakropparna gav han dem just den ”uppgiften”, att användas som tidmarkörer.[33] Genom att använda himlakropparnas relativa positioner till varandra kan man fastslå historiska tidpunkter i det förgångna, som ovan i fråga om den assyriska kronologin.

Veckans ursprung

Det finns dock en tidsenhet som är oberoende av himlakropparnas rörelser, tidsenheten vi kallar för vecka. En vecka är sju varandra följande dagar/dygn. Hur fick vi veckan som en tidsenhet? Utifrån den moderna historiesynen vet vi inte; vi kan bara ”gissa”. T.ex. i Wikipedia kan man läsa om veckans ursprung följande: ”De tidigaste formerna av en vecko-liknande tidsperiod har gissningsvis sitt ursprung i en praktisk vardaglig användning, som exempelvis att reglera när marknadsdagar och handel skulle förekomma, snarare än religiös eller astronomisk karaktär.”[34] I Nationalencyklopedin skriver man om veckan bl.a. följande: ”Ordet har i sin betydelse ’sju dagar’ möjligen gotiskt ursprung och saknar närmare astronomisk anknytning. Liknande perioder av olika längd förekommer i ett flertal kända tideräkningar. Den av oss inom den västerländska kulturkretsen kända och tillämpade veckan är den babyloniska-judiska sjudagarsveckan. Talet sju är sannolikt valt med anledning av dess traditionellt magiska karaktär.”[35]

Det intressanta i både Wikipedias och Nationalencyklopedins försök att förklara veckans ursprung är att de undviker att nämna den bibliska skapelseberättelsen som den enda skriftliga källan till och motivet varför vi har en sjudagars vecka. Den enda historiska motivationen för hur och när veckan blev till tiger man om. Efter att ha fullbordat skapelseverket på sex dagar lägger Gud en dag till med ett mycket specifikt syfte: att påminna människan om alltings Skapare! Skapelseberättelsen slutar på följande sätt: ”Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort. Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den till en helig dag, ty på den dagen vilade Gud sedan han utfört sitt skapelseverk.”[36]

Denna Guds vila på den sjunde dagen skulle bli ett mönster för människor att efterfölja.[37] Vilodagens påminnelse om Gud som alltings ursprung skulle bevara människan från avgudadyrkan och ateism.

På ett sätt är veckan med dess vilodag på den sjunde dagen (dvs. lördagen enligt det bibliska sättet att räkna tid) den viktigaste tidmarkören i historian. Den påminner oss ständigt om Guds skapelseverk. Människor har bara glömt bort den, förvrängt den, och flyttat till en annan dag.[38]

De gamla sumeriska myterna säger ingenting om skapelsen på sju dagar. Talet sju förekommer dock t.ex. i Atrahasis-myten. Sjudagarsperioden nämns först i samband med floden. I Gilgamesh-eposet finner vi följande när floden är över: ”När den sjunde dagen kom, sände jag ut och släppte fri en duva.” I den sumeriska flodberättelsen nämns sju dagar redan i början av floden: ”Alla stormvindar, övermåttan kraftfulla, attackerade i ett. Samtidigt svepte floden över kultplatserna. Efter sju dagar och sju nätter hade floden svept över landet.” Också i den bibliska flodberättelsen nämns sju dagar.[39] Se vidare, Veckan.

Sammanfattning

Ovan har vi diskuterat den viktiga frågan om historia. Historia brukar betraktas bestå av två ”block”, av ”förhistoria” och av ”historia”. Det finns dock ingen skarpt tidsmässig linje mellan dessa. Ända fram till vår egen tid har de varit samtida. Historia och förhistoria kan förstås och tolkas utifrån bibliska texter. I den bibliska historian placeras det som vi kallar för ”förhistoria” till tiden strax efter floden då en kulturell kollaps ägde rum p.g.a. miljöbetingelser som rådde efter floden.

När det gäller den historiska tiden har man kunnat bestämma dess början till ca år 4 000 år före Kristus. Också den strax efter floden. Vi har skriftliga källor med vars hjälp vi har kunnat slå fast detta datum.

Noter

[1] Nationalencyklopedin (band 9), historia. Ordet historia får då betydelsen att lära genom undersökning.

[2] Nationalencyklopedin (band 9), historia, kursivering deras.

[3] Vi återkommer till naturhistorian i ett annat brev.

[4] Nationalencyklopedin (band 9), historia.

[5] Det finns dock fortfarande rasistiska fördomar mot andra folkgrupper.

[6] Olson, 2006, s. 182.

[7] Nationalencyklopedin, (band 6), evolutionism.

[8] http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rhistorisk_tid.

[9] Här bör man dock komma ihåg att dessa ”åldrar” infaller tidsmässigt olika på olika håll i världen. T.ex. infaller bronsåldern i Norden under perioden 1700 f.Kr. – 500 f.Kr. medan samma period i Främre Orienten omfattar tiden 3500 – 1100 f.Kr. Vi bör också notera att tillverkning av redskap ur järn och andra metaller förutsätter kunskaper i metallurgi och i mycket annat, dvs. människans kapacitet och kreativitet. Bara denna insikt visar hur felaktiga föreställningar människor tidigare haft om s.k. ”primitiva kulturer”.

[10] John McRay, Archaelogy and the New Testament, Baker, 1991, s. 30.

