E. G. White och syndens uppkomst.

Ellen G White (EGW) var en av Adventrörelsens pionjärer. Hon fick snart en ”profets” ställning inom den nya rörelsen. Hon påstås haft en stor mäng (över 2000) ”visioner” och ”drömmar” som Gud skulle ha gett henne. En av dessa visioner handlade om det ondas uppkomst.

Som medlem i samfundet och som historia intresserad har jag försökt tränga bakom hennes "visioner" och "drömmar". Genomgång av några av hennes samtida och tidigare litteratur har visat att de saker hon lägger fram i dessa "vioner" och "drömmar" har redan tidigare förffatare skirivit om. Ett av sådant exempel är det ondas (den Ondes) uppkomst. Detta tema tar EGW upp i flera böcker som t.ex. ”Patriarch and Prophets” (PP). (Boken finns också på svenska men jag har sett det bäst att citera originalet). Här nere har jag en text som jag har tidigare publicerat på en Faceboksida.

 ------------------

”Djävulens” fall

Alla som har läst boken ”Patriarch and Prophets” (PP) av Ellen G White har nog noterat att boken inte börjar med berättelsen om skapelsen utan med ett kapitel som bär rubriken ”Why was sin permitted?” Hon skriver: ”The history of the great conflict between good and evil… began in heaven…” “Sin originated with him who, next to Christ, had been most honored of God and was highest in power and glory among the inhabitants of heaven.” ”Little by little Lucifer came to indulge the desire for self-exaltation.” Och: ”Lucifer allowed his jealousy of Christ to prevail and become more determined.”

Så småningom lyckas “Lucifer” sprida upprorsanda bland änglar och den ”stora striden” mellan Kristus och Lucifer är ett faktum.

I kapitlet citerar hon flera bibeltexter men genomläsning av dessa texter visar att de har ingenting med syndens uppkomst att göra. EGWs text i kapitel 1 bygger helt på s.k. ”proof text metod”, dvs. att man citerar texter utan att ta hänsyn till texternas ursprungliga sammanhang. Därför är det ingen överraskning att ingen av de bibeltexter EGW citerar/hänvisar till nämner djävulen.

Hela resonemanget byggs i stort sett på texten i Hesekiel 28:11-19. Men Hesekiel nämner inte Lucifer, inte heller djävulen eller satan. Hesekiels text har framför allt ingenting med himlen före skapelsen att göra. Den handlar om fursten i Tyros, en ”klagosång” över kungen i Tyros. I klagosången placeras händelserna till Edens trädgård. Texten beskriver att ”under den omfattande handel som du (Tyros kung) bedrev tog våld och synd makten över [kungens] inre” (vers 16). Texten i Hesekiel nämner ”helgedomar” (vers 18) som fanns i Tyros. Texten har alltså ingenting med himlen eller ”striden i himlen” eller ”Lucifer” att göra. (Man bör komma ihåg att ”Lucifer” förekommer i den latinska Vulcata översättningen. I den hebreiska texten har vi ”hallall” (”morgonstjärna”, ”eosphoros” i Septuaginta, som också översätts med ”morgonstjärna”).

Den andra texten som EGW använder kommer från Jesaja 14. Den texten har inte heller något med djävulen att göra. Den handlar om kungen i Babylon, en ”nidvisa” över kungen i Babylon. ”Sången” beskriver hur den stolta kungen i Babylon vill ”stiga upp till himlen och resa min tron ovanför Guds stjärnor… stiga högre än molnen och bli lik den Högste.”

Den andra texten som EGW använder kommer från Jesaja 14. Den texten har inte heller något med djävulen att göra. Den handlar om kungen i Babylon, en ”nidvisa” över kungen i Babylon. ”Sången” beskriver hur den stolta kungen i Babylon vill ”stiga upp till himlen och resa min tron ovanför Guds stjärnor… stiga högre än molnen och bli lik den Högste.” Riktningen med strävan efter makt och ära är från jorden till himlen, inte om någon slags strävan efter makt och ära bland änglavarelser i himlen.

Då uppstår frågan var (utanför Bibeln) hittar man tankar om ”Lucifers” fall i himlen när något sådant inte finns beskrivet i Skriften? Svaret är: i s.k. gammaltestamentliga pseudepigrafer, dvs ”falska skrifter” som har skrivits under bibliska personers namn. I boken ”Life of Adam and Eve” (från ca 100 f.Kr. – 200 e.Kr.) finner vi stora likheter med EGW. Där beskrivs djävulens fall i hans relation till Adam. Gud hade skapat Adam till sin egen avbild och alla änglavarelser förutsattes ära (tillbe) Adam. ”And the devil sighed and said: ’O Adam, all my enmity and envy and sorrow concern you, since because of you I am expelled and deprived of my glory which I had in the heaven in the midst of angels, and because of you I was cast out onto the earth” (12:1-2). Sedan fortsätter texten med flera detaljer och hur “other angels who were under me (djävulen) refused worship him (Adam).”

