Om en bibelöversättares lärdomar, upptäckter och dilemman

Bara översätta?

Om en bibelöversättares lärdomar, upptäckter och dilemman under och efter en översättningsprocess och i möten med läsare

Copyright © 2020 Aila Annala

Sprid gärna men ange källa!

Förord

Vilken bibelläsare har inte någon gång stannat inför frågor kring Bibeln och särskilt kanske kring dess svårförståeliga ställen, gjort jämförelser med andra översättningar, undrat över olikheterna och frågat sig hur sådant kan förekomma i Guds Ord!

Det har jag också gjort, inte minst under mina år som bibelöversättare. Då fick jag också möjlighet att analysera dessa svårigheter djupare utifrån grundtexten än vad som är möjligt när man läser översättningar. Vissa problem har jag kanske hittat en lösning på, andra inte.

I vilket fall som helst tror jag att jag kan erbjuda mina läsare en intressant liten resa genom Bibeln, genom att plocka fram några exempel på dessa ställen som många med mig brottats med, både språkligt och teologiskt. Kanske kan jag också lyfta fram något som de flesta inte reagerat på och framför allt placera en del problem i ett större sammanhang, utifrån en liten glimt på Bibelns tillkomsthistoria fram till vår tids kulturella och språkliga problem. Bibelns tillkomsthistoria och språk tänker jag faktiskt börja boken med, för de hjälper oss att förstå varför det pågår så många diskussioner kring Bibeln och dess olika översättningar.  

Jag kommer att ta upp några exempel, dock bara ett mycket begränsat antal, på texter som inte alltid är så entydiga och som ibland delvis kan förklaras utifrån Bibelns tillkomsthistoria och/eller rent språkliga problem som alltid finns mellan olika språk. Många av dessa problem mellan olika språk har hunnit växa fram under årtusendenas gång i den takt språken utvecklas och ändras. Det händer ju att ord med tiden ändrar betydelse, nya ord och uttryck tillkommer, medan en del äldre ord och uttryck blir främmande och försvinner.

Jag vill också uppmana mina läsare att tänka kritiskt. Min, liksom alla människors, bibelöversättarna medräknade, förståelse är nämligen alltid bristfällig och begränsad av ens egna referensramar. Ingen, varken översättare eller läsare, går fri från sin egen bakgrund. Jag kommer därför också att ta upp några exempel på teologiska frågor som inte är lika beroende av själva översättningen som de är av den teologiska referensramen. Det är nämligen viktigt att vi tänker på hur vi läser texten och hur vi använder Bibeln över huvud taget.

Jag tror också att det är Guds pedagogik att lämna saker och ting i bibelordet som tvingar oss att tänka, ödmjukt försöka förstå, be om hjälp från ovan, och lyssna till andra hur de har förstått det aktuella stället. För tänk om allting var så självklart att vi kunde börja skryta med våra kunskaper! Vilket högmod skulle det inte kunna skapa! Jag är övertygad om att den Allsmäktige vill hålla oss ödmjuka inför bibelordet, hela tiden villiga att lära oss nya saker och korrigera vår förståelse. Det ger oss också många intressanta och djupa samtal kring Bibeln.

Det säger sig självt att många av dessa djupa samtal pågår redan i samband med varje bibelöversättningsarbete; det tror jag att varje bibelöversättare kan intyga. Att översätta Bibeln är ett mångårigt projekt, med många inblandade: någon gör först ett utkast från grundtexten, och redan under den processen för han/hon/de en lång rad diskussioner med andra. Olika handskrifter bedöms och även jämförelser med befintliga översättningar görs (idag erbjuder internet en ovärderlig hjälp i detta arbete). Därefter granskas texten av ytterligare andra, korrigeringar och förbättringar görs, även vanliga bibelläsare anlitas, och till slut slipar stilister texten ytterligare, innan slutkorrektur görs och texten blir färdig för tryck. Under denna resa får man ofta ta mycket tid för svårigheterna. Det hände mig att jag fick konsultera flera olika universitet, och jag fick värdefull hjälp av forskare som var insatta i just den aktuella frågan. Men det händer också att ingen kan säga med absolut säkerhet hur en viss detalj, t.ex. ett ord eller ett uttryck, ska förstås. Sådant brukar översättarna påpeka i fotnoterna.

Mitt syfte med boken är att helt enkelt ge en glimt av dessa faktorer som påverkar de bibelöversättningar vi har tillgång till och försöka hjälpa läsaren att förstå något av omfattningen av allt det arbete som ligger bakom översättarnas strävan efter största möjliga trohet till den ursprungliga texten. Trots att översättarna inte alltid kunnat uppnå full enighet i allting eller lösa varje svårighet hoppas jag kunna bidra till ökad respekt och ökat intresse för Bibeln och det enorma arbete som gjort den till tidernas mest lästa bok.

Samtidigt som ett antal svårigheter och skillnader i olika översättningar måste konstateras vill jag redan här understryka att allt vi behöver veta för vår frälsning finns både i grundtexten och i alla vedertagna, vanliga översättningar klart och tydligt formulerat. Där finns inget som är svårt att förstå. Evangeliet om Herren Jesus behöver inga komplicerade tolkningar eller språkliga analyser, det behöver bara tas emot i tro. Detta är viktigt att hålla i tankarna när vi möter textavsnitt eller enstaka ord och uttryck i Bibeln som vi inte riktigt vet hur vi ska förstå. En del av dem får vi kanske inte klarhet över i detta liv över huvud taget utan får vänta tills vi en gång i Guds rike kan fråga vår Herre själv. Men vi kan nå dit fram även om vi inte vet allting nu, för det är inte vår förståelse utan vår tro på Herren Jesus Kristus som är avgörande.

Till slut vill jag tacka alla dem som bidragit till det jag själv fått lära mig och som jag nu delvis återger i denna bok. De är alltför många för att nämnas vid namn, så jag vill bara nämna dem som granskat själva manuset: teologen och pastorn Karin Rudholm, som gjort ett enastående arbete just utifrån sin teologiska kompetens, hjälpt mig att se mina brister och göra bra korrigeringar. Karin har också fungerat ganska mycket som vägledare, pekat på saker som kan behöva läggas till eller tas bort, och kommit med många värdefulla insikter. Nästa granskare som förtjänar ett särskilt tack är Torbjörn Joreteg, med. dr, själv författare och framför allt flitig bibelläsare, som kommit med viktiga synpunkter på innehållet och upplägget, hjälpt mig att förtydliga vissa saker, och även annars bidragit till förbättringar. Slutligen vill jag tacka min käre make Vesa Annala, också teolog, som inte bara hjälpt mig med själva innehållet utan varit vid min sida under en årtionden lång andlig vandring. Vi har haft förmånen att göra den resan tillsammans, och många lärdomar och upptäckter som präglar bokens innehåll härstammar från vår gemensamma resa.  

Förkortningar, förklaringar:

Gt: Gamla testamentet

Nt: Nya testamentet

B2000: Bibel 2000, Bibelkommissionens översättning 1999

1917: 1917 års översättning

FB: Svenska Folkbibeln, Stiftelsen Svenska Folkbibeln 1998

nuB: nuBibeln nuBibeln: copyright © 2017, Biblica, Inc.®

Masoretisk text, MT: den hebreiska standardtext av GT som judiska lärda, masoreter, under tidig medeltid sammanställde

Septuaginta, LXX: Den grekiska översättningen av GT som tillkom under den tidigare hälften av 200-talet f.Kr.