[11] Samuel Noah Kramer, History Begins at Sumer, University of Pennsylvania Press, 1956, 1981.

[12] Michael A. Cremo och Richard L. Thompson har i boken The Hidden History of the Human Race, Govardhan Hill Publishing, 1994, diskuterat många kontroversiella fynd som går stick i stäv mot den konventionella tolkningen av människans historia.

[13] Jesus föddes dock inte vid vår tideräknings början utan någon gång under åren 6-4 f.Kr.

[14] Det är intressant att notera att när Gud skapade himlakropparna beskrevs deras syfte vara att ”skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år.” Första Moseboken 1:14.

[15] Edwin R. Thiele, The Mysterious Numbers of the Hebrew Kings (3. upplagan), Zondervan, 1984, s, 69.

[16] Colin Renfrew, Before Civilisation, Penguin Books, 1973, s. 29-30.

[17] Renfrew (1973), s. 30.

[18] R.K. Harrison diskuterar dessa frågor i Introduction to the Old Testament, Inter Varsity Press, Eerdmans,1969, s.147-152.

[19] Den sumeriska kungalistans regeringstider före floden omfattar sammanlagt 385200 år. Några av kungarna regerade tiotusentals år. Efter floden förkortas dock regeringstiderna radikalt.

[20]Kenneth Kitchen i On the Reliability of the Old Testament, Eerdmans, 2003, s. 445-446. har föreslagit en möjlighet att lösa de orimligt långa regeringstiderna genom att hänvisa det ”sexagesimala” räknesättet man använde i den mesopotamiska kulturen, dvs. man baserade talsystem på 60. T.ex. skulle Alalgars regeringstid av 36000 år i verkligheten betyda 60 år. (36000 delad med 10x60 (600) blir 60)

[21] Stephanie Dalley, Myths from Mesopotamia (rev. ed.), Oxford University Press, 2000, s. 40.

[22] Renfrew (1973), s. 30.

[23] Den mest kända av skapelseberättelserna från Mesopotamien är Enûma Eliš.

[24] http://www.sacred-texts.com/cla/af/af02.htm.

[25] http://classics.mit.edu//Plato/critias.html.

[26] För en komplett lista av flodberättelser, se http://www.talkorigins.org/faqs/flood-myths.html.

[27] The Atlas of the Ancient World, BCA, 1992, s. 16.

[28] Chris Scarre (huvudredaktör), The Past Worlds, BCA, Time Books, 1992, s. 122.

[29] Som ett exempel kan vi nämna Adams släkttavla i Första Moseboken i kap. 5. Kain och Abel saknas i listan även om vi vet att dessa båda föddes före Seth som nämns som näst efter Adam. Det är tydligt att släkttavlorna inte alltid anger en strikt kronologisk följd utan lyfter fram viktiga personer. Kenneth Kitchen 2003, s 440-441.

[30] En utförlig redogörelse för skapelsens tidpunkt utifrån Bibeln finns i Terry Mortenson och Thane H. Ury, Coming to Grips with Genesis. Biblical Authority and the Age of the Earth, Master Books, 2008, särskilt kapitel 10.

[31] Läs Första Moseboken kapitel 5.

[32] Läs Första Moseboken kapitel 10. Det finns några som hävdar att man har funnit ”spår” av mänsklig aktivitet som är tiotals och vissa fall hundratalsmiljoner år gamla, se Michal Cramo och Richard Thompson, The Hidden History of the Human Race, Govardhan Hill Publishing, 1994. Dessa fynd handlar dock inte om skriftliga uppgifter utan olika föremål som har daterats med de dateringsmetoder sam används inom geologin.

[33] Läs Första Moseboken 1:14-16.

[34] http://sv.wikipedia.org/wiki/Vecka.

[35] Nationalencyklopedin, (band 19), vecka.

[36] Första Moseboken 2:2-3. ”sjunde dagen” i skapelseberättelsen syftar på dygnet som börjar på fredag kväll och slutar på lördag kväll. Denna dag är den ursprungliga vilodagen.

[37] Det fjärde budet i Bibeln återges i Andra Moseboken 20:8-11 och i Femte Moseboken 5:12-15 (med en annan  motivering). Den framväxande medeltida kyrkan ändrade lagen så att man tog bort det andra budet, förbudet att tillverka och tillbe bilder, och delade det första budet i två för att behålla tiotalet.

[38] På grund av det intågande avfallet i den kristna kyrkan gjordes söndagen till en vilodag, Jesus och hans närmaste efterföljare höll dock sabbaten enligt budet. I Bibel 2000 i uppslagsdelen kan man läsa att ”[d]et grundläggande sabbatsbudet hölls självklart av kretsen kring Jesus (Luk. 23:56) och av den första kristna församlingen (Apg. 13:14).” Och naturligtvis höll Jesus själv sabbaten, se t.ex. Lukasevangeliet 4:16; Markusevangeliet 6:2. Jesus gav dock sabbaten dess ursprungliga innebörd: att befria människan från olika bördor, se t.ex. Lukasevangeliet 14:5; Johannesevangeliet 5:1-18.

[39] Första Moseboken 7:10; 8:10.