I EGWs litteratur har Jesus tagit Adams plats i det stora dramat som spelades i himlen. ”Lucifers” avundsjuka riktade sig mot Jesus och inte mot Adam. Genomläsningen av texten i (PP) gör klart att White betraktar skapelsen av änglavarelsen måste ha ägt rum före världens (jordens) skapelse. Enligt ”Life of Adam and Eve” skapades alla änglavarelser under den första skapelsedagen (2:2).

Genom kyrkofäder kom dessa föreställningar till den kristna kyrkan. Ursprunget till att tolka Jes. 14 som en beskrivning av djävulens fall finner man troligen i den judisk Midrash (judisk muntlig tradition). Det var framför allt kyrkofadern Origenes som populariserade dessa judiska föreställningar inom den tidiga kristna kyrkan.

Adams och Evas fall

Ellen White har också detaljer i Adams och Evas fall som har stora likheter med det vi finner i ovan nämnda pseudepigrafer. Hon beskriver att djävulen “himself hade eaten of the forbidden fruit and as a result had acquired the power of speech.” Och ”Satan claimed to have received great good by eating of the forbidden fruit.” I Midrash kan man läsa liknande föreställningar. I en variant av djävulens försök att få Eva att äta från den förbjudna frukten kan man läsa följande: ”He (djävulen) stood and touched the tree with his hands and his feet and shook it until its fruits fell to the earth. He said to her: ‘Here, I touched the tree and I did not die, and if you touch it, you will not die.’ He added: ‘Here, I eat from the tree and I do not die, and if you eat from it, you will not die.”

Ellen Whit EGW beskriver också att Eva var ensam när djävulen kom till henne och beskriver hur Eva ”questioned with herself why God had witheld it from dem”. EGW fortsätter: ”Now was the tempter’s opportunity.” Resten av berättrelsen känner vi till.

I boken ”Life of Adam and Eve” finns också Evas egen berättelse om hennes möte med djävulen och hennes fall. I den berättelsen är Eva ensam. När djävulen (som genom ormen hade talat till Eva) fick henne att äta den förbjudna frukten börjar Eva ropa efter Adam och får honom att äta av frukten. ”Then I quickly persuaded him. He ate, and his eys were opened.” När Eva Hade ätit den förbjudna frukten beskriver hon att hennes ögon öppnades och hon upptäckte att hon var naken, ”the righteousness with which I had been clothed… that I have been estranged from my glory with which I was clothed.” Ellen White skriver: “The rope of light which had enshrouded them, now disappeared.”

Redan denna snabba genomgång visar att EGWs föreställningar om ”Lucifer” och ”Lucifers” fall i himlen visar att hennes tankar har stora likheter med gammaltestamentliga pseudepigrafer och judiska midrashs. På samma sätt som EGW beskriver också författaren till ”Jubilees” (från 100-talet f.Kr.) om ”änglahierarkin” i himlen. I ”Jubilees” ges också en förklaring till hur det kom sig att ormen kunde tala. Gud hade tydligen skapat alla markens djur med språkförmåga men som de förlorade den dagen Adam och Eva blev utvisade från Eden. (Jubilees, 3:28)

Genom vilka ”vägar” blev de en del av hennes texter är kanske inte så lätt att reda ut. Troligen från hennes samtida författare från vilka hon lånade en hel del material. Kanske hade Miltons poem ”Paradise Lost” spelat en roll. Milon skriver bl.a.:

“Against the throne and monarchy of God,

Raised impious war in Heaven and battle proud…”

“Th' infernal Serpent; he it was whose guile,

Stirred up with envy and revenge, deceived

The mother of mankind, what time his pride

Had cast him out from Heaven, with all his host

Of rebel Angels, by whose aid, aspiring

To set himself in glory above his peers,

He trusted to have equalled the Most High,

If he opposed, and with ambitious aim

Against the throne and monarchy of God,

Raised impious war in Heaven and battle proud,

With vain attempt. Him the Almighty Power

Hurled headlong flaming from th' ethereal sky,

With hideous ruin and combustion, down

To bottomless perdition, there to dwell

In adamantine chains and penal fire,

Who durst defy th' Omnipotent to arms.

Dela den här sidan