Inledning

Bibeln är en fascinerande bok som skrivits av många olika författare under en mycket lång tid. Ändå utgör den en helhet, med evangeliet om Jesus som en röd tråd. Den anses än idag vara den mest lästa boken genom tiderna, översatt helt eller delvis till långt över 3 300 språk.

Redan det sätt på vilket Bibeln blivit till, satts samman och genom tiderna spritts till olika kulturer förklarar en del av svårigheterna med att förstå texten. Hur kan t.ex. människor som aldrig sett snö eller ens bilder på snö och som därmed inte har en aning om vad snö är förstå texten i Jes. 1:18 som säger att våra synder ska bli vita som snö? Alltså kan redan de omständigheter där läsaren respektive författaren levt skapa en del svårigheter. Till det kommer många andra, både språkliga och teologiska frågor som vi inte alltid kan förklara eller som åtminstone kräver lite mer än bara ren läsning.

Innan vi börjar vår resa genom några svårförståeliga bibelställen och orsaker till att de blir så olika i olika översättningar ser vi kort på Bibelns tillkomsthistoria i första kapitlet. Allra först dock, inledningsvis, en snabb överblick på Bibelns innehåll och de olika bibeltexternas karaktär.

Judarna har sedan gammalt delat upp Gamla testamentet till lagen, profeterna och skrifterna, och redan det ger oss en viss förståelse av texternas olika karaktär:

- Lagen, Guds uppenbarade vilja. Där finns en hel del direkta gudsord (citat) som Mose fick i uppdrag att förmedla till folket.

- Profeterna, som också kommer med många direkta gudsord (”så säger Herren” o. dyl.).

- Skrifterna, med bl.a. Guds folks historia med alla möjliga mänskliga tillkortakommanden och misslyckanden, men också undervisning och vägledning, livsvisdom, böner och lovsång.

Något av samma mönster kan vi ana i Nya testamentet:

- Lagen har ersatts av evangelierna, med många och långa citat av Jesus själv och inte minst med bergspredikan, som ofta beskrivs som ”den nya lagen”.

- Det nya gudsfolkets historia finns i första hand i Apostlagärningarna och i de övriga nytestamentliga skrifterna, breven, som innehåller mycket undervisning, livsvisdom osv, på lite motsvarande sätt som de gammaltestamentliga skrifterna.

- Till sist har vi den profetiska Uppenbarelseboken.

Texterna har helt klart något varierande syfte, och allting är inte avsett som något vi ska ta till oss och följa, t.ex. berättelserna om de mänskliga tillkortakommandena. Sådant är i första hand varnande exempel för oss. Redan det hjälper oss en hel del i vår bibelläsning om vi håller i tankarna att vi aldrig kan förstå allt Bibeln berättar att människor företagit sig. Inte heller förmår vi att förstå alla Guds vägar, av den enkla anledningen att han är Gud och vi är människor. Bibeln i sin helhet ger oss ”den stora berättelsen” om universums och människans historia, hur Gud i sin försyn leder händelserna förlopp från skapelsen till den nya skapelsen.

Vi ser tydligt i de historiska böckerna i Gamla testamentet att de i många fall berättar mer om det mänskliga än om det gudomliga, och t.o.m. på ett mycket mänskligt sätt. Om vi exempelvis jämför Kungaböckerna och Krönikeböckerna ser vi lätt att Krönikeböckerna gärna utelämnar mycket av Davids tillkortakommanden och tycks vilja presentera kungahuset i ett mer fördelaktigt ljus än vad Kungaböckerna gör. I de historiska böckerna finns också skillnader i detaljuppgifter som knappast går att förklara på något annat sätt än att människor helt enkelt lämnat lite olika berättelser, t.ex. om Sauls död i början av Andra Samuelsboken och i kap. 10 i Första Krönikeboken.

I de historiska böckerna ser vi också att författarna har använt sig av andra källor utanför Bibeln; det finns många hänvisningar till sådana källor, t.ex. Krönikan om Juda kungar, 1 Kung. 14:29, Krönikan om Israels kungar, 1 Kung. 16:5, Profeten Shemajas och siaren Iddos krönika, 2 Krön. 12:15, Profeten Iddos tilläggsskrift, 2 Krön. 13:22, Jehus, Hananis sons krönika, 2 Krön. 20:34. Det finns också en hel del förklaringar, uppdateringar, som måste ha lagts till senare, sådana som ”Devir som förut kallades…”, eller ”på den tiden hette staden...” (t.ex. Jos. 15:15; Dom. 1:10, 23).

Sådana här exempel visar något lite av författarnas arbete när Gud s.a.s. inte dikterade texten åt dem; författarna fick förankra sina uppgifter i redan skriven historia, som i sin tur kan ha vuxit fram av anteckningar, uppgifter som redan bevarats i skriftlig form men säkerligen också genom muntlig tradition, berättelser som gick från generation till generation.

Det nedgraderar dock inte Bibelns inspiration (inspiration, som härstammar från latin, syftar kort sagt på gudomlig ingivelse, med Gud som den yttersta källan bakom det som står skrivet). Nej, vi behöver bara vara införstådda med att begreppet inspiration är bredare än vi ofta tänker, och vi kan i viss mån behöva modifiera våra utsagor om Bibeln. Allting i Bibeln är alltså inte Guds ord, som vi ofta lite slarvigt hävdar; där finns både mänskliga ord och till och med ord (direkta citat) av självaste djävulen. Det negativa visar dock tydligt vad som händer när människan väljer något annat än Guds väg, och dessa varnande exempel fyller en mycket viktig funktion i Bibeln.

Begreppet ”Guds ord” används faktiskt redan i Bibeln på lite olika sätt. Guds/Herrens ord kom ofta till profeter (t.ex. 1 Kung. 12:22; 1 Krön. 17:3; Jes. 38:4; Jer. 1:4). Då är betydelsen oftast att Herren på ett eller annat sätt talade direkt till profeten, och det vi har i våra Biblar är i de fallen direkta citat. Men Guds/Herrens ord syftar också ofta på ett budskap från honom i en vidare bemärkelse (t.ex. Jes. 2:3; 28:14; 1 Thess. 1:8; 2 Thess. 3:1). Det förknippas också vid hans skaparmakt (t.ex. Ps. 33:6) och Jesus som alltings ursprung (Joh. 1:1). Guds ord i betydelsen Bibeln är en sorts samling av alla dessa olika aspekter som begreppet omfattar.

Andra forntida historiska verk brukar gärna utelämna det ofördelaktiga[1], så redan på den punkten är Bibeln unik; den ger en mycket realistisk bild av människolivet. I andra skrifter presenteras t.ex. hjältar gärna som ofelbara, medan Bibeln berättar öppet om sina stora mäns tillkortakommanden. Där har vi bl.a. Noa, som snart efter sin och sin familjs förunderliga räddning i arken söp sig full och låg naken i sitt tält (1 Mos. 9:21f.); inte direkt hedrande för en sådan ansedd man. Vi har också David, som när han valdes beskrevs av Gud själv som en man efter Guds sinne (1 Sam. 13:14), men som sedan begick både äktenskapsbrott och ett beställningsmord för att dölja det förstnämnda. Ja, Bibeln berättar öppet om sina stormäns fel och brister, synd och skam, men visar också människans strävan efter det rätta och goda som gick förlorat i och med syndafallet. Framför allt visar Bibeln en Gud som tar sig an allt detta, söker den fallna människan för att rädda och återupprätta allting till det ursprungliga tillståndet.