Historians vändpunkter

Historians stora vändpunkter

Ovan har jag diskuterat historia. I detta avsnitt tar jag upp historians stora vändpunkter. Jag nämnde att Bibeln bekräftar Guds försyn i historian att ”Gud i sin försyn har sett till att berättelsen om universums och människans skapelse har blivit bevarad i dess ursprungliga form hos judarna.” Men vad menar man med Guds försyn? I Wikipedia finner man följande korta sammanfattning:

  • Guds försyn, eller Försynen, är ett begrepp i kristen troslära, och åsyftar gudomlig påverkan av händelseförlopp på jorden och särskilt i människolivet… Gud anses ingripa i många händelser för att åstadkomma det som är bäst för oss, från ett evigt perspektiv, det vill säga att bana väg för helgelsen och främja sådant som har betydelse för vårt eviga liv, och rör vår uppgift som evighetsvarelser… Försynens händelser låter sig sällan förstås från ett jordiskt perspektiv, eftersom allt vi här kan se är som lösryckta fragment, tagna ur ett evigt och överjordiskt sammanhang.[1]

Vi har tidigare citerat aposteln Paulus ord på Areopagen där han beskriver Guds både försyn och aktiva handlingar i skapelsen och i historian. Paulus säger bl.a. följande i sitt tal till grekerna: ”Av en enda människa har han (Gud) skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo.”[2]

När Paulus skriver att Gud har ”låtit” människor bo ”över hela jorden” talar han om Guds försyn. Och sedan återgår han till Guds aktiva (kommande) handlingar genom att tala om Guds ”bestämda tider” och ”de gränser” inom vilka människor skulle bo.

I ett tal som aposteln Petrus höll, efter att bli ha blivit släppt av de judiska auktoriteterna, nämner också han Guds försyn i de händelser som ledde till Jesu död. ”Ja, de (hedniska ledare) har sannerligen gaddat sig samman här i denna stad mot din helige tjänare Jesus, som du har smort. Herodes och Pontius Pilatus, hedningarna och Israels folk, alla har de gjort vad din makt och ditt beslut hade förutbestämt.”[3] Gud hade i förväg bestämt vad Herodes och Pontius Pilatus skulle göra med Jesus.[4]

Denna sorts Guds ”förutbestämmelse” har orsakat många diskussioner i försöket att förstå hur Guds aktiva ingripanden i historian (i nationernas och individers liv) kan förstås utifrån den grundläggande tanken om människans frihet.[5] Vi behöver dock inte här utveckla denna fråga mer. I stället skall vi se på några av de viktigaste vändpunkterna i den mänskliga historian.

Skapelsen

Själva skapelsen av universum utgör grunden för människans existens. Skapelsen var ett mirakel och som sådant faller själva skapelseprocessen under skapelseveckan definitionsmässigt utanför all vetenskaplig och historisk forskning. Därför har vi den bibliska skapelseberättelsen. Skapelsen av universum är början till alla händelser i tid och rum. Tiden ”flyter” från skapelsen mot framtiden och mot sitt definitiva slut när Gud upprättar sitt rike i den nya skapelsen.

Syndafallet

Den första stora vändpunkten i den mänskliga historian efter skapelsen blir människans moraliska fall. En moraliskt fullkomlig varelse väljer att bryta mot Guds uttalade vilja, hon begår en synd mot sin Skapare. Och inte bara det, utan människan (Adam) anklagar också Gud för det (onda) som har hänt.[6]

Fallets katastrofala konsekvenser blir att människan utvisas ur paradiset. Hela skapelsen kommer under förgängelsen och döden. Människan kommer också i konflikt med varandra. När, hur fort efter skapelsen av människan, fallet ägde rum vet vi inte.

Människans moraliska fall ger oss ett tillfredställande svar på många varför?-frågor. Varför den mänskliga historian är så full av krig och strider, våld och förgörelse, svek och hat, mord och meningslöshet. Människans moraliska fall medförde konsekvenser också för naturen, eftersom naturen hade blivit underlagd människan. Här finner vi förklaringen till varför djur dödar varandra. Hur djupt och snabbt synden påverkade människor kommer väl fram när Kain dödar sin bror Abel. Det tragiska är att redan det första mordet har ett religiöst motiv: den vars liv inte är i harmoni med Guds vilja visar hat mot den som Gud ser med välbehag på.[7]

Floden

När tiden går förökar sig människorna snabbt, men samtidigt blir människans ondska allt mer utpräglad tills ”människornas uppsåt och tankar var alltigenom onda.” Då beslutar Gud att förinta människan och allt liv från jordens yta. Bara Noa och hans familj, samt alla djur som kom till arken bevarades. Floden kom över jorden under den tionde generationen efter Adam och varade ett helt år.[8]

Enligt den bibliska kronologin ägde floden rum någon gång mellan 5000 och 3500 år f.Kr.[9]  Floden var den andra stora vändpunkten i historian. I Nationalencyklopedin nämns under sökordet Gilgamesh-eposet hur beskrivningen av floden i de mesopotamiska flodberättelserna ”företar likheter med Gamla Testamentets version” och att ”den stora floden som en vändpunkt i historien var allmänt accepterad av dåtidens människor.”

Floden hade naturligtvis katastrofala följder för livet på jorden och för själva jorden. Floden vällde över jorden som en väldig tsunami.[10] Kolossala jordmassor förflyttades. Allt liv förintades från jordens yta. Miljarder och åter miljarder djur och växter begravdes under vatten- och jordmassorna. Nya bergmassiv reste sig vid flodens slutfas. Nya kontinenter bildades. Överallt på jorden finner vi tecken på floden. Ca 70 % av jordens landyta består av sedimentära avlagringar, och oerhörda mängder av fossil ligger begravda i dessa avlagringar. Ca 90 % av alla livsformer som fanns på jorden före floden förintades.