Framför allt är det just Guds unika ingripanden i mänsklighetens historia som gör Bibeln unik. Bibeln ger en trovärdig förklaring till alltings början, till syndens, ondskans och dödens ursprung. Den ger en förklaring till vår tideräkning, veckan medräknad (som ju inte är beroende av himlakroppars relativa rörelser till varandra). Bibeln förklarar också varför jorden ser ut som den gör (så många tecken på en världsomfattande flodkatastrof). Framför allt finner vi där berättelsen om Jesus försoningsgärning och den kristna kyrkans tillblivelse, samt början av dess världsomfattande mission som fick en sådan explosionsartad start efter pingstdagens händelser. Och till slut den nya skapelsen, där ondskan, lidandet och döden är borta.

Bibelns Gud har sökt människan, ja, själv blivit människa just för att rädda de förlorade. Han gav det absolut högsta tänkbara offer som någonsin kan ges för människans räddning, sin egen Son, Jesus Kristus. I andra religioner är det människan som söker Gud/gud/gudar, och dessa i sin tur kräver offer – i värsta fall människooffer – av människan för att blidkas.

Jag vill också påpeka att Gud alltid talat till människan på mänskligt språk när han uppenbarat sig. Det gäller även den skrivna texten i Bibeln. Bibeln är skriven på vanliga människors vanliga språk. Förvisso finns där också högklassig poesi och profetiskt symbolspråk, som naturligtvis kräver lite mer än vanlig innantilläsning, men det allra mesta är skrivet utifrån den princip Paulus uttrycker i 2 Kor. 1:13: ”Vi skriver ingenting annat till er än det ni kan läsa och förstå.”

Människor har dock genom tidernas gång försökt hitta någon sorts hemlig kunskap i Bibeln. Redan judarna skapade sin talmystik, och många kristna vill gärna hitta någonting dolt och spännande både i texterna och t.o.m. i själva språket, framför allt i hebreiskan. Jag möter många frågor och spekulationer kring dessa ”hemligheter” som människor tror sig finna i Bibeln. Många har fastnat i någonting de läst eller hört någon annan säga och sprider det sedan vidare, utan att kanske själva ha några som helst möjligheter att ta reda på om det stämmer. Det råder över huvud taget mycket missförstånd kring Bibeln.

Här vill jag bara uppmana alla att tänka på citatet av Paulus ovan. Det allra mesta i Bibeln behöver bara läsas på ett naturligt sätt, innantill, och tas emot i tro, något annat finns där inte. Det som är svårare att förstå, t.ex. profetiskt bildspråk, behöver vi speciellt be om Guds Andes ledning för att förstå, och ödmjukt erkänna vår bristande förmåga att fatta och orka vänta på tiden som kanske ännu inte är inne (läs Jesus ord i Joh. 16:4!).

Nu när detta är sagt inbjuder jag läsaren först till en tillbakablick på Bibelns tillkomst och därefter till en bekantskap med några exempel på de svårigheter som varje översättare möter men som samtidigt bara väcker ett djupare intresse för denna mycket speciella Böckernas Bok.

Hur blev tidernas mest lästa bok till?

Vad vet vi om Bibelns tillkomsthistoria? Hur skrevs den? Hur har den bevarats? Vad vet vi om dess väg till oss?

Bibelns tillkomsthistoria är ett mycket intressant kapitel. Vi talar ju om en bok som överlevt årtusenden av skiftande öden och nått ut till nästan hela världen, Sverige medräknat, där vi kan glädjas åt flera högklassiga översättningar. Bibeln har också granskats mer än något annat litterärt verk. Den har ifrågasatts och förbjudits och bränts, men ingenting har kunnat utplåna den, tvärtom: den har förvandlat otaliga människors liv och behållit sin ledande ställning bland världslitteraturen.

Vi vet inte så mycket om Bibelns tillkomst som vi skulle vilja veta, framför allt när det gäller Gamla testamentet. Men redan det vi vet är fascinerande. Vi börjar med Gt.

För det första har Bibeln skrivits och bevarats därför att Gud befallde det. Det finns flera texter i Gt där Gud direkt befaller författaren att skriva ner något. Den första som får en sådan befallning är Mose: Skriv ner det här… (2 Mos. 17:14), och 2 Mos. 34:27: Skriv ner dessa befallningar…

Från många skriftliga dokument från 3000-talet f.Kr. och framåt vet vi att man skrev på ler- eller stentavlor. Det ser vi också i Bibeln: Gud skrev själv de 10 budorden på stentavlor, antagligen sandsten. Dessa stentavlor var i storlek med vykort – inte de där stora stenblock som konstnärerna försökt avbilda dem. Nej, stentavlorna var små, med all sannolikhet sådana som vi ser i många arkeologiska fynd från årtusendena f.Kr. De tio budorden får mycket väl plats på en sådan liten stentavla, som dessutom var skriven på bägge sidor. I hebreiskan användes bara konsonanter, så antalet bokstäver var inte stort.

Mose skrev också ner mycket som handlade om tiden långt före hans egen tid, med början från skapelseberättelsen. Det tyder på att han haft tillgång till källor som vi inte känner till. Troligen dokument som gått i arv från generation till generation. En viss antydan om tidiga skriftliga dokument, sannolikt på lertavlor, är det hebreiska ordet toledoth, som brukar översättas ”berättelse” (eller ”fortsatt historia”, beroende på bibelöversättning), se t.ex. 1 Mos. 2:4: Här följer berättelsen av händelserna då himlen och jorden skapades av HERREN Gud; 6:9: Detta är berättelsen om Noas släkt; 11:27; 25:19. Toledoth kan tänkas markera övergången till en ny lertavla. Att markera övergången till en ny tavla på det sättet var en vanlig praxis också i utombibliska dokument, bl.a. i Assyrien.[2]

I Jesaja, 30:8, och Jeremia, 30:2, finns ytterligare exempel på Guds befallning att skriva ner det Gud talat till dem, den här gången på en bokrulle. Bokrullar, av pergament, hade redan börjat användas som skrivmaterial. Pergament var djurskinn, ofta mycket fint bearbetat, kostsamt material. Ett exempel på pergamentrullar är Jesajarullen från Qumran (27 cm x 7,26 m). Även Hesekiel, 43:11, och Habackuk, 2:2, fick befallning om att skriva ner det Gud talat till dem. I Rom. 3:1, 2 skriver Paulus att Guds Ord (Gamla testamentet) hade anförtrotts åt judarna. Judarna hade alltså bevarat Guds Ord fram till Nya testamentets tid.

Sannolikt gick alltså det skrivna ordet i arv, från generation till generation. Jag vill gärna tro att t.ex. skapelseberättelsen först skrevs ner av Adam och Eva (varför skulle inte de första människorna ha kunnat skriva?). Sedan fick deras barn föra den vidare till kommande generationer. Likadant kan jag mycket väl föreställa mig Noa och hans familj skriva dagbok i arken, och sedan lämnade de efter sig detaljerade uppgifter om både händelser och arkens konstruktion och annat. Dokument från tiden före floden kan dock knappast ha blivit bevarade, förutom kanske de som Noa och hans familj hade med sig i arken.

Självklart kan vi inte veta någonting med säkerhet hur exakt dessa tidiga kunskaper fördes vidare, men vi kan försöka dra rimliga slutsatser av alla de skriftliga dokument (arkeologiska fynd) som finns från årtusendena f.Kr. och som visar människornas fascinerande litterära kunskap och begåvning. Skriftkulturen är ändå den säkraste källa vi har tillgång till, och med hjälp av den får vi en inblick långt in på 3000-talet f.Kr. som väcker vördnad för vad människorna kunde.

Människorna under dessa årtusenden före oss läste alltid högt. Även när de läste för sig själva läste de högt (Apg. 8:30 är ett bra exempel på det) – någonting man skulle kunna rekommendera än idag! Då koncentrerar man sig bättre och kommer ihåg bättre. Människorna hade på den tiden utan tvekan mycket bättre minne än vad vi har idag.[3] Mycket av kunskapen om Gud gick säkert också i arv genom muntlig tradition (se t.ex. 5 Mos. 11:18, 19).

Det har alldeles uppenbart varit Guds plan att människorna ska hjälpas åt med att föra vidare det arvet. Jag har redan nämnt att speciellt i historiska böcker använde man en hel del källmaterial och att när de skriftliga dokumenten gick i arv är det uppenbart att de också uppdaterades, som t.ex. när en stad hade bytt namn (1 Mos. 28:19; Dom. 1:23 m.fl.).

Det är allmänt känt att skriftkulturerna uppstod i Mesopotamien, och där placerar också Bibeln ”mänsklighetens vagga” efter floden. Årtusendena f.Kr. verkar människorna faktiskt ha varit mycket duktigare än vi: de skrev och läste obehindrat språk som vi idag får tillbringa åratal på olika universitet för att försöka lära oss, och ändå kan vi aldrig känna att vi behärskar de gamla språken till fullo. Dåtida människor skrev och läste text utan vokaler, utan skiljetecken, utan att det ens fanns mellanrum mellan orden. Sedan 1500-talet har vi allt detta i våra Biblar (kapitelindelningen är redan från 1200-talet) men har ändå svårt att lära oss dessa gamla språk.

Efter syndafloden, som hade som syfte att förinta mänskligheten (förutom Noa och hans familj) måste omständigheterna naturligtvis ha varit mycket svåra och en kulturell kollaps har alldeles uppenbarligen ägt rum. Människorna fick ju bo i grottor och var de nu kunde hitta någon form av tak över huvudet, och det krävde mycket tid och krafter att skaffa sig levebröd och annat nödvändigt. Då har säkert analfabetismen ökat markant.[4] Men konsten att skriva och bibelordet bevarades, det kan vi vara säkra på. Årtusenden gamla skrifter finns det gott om även utanför Bibeln och visar att skriftkulturen varit levande så långt tillbaka i tiden som vi kan gå.

När Dödahavsrullarna, en stor mängd gammaltestamentliga texter från århundradena före Kristus, upptäcktes 1947 fick vi bekräftat att bibelordet bevarats med mycket små variationer. Där fanns bl.a. en hel Jesajarulle som var nära nog identisk med den dittills kända, som var nästan 1000 år yngre.

Trots man inte vet lika mycket om Gt:s tillkomsthistoria som man vet om Nt kan vi lugnt lita på att Gud har bevarat sitt Ord och sitt budskap till människan, det han vill att vi ska veta. Bibeln säger också själv att Gud vakar över sitt ord (Jer. 1:12).

Men det är viktigt att komma ihåg att allting i Bibeln inte är Guds Ord. Ett exempel är Jobs vänners långa tal i Jobs bok: de är människors ord. De historiska böckerna berättar också om en hel del sådant som snarare handlar om den fallna människans historia än om något som Gud ville, t.ex. så mycket krig, polygami och annat elände som synden orsakat. Men även dessa berättelser är unika. Bibeln berättar uppriktigt och ärligt, utan att försköna eller dölja någonting, hur det blivit efter syndafallet.

När vi sedan kommer till Nt möter vi en kolossal skillnad i mänsklighetens historia i och med Jesus, hans fullbordade verk, liv, död och uppståndelse. Skillnaden märks framför allt i människors vardagsliv. Guds folk ska t.ex. inte längre kriga utan älska sina fiender; de har inte längre flera hustrur, och över huvud taget ser vi en enorm förvandling. Självklart syndar Guds folk fortfarande och kommer att fortsätta göra det så länge världen består, men skillnaden är ändå markant.

När det gäller Nt:s skrifter verkar det som att apostlarna började skriva ner Jesus undervisning och händelserna kring honom mycket tidigt, uppenbarligen också utan någon direkt gudomlig befallning. Lukas berättar i början av sitt evangelium hur han noga gått igenom alla fakta som han nu ska skriva om. Den mest direkta befallningen att skriva ner något finner vi i Upp. 1:11: Skriv ner i en bokrulle allt du ser…, jämförbar med de befallningar Gt:s författare ibland fick.

Generellt vet man från historien att det var brukligt att man antecknade mycket, förde kanske någon sorts dagbok. På det sättet har vi nog också fått de nytestamentliga händelserna och dess undervisning nedtecknade från första början. Men självklart har Bibeln blivit till genom Guds Andes ledning, 2 Tim. 3:16: Hela skriften är inspirerad av Gud (ordagrant i grek. theopneustos, ”gud-andad”). I 1 Pet. 1:11 står det också om Kristus Ande som verkade i profeterna när de förutsade Jesus kommande lidanden och härlighet.

Såväl i Gt som i Nt var det sällan Gud direkt dikterade vad författarna skulle skriva. Det var i första hand bara profeterna som fick direkta så säger Herren -ord. Det är speciellt i Gamla testamentet vi får läsa om att Guds/Herrens ord kom till en profet (varav några exempel redan nämnts ovan); Hesekiel (kapitel 8 och 11) är exempel på att Herrens ord kom i en syn. Ett motsvarande uttryck används också om Paulus upplevelse i Apg. 18:9. Ibland står det bara att Herrens ord var på någons tunga (2 Sam. 23:2), utan närmare precisering hur ordet från Herren kom. Här har vi inte mycket detaljerad information vare sig i Gt eller i Nt.

Det är också författarnas olika sätt att berätta om händelser utifrån sin egen referensram som stärker Bibelns trovärdighet: evangeliernas ögonvittnesskildringar skiljer sig t.ex. något från varandra – precis som ögonvittnesskildringar ska göra. Det vet man utifrån dagens vittnespsykologi[5]. Om alla detaljerna var exakt lika skulle man ha anledning att misstänka kopiering av något tidigare material eller rent av förfalskning. Men nu när olika människor berättar om vad de vet i så många böcker har vi ett högst trovärdigt material.

I Paulus brev förstår vi att åtminstone en del av breven cirkulerade i olika församlingar. Det syns i slutet av Kolosserbrevet där Paulus vill att detta brev också ska nå laodikeerna och uppmanar kolosserna att läsa hans brev till dem. Brevet till laodikeerna är dock inte bevarat.