När floden är över lämnar Noa, hans fru, hans söner och deras hustrur och djuren arken. Gud uttalar på nytt sin välsignelse: ”Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: ’Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden’.”[11]

Kulturens kollaps

När vi nu tänker på jorden efter floden, hur ser den ut? Allting är förstört! Jorden ligger i ett kaotiskt tillstånd. Den tidigare jorden med dess fantastiska skönhet är borta. Jordens topografi har förändrats. Nya mäktiga bergmassiv han rest sig efter floden.[12] Istiden håller på att utbreda sig på norra halvklotet.[13] Livsbetingelserna är oerhört svåra och fientliga.

Det är denna jord människan får befallningen att ”återfylla”.[14] Det framgår dock av Bibelns berättelse att människor är mindre benägna att lyda Gud. De vill hålla ihop. Alla talar samma språk. I stället för att sprida ut sig vill de bygga ett torn ”som når ända upp till himlen.” Men Guds planer för människan måste gå i uppfyllelse. Gud säger: ”’Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger’. Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade att bygga på staden. Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden.”[15] Denna språkförbistring och utspridning av människor över hela jorden blir den tredje stora vändpunkteni människans historia.

Människorna förökar sig snabbt, och eftersom de inte längre kan förstå varandra börjar de sprida sig. Livsbetingelserna efter floden är dock extremt svåra. All tid går åt att skaffa mat. Det enda skydd man har är grottor. En kulturell kollaps äger rum. S.k. primitiva kulturer är inte tecken på människans utveckling utan tecken på en kulturell kollaps. Denna syn på den mänskliga historian var vanlig ända fram till 1700-talet. Man betraktade de s.k. urinvånarna utanför Europa som ”’förfallna söner till Adam’. De var grupper som hade sjunkit ner i barbarism efter fallet eller i den utspridning som följde efter förstörelsen av Babel torn.”[16]

Spåren efter den ”förhistoriska” människan talar alltså inte om människans kulturella evolution, utan vittnar om de extrema livsbetingelser människan möter under de första århundradena efter floden. Det är först efter att den s.k. upplysningen och utvecklingsläran slår riktigt igenom som dessa spår av människor börjar betraktas utifrån en evolutionär infallsvinkel. Föreställningen om den ”förhistoriska” människan, hur hon såg ut etc. byggs helt på subjektiva tolkningar utgående från den nya (evolutionära) historie- och människosynen.

När förhållandena efter floden börjar stabiliseras, börjar tillgång till mat och andra förnödenheter öka och människor bildar fasta bosättningar. Man börjar odla mark, tillverka redskap av sten, järn och andra malmer. S.k. historiska kulturer uppstår. Sten-, brons- och järnåldern är spår av mänsklig aktivitet strax efter floden, men tidperioder omfattar bara några hundra – på sin höjd ett par tusen år. I mest extrema fall har förhistoriska kulturer existerat fram till vår egen tid och därför samexisterat med de historiska kulturerna. Naturligtvis är det svårt för den moderna människan att acceptera denna syn på människans tidiga historia. Svårigheterna uppstår därför att man tror på evolution.

I Mesopotamien finner vi de första tecknen på skrivkonst.[17] Också Bibeln placerar mänsklighetens vagga efter floden i samma område. Detta är den fjärde centrala vändpunkteni historian. Skriftkulturen har uppstått. Vi har skrivna källor till mänsklighetens förgångna. Vi ligger här på en historiskt stabil grund.

Abrahams kallelse

När Gud kallar Abraham är det första gången sedan Noa han uppenbarar sig för en människa. Det har gått mellan 1000 – 2000 år sedan dess.[18] Gud väljer en man från vilken han vill skapa ett helt folk och som får uppdraget att bevara Guds ord till eftervärlden (se brev fyra om Bibeln).

Det är värt att notera att Abraham kommer från det geografiska området där de mesopotamiska skapelse- och flodberättelserna skrevs ner för första gången. Några av dessa texter är samtida med honom. Vi vet inte om Abraham kom i kontakt med dessa berättelser men vi kan anta att han åtminstone kände till innehållet i dem.

Om Abrahams religiösa bakgrund vet vi bara att han själv och hans förfäder var avgudadyrkare innan han fick kallelsen att lämna sitt land.[19] I Andra Moseboken får vi veta att Abraham inte kände den ende sanne Guden alls innan Gud uppenbarade sig för honom. ”Gud talade till Mose och sade: ’Jag är Herren. Jag visade mig för Abraham, Isak och Jakob som Gud den Väldige, men jag gav mig inte till känna för dem under mitt namn Herren’.”[20]

I Abraham skulle alla folk på jorden bli välsignade genom att Jesus Kristus föddes som ”son av Abraham”.[21] Abrahams kallelse är den femte viktigavändpunkteni historian. Historiska händelser i Mellersta Östern och senare i den västliga kulturkretsen kan endast förklaras utifrån Guds uppenbarelse och ingripanden i mänsklighetens historia i och genom Abraham.

Men varför kallade Gud Abraham att lämna sitt land och vandra till Kanaans land? Svaret finner vi i Första Moseboken (18:19). För att Abrahams ”barn och efterkommande” skulle ”lyda hans befallning att hålla sig till Herrens vägar och göra vad som är rätt och rättfärdigt." Men Abrahams ”andra” uppgift är än viktigare. I Abraham skulle Gud välsigna alla folk på jorden genom att Jesus skulle födas som ”son till Abraham”.[22]

Sinai och Guds uppenbarelse

Den sjätte viktigavändpunkteni historian blir när Gud uppenbarar sig själv och sin vilja för Israels folk vid Sinai.[23] För första gången efter syndafallet kommer Gud ner till jorden och visar sin fruktansvärda härlighet. Mose möter Gud vid Sinaiberget, och Gud ger honom de tio budorden. Guds moraliska vägledning för människan skrivs ner av Gud själv. Ingenting lämnas åt slumpen när det gäller Guds uppenbarade vilja.

Vi har fortfarande svårt att förstå vilken avgörande betydelse som Guds uppenbarelse vid Sinai och utgivandet av de tio budorden har haft för mänskligheten. Vår västerländska kultur och moraluppfattning blir helt obegriplig om den inte avspeglas mot Guds uppenbarade vilja så som den uttrycks i de tio budorden. Vår syn på människan och det som är rätt och fel, bra och dåligt kan fortfarande härledas till denna Guds uppenbarelse, även om vi i allt snabbare takt håller på att överge dessa omistliga grunder för ett bra mänskligt liv.

Jesus

Den åttonde, den definitiva och avgörande vändpunkten i historian äger rum i.o.m. Jesus. Jesus blir den andre Adam. Den förste Adam föll i synd och människan kom under synden och döden. Den andre Adam föll inte.[24] Genom Jesus försonade Gud världens synder. Genom tron på Jesus har vi åter tillgång till det eviga livet. Kanske de mest berömda orden från Jesus handlar just om detta: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.”[25]

Hela vårt historiska betraktelsesätt bestäms av Jesus. Vi skriver absoluta tidsangivelser utgående från honom, tiden före Kristus och tiden efter Kristus. Jesu inträde i världen har varit så betydelsefullt att vi inte riktigt kan förstå det än.

Den kristna kyrkan

Jesu utsändning av lärjungarna att gå ut till hela världen med budskapet om honom är den nionde viktiga vändpunkten i mänsklighetens historia. När Jesus visar sig för sista gången för lärjungarna innan han tas upp till himlen ger han ett uppdrag till dem: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut."[26] Den kristna tron sprids snabbt i det Romerska riket, som känner sig hotat av de kristna när de hävdar Jesu absoluta herravälde. Frukten blir att de kristna förföljs. Apostlarna Petrus och Paulus lider martyrdöden i Rom.[27] Trots hotelser och förföljelser har budskapet om Jesus spridits ut över hela världen. När budskapet har förkunnats ”till ett vittnesbörd för alla folk” kommer Jesus tillbaka.[28]

Förföljelserna dog så småningom ut och den kristna tron upphöjdes till en statsreligion med följden att människorna förlorade sin religionsfrihet. En mörk period i den kristna kyrkans historia inleds.

Reformation och den nya vetenskapen

Den tionde viktiga vändpunkten i historian blir den protestantiska reformationen och den moderna vetenskapens uppkomst och den nya hednamissionen. Missbruken i den medeltida kyrkan leder till att Martin Luther (1483-1546) spikar fast sina berömda 95 teser på dörren till slottskyrkan i Wittenberg. Reformationen vill återgå till Skriftens klara ord. En allegorisk bibelläsning ersätts av en bokstavlig läsning. Luther översätter Bibeln till tyska, och en ny era i historian börjar. Reformationen sprider snabbt till hela Europa och protestantismen blir en dominerande form av kristen tro på den nordamerikanska kontinenten.

Den nya bokstavliga läsningen av Bibeln skapar ett nytt intresse för naturstudier. Naturen bör också läsas ”bokstavligt”.[29] Genom Nikolaus Kopernikus arbete kommer den aristoteliska jordcentrerade världsbilden att ifrågasättas.[30] Idén om att Gud har två böcker, det skrivna ordet och skapelsen, föds. I o.m. den nya vetenskapen återuppstår den kreationistiska traditionen som den tidiga kyrkan hade byggt sin världsbild på.[31] Christopher Kaiser skriver:

  • I den kreationistiska traditionen utgick man ifrån att världen kunde begripas av människor åtminstone så långt den mänskliga erfarenhetens begränsningar tillät. Underliggande för denna föreställning var läran att Gud hade skapat världen enligt sin vishet eller förnuft och att han hade skapat människan till sin egen avbild. Eftersom människor var delaktiga av Guds förnuft kunde de i princip förstå skapelsens plan.[32]

Den protestantiska reformationen och den nya, på erfarenhet grundade vetenskapen har haft en oerhörd betydelse för mänskligheten. Protestantismens och den nya vetenskapens förgrundsfigurer var helt säkra på att Gud ledde dem. Gud hade åter gripit in i mänsklighetens historia, inte genom att uppenbara sig för någon specifik människa utan genom att i sin försyn leda människor tillbaka till den uppenbarelse han gett i sitt Ord och i sin skapelse. Den egentliga orsaken bakom den moderna vetenskapens uppkomst var viljan att reparera den skada människans fall hade orsakat.[33]

Reformationen lade också grunden för den moderna hednamissionen. Den började på allvar i slutet av 1700-talet i.o.m. William Carey (kallad den moderna missionens fader) och har sedan dess vuxit i ominskad styrka. I dag är den kristna tron den största av världsreligionerna.