Att texterna också kopierades flitigt kan vi förstå av den stora mängd handskrifter från de tidiga århundradena. På Nt:s tid var materialet antingen papyrus (hopsatt och pressat gräs) eller pergament (djurskinn). I början användes bokrullar, men snart upptäckte de kristna att bokformen var mer praktisk och började tillverka böcker, codexar. Det var alltså mycket tack vare kristna på 100-200-talet som bokformen togs i bruk. De tidigaste Biblarna, nära nog hela Bibeln samt några apokryfer[6], är just böcker, Codex Sinaiticus, Codex Vaticanus, båda från ca 350, och Codex Alexandrinus, från ca 450.  

Pergament var så hållbart att en bok kunde användas i flera hundra år, kanske upp till 500 år. Ibland behövde dess bläck färgas om eftersom texten bleknade med tiden. Det bör alltså ha funnits en möjlighet att jämföra med originalet om tvister uppstod om någonting i en kopia. Pergament var mycket kostsamt material; en bok krävde skinn från ett hundratal (eller t.o.m. fler) kor.[7]

Texterna kopierades flitigt, från 300-talet ofta i scriptorior, samlingssalar där en högläste långsamt och andra satt och skrev ner texten. Man kunde höra fel eller råka skriva fel, och därmed uppstod mindre skillnader i handskrifter.[8] I senare kopior har kopierarna alldeles uppenbarligen försökt förbättra, förtydliga eller förklara något som verkade svårt och kanske t.o.m. gjort egna tillägg, ofta dock bara i marginaler. Därför är det viktigt att sträva efter så ursprungliga handskrifter som möjligt.

Inga originalhandskrifter finns bevarade, så vitt vi vet, men ingen vet vad framtida forskning för med sig. Det finns ingen enhetlig text heller, bara tusentals och åter tusentals kopior, de flesta som fragment. Det är av dessa som vårt Gamla testamente på hebreiska (några få delar på arameiska) och det grekiska Nya testamentet är sammanställda.

Antalet kopior varierar lite beroende på hur man räknar, men bara antalet nytestamentliga handskrifter är ca 5 800. En stor del handskrifter väntar fortfarande på att bli utforskade. Enligt vissa beräkningar har vi redan tillgång till över 6 000 mycket gamla handskrifter och fragment, över 8 000 gamla latinska handskrifter, 1 000 arameiska och ytterligare 1 000 på andra språk. Bland de äldsta finns t.ex. Herrens välsignelse från 600-talet f.Kr. och många grekiska handskrifter från 300-200-talet f.Kr.; framför allt bör den grekiska översättningen av Gamla testamentet, Septuaginta, LXX, nämnas från den tiden. De som översatte Septuaginta verkar också ha haft tillgång till flera handskrifter som är okända för oss. Den text vi har i Gamla testamentet sammanställdes och vokaliserades av judiska lärda, masoreter, på 600-talet e.Kr. Det innebär i praktiken, förenklat uttryckt, att de satte små prickar eller små streck under, i vissa fall över, en konsonant för att markera ett dithörande vokalljud.

De nytestamentliga handskrifternas antal är alltså enormt, och många av dem härstammar dessutom från tiden mycket nära författarens egen tid. Där är Bibeln helt unik, jämfört med alla andra gamla skrifter.

När Nya testamentets författare skrev sina böcker skrev de levande historia. De första verserna i Lukasevangeliet visar att många redan börjat sammanställa det som hänt, och även Lukas undersökte noga de fakta som fanns tillgängliga. Det fanns fortfarande många som kunde komma ihåg händelserna kring Jesus, eller som åtminstone haft föräldrar eller andra de kände som varit med. Det var ungefär som om vi nu, 30 år senare, skulle skriva om Berlinmurens fall. Många av oss kommer ihåg händelseförloppet själva, och alla känner vi någon som gör det; fakta går lätt att kolla: vi kan fråga dem som själva var på plats när det hände. På en så kort tid hinner inga ”lager av traditionsstoff” bildas, som många moderna bibelkritiker menar att Nt består av. De tänker att olika författare med tiden skulle ha lagt till saker, traditionsstoff, och att man därmed skulle kunna ana olika lager av text från olika tider och skribenter.

När Nt började skrivas skrev man först med stora bokstäver, s.k. majuskler, och senare med små, minuskler. Grekiskan läses från vänster till höger, och vokaler finns, men annars skrev man även där allting i ett svep, som i hebreiskan. Man började dock sätta lite punkter och annan läshjälp redan på 500-600-talet, men kapitel- och versindelning och ordinarie skiljetecken fick vi så sent som på 1200- respektive 1500-talet.

Det äldsta nytestamentliga fragmentet innehåller delar av Johannesevangeliet. Det är en papyrus, p52, från andra hälften av andra århundradet, möjligen ännu tidigare, enligt vissa forskare redan från 125 e.Kr. Sedan finns det fragment, bl.a. bland Dödahavsrullarna (7Q5: Mark. 6:52, 53; 7Q4: 1 Tim. 3:16-4:3; rullarna är numrerade utifrån de grottor där de fanns, och Q syftar på Qumran), som kan vara mycket äldre, men där har forskningen ännu inte kunnat säga någon absolut slutgiltig tidpunkt.

Antalet så gamla handskrifter är absolut unikt om man jämför med andra gamla verk. För att bara nämna några få exempel: Velleus Paterculus, som dog år 30 e.Kr., skrev Roms historia, varav en handskrift har upptäckts, och den härstammar från 1515. Från den latinske historikern Cornelius Tacitus Annaler, Histories, från ca 100 e.Kr. har vi ett fåtal (14-15) handskrifter från åren 800-1100. De få Platon-handskrifter som finns är från tiden 1300 år efter hans tid. Ett ytterligare exempel är den kände filosofen Aristoteles. Armand Marie Leroi konstaterar:

”mycket av Aristoteles liv är osäkert. De gamla källorna, ett dussin eller så, skrevs århundraden efter hans död och är ofta motsägelsefulla… Resultaten är magra: de fakta man kan vara överens om skulle kunna skrivas på en sida.”[9]

Från antika författare utanför Bibeln finns det inga handskrifter som är äldre än från tiden 400 år efter författarens död. Däremot finns det gott om bibelhandskrifter som härstammar från tiden mycket nära författarens egen tid.

Det verkar alltså helt uppenbart att Guds försyn varit med så att hans budskap till människorna finns i en sådan mängd att redan det bekräftar dessa texters tillförlitlighet.

Trots att vi inte, så långt vi vet, har några originaltexter kvar, utan bara kopior av kopior, räknas deras tillförlitlighet som mycket hög, eftersom originalet var i bruk i flera hundra år efter författarens egen tid. Tillgången till originalet försvårades dock av att böckerna var sällsynta och dyra, och ofta fanns originalet hos en bokförsäljare.[10] Det kan vara en förklaring till skillnader i handskrifter, att de jämförelser som kunde ha gjorts med originalet uteblev därför att det rent praktiskt inte var så lätt att göra som man skulle ha önskat. Men 95-97% av all nytestamentlig text finns också bevarad utanför bibelhandskrifterna, framför allt i kyrkofädernas skrifter; man skulle faktiskt kunna sammanställa Nya testamentet även utifrån dem.

Att det finns skillnader i de olika handskrifterna märks även i själva Bibeln. Jämförs t.ex. Gt-citat i Nt med den text vi har i Gt så ser vem som helst att de inte alltid stämmer överens med varandra. Bara ett exempel, Matt. 21:16: Av barns och småbarns mun har du gjort en lovsång till dig. Det är citerat från Ps. 8:3: Ut ur munnarna på barn och spädbarn har du instiftat makt för att tysta ovännen och hämnaren. Varför stämmer inte citatet? Därför att Matteus citerar Septuaginta, LXX, den grekiska översättningen av Gt från 200-talet f.Kr.

Faktum är att 90% av Nt:s citat från Gt kommer från Septuaginta. Hebreerbrevet citerar t.ex. enbart Septuaginta. Det finns skillnader, dock ingenting som har betydelse för vår frälsning. De som översatte Septuaginta måste ha haft tillgång till handskrifter som senare gått förlorade. Man har också bland Dödahavsrullarna upptäckt hebreiska handskrifter som står närmare Septuaginta än den masoretiska text som våra Biblar är översatta av.

Skillnader finns också i Nt-handskrifter. Frågan om handskrifter är mycket omfattande, och i detta sammanhang kan man bara nämna några exempel. De allra flesta av dessa skillnader är dock så små att de bara är intressanta för bibelforskare ur textkritisk synpunkt.

Vi kan också notera att under de tidiga århundradena efter Kristus växte det fram textfamiljer, varianter som berodde på var texterna kopierades och cirkulerade. Äldst är den s.k. västliga texten (grekisk-latinska, gammallatinska handskrifter och citat från latinska kyrkofäder, främst i de västliga kyrkorna men vissa användes också i östliga kyrkor), från ca 150 e.Kr. Något senare kommer den alexandrinska texten, som härstammar från Alexandria och betraktas idag som den bästa. Den kan identifieras i en handskriftssamling som heter Codex Efraimi (400-t.) och i en annan som heter Codex Regius (700-t.), samt i den koptiska versionen av Nt och hos en del kyrkofäder som Clemens och Origenes (sl. 100-t. – början av 200-t.). Den text som ofta kallas neutral och ligger mycket nära den alexandrinska finns i Codex Vaticanus och Codex Sinaiticus, ca 350. Yngst av alla är den syriska, eller bysantiska, texten i Textus receptus (som betyder ”den allmänt antagna texten”) från 1500-talet (som jag återkommer till lite senare).[11]

Några ord om Bibelns kanon

Hur exakt man samlade ihop de bibliska böckerna till den Bibelns kanon[12], den normerande samling böcker som vi idag har i Bibeln vet vi inte. Gt:s kanon tros ha fastställts av judiska lärda, masoreter, någon gång under århundradena e.Kr. men vi vet inget närmare om den processen.

Den äldsta kopian av det masoretiska Gt härstammar från 800-talet, och det tidigaste välbevarade hela Gt finns i Codex Leningradiensis från år 1008 e.Kr. Men enligt Aristeasbrevet från ca 250 e.Kr. finns redan hela Gt samt några apokryfer i Septuaginta (285-247 f.Kr.). Alltså måste den gammaltestamentliga kanonbildningen ha börjat mycket tidigt.

De allra flesta nytestamentliga böckerna finns redan i de tidiga textsamlingarna, codexarna, kring år 350 e.Kr. och i de tidiga översättningarna, t.ex. det latinska Vulgata som Hieronymus började översätta i slutet av 300-talet. Redan i den mycket tidigare syriska översättningen Peshitta, vars Gt-översättning troligtvis härstammar från 100-talet e.Kr. och Nt från 400-talet e.Kr., finns de allra flesta Nt-böckerna (de som saknas är 2 Petrusbrevet, 2 och 3 Johannesbrevet, Judas brev och Uppenbarelseboken). Nt:s 27 böcker nämns för första gången som en enhetlig skrift i Athanasius påskbrev från 367 e.Kr.[13]  

Hur bestämde man vilka nytestamentliga skrifter som skulle ingå i Bibeln? Det är också en komplicerad historia, redan i fråga om Nt, och ännu mer när det gäller Gt. Som redan nämnt vet man med säkerhet bara att Bibelns kanon var ganska så bestämd på 300-talet e.Kr., tack vare de hela Biblar vi har från den tiden, Codex Vaticanus m.fl.

För Nt:s del vet man att ett viktigt kriterium för att en bok skulle accepteras som en del av Bibelns kanon var att den måste ha apostolisk auktoritet, antingen vara skriven av en apostel själv eller åtminstone av en nära medarbetare. Skrifterna skulle också vara i innehållsmässig överensstämmelse med varandra och vara erkända som auktoritativa i den tidiga kristna församlingen.[14]

Diskussionerna om kanon har dock fortsatt ända in på reformationstiden: Martin Luther t.ex. hade svårt att räkna med Jakobsbrevet, som han kallade för halmepistel, p.g.a. dess innehåll som kunde kännas som gärningslära. För att nämna ett annat exempel har Uppenbarelseboken varit mycket omdiskuterad i hundratals år.

Mycket har också diskuterats kring böcker som inte finns där, speciellt Tomasevangeliet (upptäckt 1945 i Nag Hammadi, med text från 100-talet, 114 Jesusord, med gnostiska inslag, t.ex. hemlig kunskap, ljus som lyser upp bara de utvalda) och apokryferna.rent allmänt. Katolikerna har hela tiden haft med apokryferna, medan protestanter ser dem som historiskt intressanta men inte av samma värde som Bibeln. En del upplagor av Bibel 2000 har dock tagit med dem i en separat avdelning.

Många har säkert undrat hur det kom sig att Nt citerar ur gammaltestamentliga apokryfer. Det kan förklaras utifrån kanonbildningen. När t.ex. Judas skrev sin text (v. 14, 15, med hänvisning till Henoks bok) hade han Septuaginta som sin gammaltestamentliga text och där är apokryferna med som en del av Gt. Kanon i dess nuvarande form var ännu inte bestämt.[15]

Bibeln efter boktryckarkonstens ankomst

När Johannes Gutenberg uppfann boktryckarkonsten kunde nya böcker produceras snabbt. Då gavs den latinska översättningen Vulgata ut år 1456. Men ett komplett grekiskt Nt fick vänta till år 1514, för det tog sin tid innan man kunde trycka med grekiskt alfabet. 1514 kom grekiskt Nt ut som en del av s.k. polyglot-Bibeln, där också det latinska Vulgata fanns i sin egen kolumn, liksom det arameiska Targum Onkelos, de 5 Moseböckerna. Vilka grekiska handskrifter som den grekiska texten härstammade ifrån har man aldrig kunnat reda ut med säkerhet. 

Erasmus av Rotterdam (1469-1536) åtog sig försöket att sammanställa en grekisk nytestamentlig text, som kom att kallas Textus receptus (”den antagna texten”). Han hoppades kunna hitta tillräckligt bra grekiska handskrifter som kunde ställas bredvid texten i det latinska Vulgata och tryckas. Men det blev så att Erasmus reviderade också Vulgata en del, för att harmoniera texten med den han fick fram på grekiska.