Evolutionism, den ateistiska skapelseberättelsen

Den elfte stora – och negativa – vändpunkten i historian är utvecklingslärans eller evolutionismens uppkomst. Den nya vetenskapen började ganska snart användas av radikala filosofer i syfte att förklara inte bara den existerande naturen utan också dess uppkomst utifrån naturlagarna. Denna idé accepterades snabbt av de intellektuella. Gud förklarades vara onödig. I sin radikalaste from ledde denna nya idéströmning till ateismens uppkomst. Det finns ingen Gud. Materia och energi är allt som finns. Tron på materians inneboende krafter tillsammans med långa tidsperioder kunde förklara allting.

I dag sprids denna nya filosofi (eller religion utan gud) i skolor och högre lärosäten under vetenskapens täckmantel. Också massmedierna är med och sprider ut denna gudlösa religion av ateism och materialism till massorna.

Många människor brukar reagera kraftigt när man kallar evolutionism för religion. Faktum är dock att evolutionsteorin försöker svara på samma grundläggande frågor som religioner, nämligen frågor om ursprunget, framtiden och identitet, varifrån och varthän och vem är jag.[34] Evolutionismen har också sin egen historiesyn och historietolkning.

Den nya kreationismen och Intelligent design

Gud som historiens herre har dock inte lämnat mänskligheten åt sitt öde. På 1900-talet återuppstår den nya kreationismen[35] som vill vända tillbaka till den skrivna uppenbarelsen och till den moderna vetenskapens friska idékällor.[36] Evolutionismen har, trots dess hegemoni, varit totalt impotent att kunna förklara världen och dess uppkomst. Den lavinartat ökade kunskapen om världen visar med all tydlighet att naturen inte kan skapa sig själv. Biologin har kunnat visa att organismerna är oerhört komplexa sammansatta helheter. Organismerna lever och förökar sig i isolerade grupper – någonting som man kan förvänta sig utifrån skapelseberättelsen. Fossil visar inga övergångsformer från en organism till en annan. Den nya kunskapen har gjort det uppenbart att evolutionsteorin redan har kollapsat som en rationell förklaring till organismernas uppkomst.[37] Den överlever bara i kraft av sin dominans i skolor och i massmedier, m.a.o. genom att ungdomar och massorna indoktrineras till att tro att evolutionen är en sann förståelse av verkligheten.

För att möta denna uppväxande, och felaktiga, föreställning väcker Gud upp den moderna skapelsetron. Den är ett fenomen som ingen trodde skulle återuppstå. Guds hand har åter synliggjorts i historians gång. Historikern Roland Numbers skriver:

  • Under senare delen av 1800-talet infiltrerades evolutionära föreställningar också i evangelikala kyrkor, och enligt många observatörer tycktes tron på en särskild skapelse vara på väg att dö ut på samma sätt som dinosaurierna. I motsats till de liberalas förhoppningar och de konservativas farhågor dog kreationismen inte ut…Utöver dess oväntade förnyelse under de senaste åren, som överraskade även dess förespråkare, är uppkomsten av den specifika grenen av kreationism som kallas för vetenskaplig kreationism på 1960-talet den mest förbryllande utvecklingen av 1900-talets kreationism.[38]

Vid 1990-talets slut fick också den nya rörelsen Intelligent design (ofta förkortad ID) sin början. Duktiga vetenskapsmän och filosofer började ifrågasätta darwinismens mekanismers (det naturliga urvalet och mutationer) förmåga att kunna skapa komplexitet i naturen. Komplexitet tycks omistligt peka på design bakom naturen. Design å sin sida förutsätter en Designer.

Berkeley-professorn Phillip Johnsons bok Darwin on Trial[39] har ordentligt skakat darwinismens grunder. Johnson visar att darwinismen har misslyckats som en vetenskaplig teori. Argument som förs fram av darwinisterna håller inte. Enligt Johnson kan darwinismen betraktas som den moderna människans religion utan Gud. I denna utveckling har också den analytiska filosofin fått en ny aktualitet. Många av dessa duktiga filosofer är kristna och anhängare till intelligent design.[40]

Den moderna kreationismens och intelligent design-rörelsens uppkomst och utbredning i världen utgör den tolfte viktiga vändpunkten i historian. Den kreationistiska traditionen och intelligent design präglas av prövbar och observerbar vetenskap och rationellt tänkande. Båda upplevs som ett hot mot den etablerade vetenskapen när de kritiserar den materialistiska (evolutionistiska) skapelseberättelsen. Verkligheten är dock att de båda strävar efter att återupprätta vetenskapen genom att återgå till dess friska rötter, dvs. att acceptera design i naturen (sunt förnuft).

Politiska och ekonomiska förändringar

Den senaste tidens politiska och ekonomiska förändringar har varit stora och genomgripande. Östkommunismens kollaps i slutet av 1900-talet betydde frihet för många människor. 2010-talets oroligheter i den muslimska världen antyder att någonting viktigt håller på att hända i vår värld. Islam har varit en konkurrerande religion till den kristna kyrkan och har därför utgjort en stor utmaning till den kristna missionen. Samtidigt pågår en snabb globalisering av världen. Medvetenheten om världens begränsade resurser och överkonsumtionen av dem samt det alltid överhängande miljöhotet har skapat en känsla av undergång.