Det var nämligen inte många handskrifter han fick fram på grekiska. Sammanlagt hittade han ett halvt dussin, i första hand två mindre viktiga handskrifter från ett klosterbibliotek i Basel, samt några få andra, relativt sena handskrifter från 1200-talet; den äldsta han använde lite, minst av dem alla, var från 900-talet.

Vissa delar fick han ta från Vulgata eftersom han inte fann dem i någon grekisk handskrift. Ett sådant tillägg finns i Apg. 9:6; tillägget återfinns inte i några som helst grekiska handskrifter. Idag finns tillägget kvar i några få översättningar, som King James Version (KJV) och Reformationsbibeln; jag citerar ur Reformationsbibeln: Både skälvande och med förvåning sa han: Herre, vad vill du att jag ska göra? Då sa Herren till honom:… (sedan kommer det vi har i våra övriga bibelöversättningar). Reformationsbibeln ger förklaringen att andra översättningar utelämnar detta, men faktum är alltså att man aldrig funnit det i någon grekisk handskrift.[16] King James Version, KJV, som också utgår ifrån Textus receptus har också med detta tillägg, och i den utgåva av KJV som jag har i min ägo ges ingen förklaring över huvud taget.

I Textus receptus finns ett dussintal texter som inte finns i några grekiska handskrifter. Sedan finns det många som bara finns i ett fåtal sena handskrifter. De här tilläggen har kanske ingen större betydelse för innehållet i sig, men när de inte finns i några grekiska handskrifter borde de enligt min åsikt inte finnas med i några bibelöversättningar.

Erasmus verkar själv ha erkänt att han inte hittat dessa tillägg i några grekiska handskrifter[17], men efter en del diskussioner tog han med dem i sin tredje upplaga av Textus receptus. Sedan hans tid har man bland alla tusentals Nt-handskrifter hittat några av dessa tillägg i sammanlagt åtta sena handskrifter, varav den äldsta är från 900-talet. Bara i fyra av dem finns dessa tillägg i själva texten, i resten som en marginalanteckning.

Rent allmänt kan man säga att Textus receptus blev ett hastverk i samband med boktryckarkonstens upptäckt, och det innehöll många språkliga fel och tillägg. Det fick revideras ett antal gånger, varav de första korrigeringarna gjordes av Erasmus själv.

Ändå förblev Textus receptus den vedertagna handskriftssamlingen under en lång tid. Det var den som Martin Luther använde sig av i sitt bibelöversättningsarbete, för det var den som fanns tillgänglig. Textus receptus fyllde naturligtvis en viktig funktion på sin tid och ska inte nedvärderas eftersom de handskrifter var vad man då hade tillgång till.

På 1600-talet började Textus receptus dock ifrågasättas på allvar, främst av Edward Well, som strävade efter äldre handskrifter. Mot slutet av 1600-talet började Johann Albrecht Bengel studera handskrifter på ett sätt som kom att lägga grunden för den kommande textkritiska metoden (mer om den senare). 

Studiet av de nytestamentliga handskrifterna fortsatte. Kring sekelskiftet 1700-1800 påbörjade Karl Lachmann ett nytt arbete med de grekiska handskrifterna. 1881 tog Brooke Foss Westcott och Fenton John Anthony Hort fram en ny grundtext. Därefter fortsatte Eberhard Nestle och Kurt Aland med jämförelser med tidigare textsamlingar av just Westcott-Hort och av Lobegott Friedrich Constantin von Tischendorff som också haft en stor betydelse i forskningen kring handskrifterna.  

Den framväxande textkritiken

Principerna i det textkritiska arbetet var att komma fram till den grekisk läsart (de bästa avskrifterna) som bäst förklarade tillkomsten av andra läsarter. Man strävade också efter att hitta den text som stod så nära författarens egen tid som möjligt, och man bedömde dess geografiska spridning. Man fick igång ett omfattande studium och bedömning av texter och textfamiljer, ett arbete som pågår än idag.

Man kom fram till att en svårare läsart vanligtvis var att föredra; lättare läsarter kunde vara kopierarnas försök att förklara, förtydliga. Av samma anledning insåg man att kortare läsart var att föredra. Att det fanns skillnader var något att räkna med och tydde på texternas äkthet. Men man fick hela tiden räkna med kopierares önskan att förenkla eller förtydliga något, t.ex. byta ut svåra ord/uttryck eller förbättra något grammatiskt.

Tack vare det textkritiska arbetet växte den handskriftssamling fram som vi idag har i Nestle-Alands Novum Testamentum Graece (28:e uppl.) och som så gott som alla moderna bibelöversättningar utgår ifrån, t.ex. i Sverige 1917-års översättning, Bibel 2000, Folkbibeln och nuBibeln.

För Gt:s del har vi Biblia Hebraica Stuttgartensia. När Gamla testamentets tillkomsthistoria skiljer sig så mycket från Nya testamentets och det finns bara en begränsad kunskap kring Gt:s tillblivelse har också det textkritiska arbetet varit mycket mer begränsat än i fråga om Nt. När bibelkritiken växte fram (mer om den nedan) växte det också fram många spekulationer kring de gammaltestamentliga böckerna, men utifrån rent textkritiskt arbete kan vi inte säga lika mycket om Gt som vi kan säga Nt.

Man kan förstå i Andra Krönikeboken och i Esra och Nehemja att åtminstone skrivandet av Israels historia slutade där, någonstans på 400-talet f.Kr. Under den mellantestamentliga perioden fanns ingen profet i Israel, och under den tiden skrevs apokryferna, som aldrig blivit allmänt accepterade i Bibeln trots att mycket i dem påminner om de bibliska skrifterna.

Bibeln ifrågasätts – men också bekräftas

Här är det först på sin plats att påpeka att ordet textkritik är mycket missförstått och har skrämt många bibelläsare. I praktiken innebär det, rätt förstått och i sitt historiska sammanhang, att man helt enkelt försöker komma fram till de tillförlitligaste handskrifterna.

Senare kom ordet dock att få en ny betydelse. I och med upplysningstiden, den nya naturvetenskapliga utvecklingen och evolutionslärans uppkomst började man på sina håll ifrågasätta Bibeln i sin helhet. Speciellt på 1800-talet tänkte man sig bl.a. att ett antal redaktörer hade pysslat ihop de 5 Moseböckerna; man menade sig se myter i Bibeln som hade sin bakgrund i gamla mesopotamiska myter, och man ifrågasatte Bibelns tillförlitlighet överlag.

På något sätt förbisåg man den mest sannolika förklaringen till att det finns vissa likheter mellan mesopotamiska myter och Bibeln, särskilt i berättelser om skapelsen och floden, som är ett viktigt tema i olika folks traditioner: alla vittnar de om mänsklighetens kollektiva minne. Det finns ingenting som säger att Bibeln skulle ha behövt låna dessa berättelser från andra kulturer; något sådant kan man inte få fram med hjälp av textkritiken. Olika kulturer hade bara bevarat sina versioner av de faktiska händelserna i historien, och det finns ingen anledning att tro att de lånat av varandra. Ett intressant faktum är också att ju äldre dessa berättelser är, desto mer liknar de Bibelns berättelser.