Dessa händelser utgör den trettonde viktiga vändpunkter i historian.

Alla dessa vändpunkter leder till den viktigaste av alla framtida vändpunkter: Jesu återkomst.

Historians slut: Jesu återkomst

Historians slut når vi när evangeliet om Jesus har spridits till alla folk. I Uppenbarelseboken, Bibelns sista bok (14:6-7) finner vi följande text.

  • Och jag såg en annan ängel flyga över himlens mitt. Han hade ett evigt evangelium att förkunna för jordens invånare, för alla länder och stammar och språk och folk, och han sade med hög röst: "Frukta Gud och ge honom er hyllning, ty stunden för hans dom är inne. Tillbe honom som har skapat himlen och jorden och havet och vattenkällorna.

Denna text håller på att gå i uppfyllelse inför våra egna ögon. Budskapet om Jesus sprids med ökad hastighet till alla jordens folk. Kreationismens återuppståndelse och Intelligent design-rörelsens uppkomst är synliga tecken på att Gud i sin försyn leder den mänskliga historian mot sitt snara slut, Jesu återkomst och upprättelsen av Guds rike.

När Jesus kommer igen kommer han att göra slut på den (onda) världen på samma sätt som på Noas tid. Det blir dock ingen världsomspännande flod utan en eld som förtär allt det som är ont.[41] Jesu återkomst följs av en gudomlig skapelseakt då jorden och himmelen skapas på nytt (skapelsen befrias från det onda).[42] Människan (den som har tagit emot budskapet om försoning och förlåtelse i Jesus) får gå in i det eviga livet.

Sammanfattning

Ovan har vi sett hur Gud har lett historians gång. I alla viktiga historiska och världsvida händelser har den judekristna verklighetsuppfattningen och senare den kristna tron haft en avgörande betydelse. Den mänskliga historian har sin början i skapelsen och börjar på nytt efter syndafloden. Både den profana och den bibliska historian beskriver den världsvida floden och placerar mänsklighetens vagga till Mesopotamien. Där uppstår skriftkulturen. De skrivna texterna är de enda tillförlitliga källorna till människans historia när det gäller den absoluta tiden. Andra ”spår” (redskap etc.) bekräftar mänsklig närvaro men säger ingenting om den absoluta tiden för denna närvaro. De s.k. ”primitiva” kulturerna vittnar om en kulturell kollaps efter floden.

Genom historians gång har Gud gripit in. De vändpunkter vi kan dokumentera är entydiga vittnesbörd om detta. Varje fall och förfall i den kristna kyrkan och i mänsklighetens historia har Gud mött med ”reformation”. Guds försyn är uppenbar!

Noter

[1] http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsyn

[2] Apostlagärningarna 17:26

[3] Apostlagärningarna 4:27-28

[4] Många liknande texter kunde lyftas fram, se t.ex. Efesierbrevet 1:5; Första Petrusbrevet 2:8; Galaterbrevet 3:8.

[5] Så t.ex. Stanley N. Gundry, Dennis W. Jowers (redaktörer), Four Views on Divine Providence, Zondervan, 2011.

[6] Läs berättelsen om människans syndafall i Första Moseboken kapitel 3.

[7] Läs Första Moseboken kapitel 4.

[8] Läs hela berättelsen om syndafloden i Första Moseboken kapitel 6-8. Liknande flodberättelser har man funnit från olika håll i världen. Berättelser av ”floden” är kanske det främsta exemplet på mänsklighetens kollektiva minne. Termen ”kollektivt minne” myntades av den franska filosofen och sociologen Maurice Halbwachs i början av 1900-talet. Med kollektivt minne syftar man på den delade information flera i gruppen har. Floden som en oförglömlig händelse i mänsklighetens historia har följt med i den mänskliga berättelsen sedan dess.

[9] Olikheter i dateringen beror på avvikande uppgifter i olika handskrifter. Se brev fem under ”Gamla testamentet och kronologi”.

[10] Moderna tsunamikatastrofer har gett oss värdefulla insikter i hur floden kom över jorden. Enligt den bibliska berättelsen kom det mesta av vattnet från underjordiska källor, med en tsunamieffekt.

[11] Första Moseboken 9:1. För vidare läsning om floden rekommenderas t.ex. Walt Brown, In the Beginning, (8:th edition), Center for Scientific Creation, 2008; Michael Oard, An Ice Age Caused by the Genesis Flood, ICR, 1990; Andrew A. Snelling, Earth’s Catastrophic Past. Geology, Creation & Flood (vol. 1 & 2), ICR, 2009.

[12] Läs Psaltaren 104:6-9.

[13] Istiden uppstod som en konsekvens av syndafloden. Det första som hände var att jordens klimat på polarområdena blev mycket kallare efter floden. Havsvattnet var dock fortfarande varmt. Det ångande vattnet från de varma haven övergick snabbt till snö som sedan föll ner.  Effekten blev att klimatet blev ännu kallare (molnen hindrade solen att värma upp atmosfären) med konsekvensen: ännu mer snö. Massiva landisar bildades under bara några få hundra år. Oard, 1990; Andrew Snelling, 2009 (vol 2), sidorna 769-778.

[14] Läs Första Moseboken kapitel 10.

[15] Första Moseboken 11:7-9.

[16] John C. Green. The Death of Adam. Evolution and Its Impact on Western Thought, The Iowa State University Press, 1959, s. 201.

[17] Naturligtvis kunde människan skriva redan före floden. Vi har bara bevarade skrifter från tiden efter floden. Det är sannolikt att Noa hade med sig berättelsen om universums skapelse. Vi bör också komma ihåg att Set, Adams son efter Abel, fortfarande levde när Noa föddes. Noa hade nästan förstahands uppgifter om skapelsen. Om vi utgår ifrån Septuagintas kronologiska uppgifter hade Adam dött ungefär 500 år före Noas födelse.

[18] Från floden till Abraham är det ca 300 år enligt vår Bibel, enligt Septuaginta ca 1200 år.

[19] Läs Josua 24:2, 14.

[20] Andra Moseboken 6:3-4. ”Gud den Väldige” är översatt från hebreiskans el šaddai. Betydelsen för uttrycket är oklar. I äldre översättningar har man ”den Allsmäktige”, ett uttryck som kommer från Septuaginta, i stället för ”den Väldige”. Septuaginta är en gammal grekisk översättning av Gamla testamentet från ca 200 f.Kr. Att Guds namn nämns redan tidigare t.ex. i Första Moseboken beror kanske på att senare kopierare/redaktör uppdaterade texten så att läsaren får veta att det är fråga om en och samma Gud.

[21] Matteusevangeliet 1:1.

[22] Se Matteusevangeliet 1:1.

[23] Läs Andra Moseboken kapitel 19 och 20.

[24] Läs Romarbrevet kapitel 5:12-21; jfr Första Korinthierbrevet kapitel 15:20-22, 45-49.

[25] Johannesevangeliet 3:16-17.

[26] Matteusevangeliet 28:18-20.

[27] Förstahands kunskap om den kristna kyrkan efter apostlarna finner man i boken De apostoliska fäderna, Skeab Verbum, 1967 och Eusebius, Kyrkohistoria, Artos, 1995. De apostoliska fäderna är en samling av de äldsta kristna texterna generationen efter apostlarna från första och andra århundradet e.Kr. Eusebius (ca 262-339 e.Kr.) är den första kyrkohistorikern. Han avslutar sitt verk med händelser som äger rum kring 324 e.Kr.

[28] Matteusevangeliet 24:14.

[29] För intresserade rekommenderas Angus J. L. Menuge (ed.) Reading God’s World, Concordia Publishing House, 2004.

[30] När man talar om jordcentrerad världsbild menar man att jorden skulle befinna sig i universums absoluta centrum. Även om jorden inte skulle befinna sig i universums mittpunkt betyder detta inte att jorden inte skulle ha en central position i universum. Vi vet idag att jorden befinner sig på en mycket privilegierad plats i Vintergatan och därmed i hela kosmos. John Hartnett, Starlight, Time and the New Physics, Creation Ministries, 2007, s. 74-89; Joseph Silk, The Big Bang (tredje upplagan), Freeman, 2001, s.55. Till denna jord kom Jesus. Här levde, dog, och uppstod han. Jorden utgör ett centrum när det gäller hela evangeliets spridning i kosmos, se Efesierbrevet 3:8-11.

[31] Christopher Kaiser, Creation & the History of Science, Marshal-Pickering, 1991. Se också Vesa Annala, Ateism, förnuftet på villovägar, Palmia, 2009, kapitel 3.

[32] Kaiser (1991), s. 121.

[33] Peter Harrison, The Fall of Man and the Foundations of Science, Cambridge University Press, 2007.

[34] Mary Midgley, Evolution as a Religion (rev upplaga), Routledge, 2002.

[35] Med kreationism syftar man på biblisk skapelsetro, dvs. tron på att Bibelns skapelseberättelse är en trovärdig återgivning av universums, livets och människans tillblivelse.

[36] Redan tidigt på 1900-talet började man peka på vetenskapliga fakta som bättre kunde förklaras utifrån Bibelns skapelse- och syndaflodsberättelser än utifrån darwinistisk evolution och uniformistisk geologi. Med uniformistisk geologi menar man en föreställning enligt vilken jordens gångna historia kan förklaras med hjälp av de naturprocesser som observeras i dag. I dag har denna idé få försvare bland geologerna. De flesta skulle beskriva sig som neo-katastrofister . Neo-katastrofisterna tror att jordens geologi snarare vittnar om ett katastrofalt än ett uniformistiskt förflutet för jorden. Se t.ex. Derek Ager, New Catastrophism, Gambridge University Press, 1993.

[37] För vidare läsning, Ariel Roth, Science Discovers God, Autumn House Publishing, 2008.

[38] Ronald L. Numbers, The Creationists. The Evolution of Scientific Creationism, University of California Press, s. ix-x.

[39] Utgiven av InterVarsity Press, 1991 (nyare utgåva från 2003). Boken har kommit ut på svenska (2011) under titeln Fallet Darwin utgiven av CredoAkademin.

[40] Här vill vi nämna bara Alvin Plantinga, William Lane Craig, Gary Habermas, William Dembski, J P Moreland etc.

[41] Läs Andra Petrusbrevet 3.

[42] Romarbrevet 8:19-21, läs också Uppenbarelseboken kapitel 20-22.