Vi bör komma ihåg att den framväxande liberalteologin och bibelkritiken inte var det enda som hände. Vid sidan om dem hände också mycket som stärkte Bibelns tillförlitlighet. Bibelarkeologin bekräftade t.ex. allt fler uppgifter i Bibeln. Efter att liberalteologin ifrågasatte Bibelns skapelseberättelse trädde kristna, skapelsetroende vetenskapsmän fram. Utifrån dem växte en hel rörelse fram som upphöjde Gud som alltings Skapare såsom det står i de första kapitlen i Bibeln.

Till det positiva hör naturligtvis också de olika bibelsällskapens tillblivelse och deras begynnande arbete med att översätta Bibeln till så många språk som möjligt. T.ex. har Biblica, Internationella Bibelsällskapet, som jag själv jobbat för, arbetat med bibelöversättning och -spridning i mer än 200 år (sedan 1809).

Forskningen av bibelhandskrifter gav oss de fantastiska fakta som redan delvis nämnts: tusentals gamla dokument, som trots en del skillnader ändå är förbluffande samstämmiga. Sedan 1800-talet har vi en betydligt bättre handskriftssamling av Nt:s skrifter än Textus receptus, och nästan alla moderna bibelöversättningar utgår också ifrån dessa äldre, mer tillförlitliga handskrifter.

Bibeln i Sverige

Till sist ett kort konstaterande om Bibeln i Sverige. Det fascinerande är att någon kommit ända hit med evangeliet (en historia i sig som är för omfattande att gå närmare in på här) och att vi fått så många och så högklassiga översättningar.

De viktigaste av dem är:

1541: Gustav Vasas bibel. Första svenska översättningen av GT. Inte översatt från grundspråken, utan i huvudsak från Luthers tyska Bibel och latinska översättningar av texten.

1703: Karl XII Bibel

1903/1917: Bibelkommissionens slutliga översättning. Upphöjs till så kallad Normalupplaga 1903 och ingår sedan i 1917 års översättning, som är den första svenska översättningen från grundtexten.

1998: Svenska Folkbibeln, dock ännu inte i sin helhet översatt från grundtexten.

1999: Den senaste Bibelkommissionens översättning, Bibel 2000.

2017: Nubibeln, Biblica/Internationella Bibelsällskapet.

Hur många och hur bra översättningar vi än har är vårt största problem ofta att vi har så svårt att läsa innantill, naturligt. Vi vill gärna tolka texten så som vi tror att den ska tolkas, medvetet eller omedvetet. Och ofta låter vi så gärna någon annan tolka texten åt oss.

Låt mig bara nämna ett exempel på dessa tolkningar, Ps. 139:5: ”du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand”, som en stor del av kristenheten idag ofta sjunger som lovsång och tolkar som Guds omsorg om oss. Det är kanske förståeligt utifrån vers 6 där psalmisten säger att det är ”förunderligt” och mycket större än vad han kan förstå, vilket ju kan låta positivt. Men om vi läser texten i sitt sammanhang (se särskilt följande verser) är det frågan om människans bävan inför Guds dom, människan kan inte fly från Gud. Man behöver inte kunna hebreiska för att se det. Det finns en parallell i Ps. 88:17, 18, där tanken kommer fram ännu tydligare.

Det är lärorikt att försöka förstå texterna, även de som känns lite krävande och som kanske tvingar oss att tänka om lite. Så låt oss nu ta en liten titt på de bibliska språken och sedan se på några exempel och förklaringar till olika översättningar. Till sist tar vi också några exempel på olikheter som beror mer på tolkning än rent språkliga faktorer. Ofta lämnar jag åt läsaren själv slå upp de aktuella bibeltexterna – allt för att öka bibelläsningen!

De bibliska språken och vi som översättare och läsare

Precis som våra moderna språk utvecklas har också de gamla språken gjort det. När vi därtill lägger de årtusenden som skiljer oss från de bibliska skrifternas uppkomst förstår vi att redan det skapar en del problem för översättaren. Här vill jag bara lyfta fram några fakta som påverkar varje bibelöversättares arbete.

Bibelhebreiskan[18] är ett semitiskt, närmare sagt nordvästsemitiskt språk, som också kan karakteriseras som en kanaaneisk dialekt som israeliterna talade efter bosättningen i Kanaan. Den är mycket nära besläktad med tidigare amoritisk-arameiska dialekter.

Hebreiskan har 22 konsonanter och läses från höger till vänster, sedan 600-talet ofta med hjälp av de vokaltecken som masoreterna då satte dit. Nu har vi också mellanrum mellan orden, men det fanns inte i den ursprungliga texten. Därför kan det ibland ha varit svårt att avgöra var ett ord slutar och nästa börjar, eller om de är ord som ska översättas eller namn. Ett sådant exempel finns i Jer. 39:3, där vi har namn och/eller titlar som vi inte riktigt kan skilja mellan. Vilka är namn och vilka borde översättas som titlar? Vi vet inte med säkerhet.

Bibelhebreiskans historiska bakgrund kan man se en del av i några viktiga utombibliska inskrifter. Bland dem finns Gezerkalendern från 1000 – 900 f.Kr, de samariska ostraka från 800-talet f.Kr., Siloainskriften från 700-talet f.Kr. och Lakishbreven från 500-talet f.Kr. Även ett stort antal andra arkeologiska fynd är till hjälp för att dra rent språkliga paralleller som i sin tur gör det möjligt att identifiera det hebreiska språket bland andra semitiska språk. De bekräftar också många bibliska uppgifter (som det dock inte är möjligt att gå in på närmare i detta sammanhang).

I hebreiskan finns också likheter med ännu äldre språk, inte minst akkadiska, där likheter finns speciellt i verbsystemet. Det är framför allt hebreiskans tempussystem som kan orsaka huvudbry för en bibelöversättare: där finns egentligen bara två tempusformer, imperfektum (som syftar på en pågående eller kommande handling, t.ex. ”jag ber/kommer att be”) och perfektum (som syftar på någonting som redan är fullbordat, t.ex. ”jag bad” eller ”jag har/hade bett”). Eftersom hebreiskan alltså inte gör någon skillnad mellan vårt imperfektum, vårt perfektum och pluskvamperfektum, möter en översättare sina första frågor redan i skapelseberättelsen.

1 Mos. 2:19 är ett exempel där valet av tempus rent språkligt blir lika korrekt i alla våra svenska bibelöversättningar, men innehållet påverkas markant beroende på om man väljer vårt imperfektum, som B2000 har gjort: ”Så formade Herren Gud…” eller pluskvamperfektum som FB och nuB har gjort: ”HERREN Gud hade format…” – Läs själv och begrunda!

Kort sagt kan skillnaderna bero på tolkningen: om översättaren ser en eller två skapelseberättelser i de första kapitlen i Första Mosebok. Idag menar man ofta att ”den första berättelsen” är 1:1-2:4a, varefter ”den andra” tar vid. Denna tanke kan kanske ligga som bakgrund till B2000. FB och nuB betraktar dem istället som en helhet och tolkar 2:4b och framåt bara som en komplettering till det föregående; här koncentrerar man sig nu på människans skapelse, med lite tillbakablick på den övriga skapelsen. Här finns inte längre samma exakta ordningsföljd eftersom den redan getts i första kapitlet.

Redan i skapelseberättelsen möter vi också s.k. waw-konsekutivum (konsonanten waw åtföljd av en verbform som i sig motsvarar vår presens, nutid, men som tillsammans med waw istället hänvisar till förfluten tid). Dessa verbformer är vanliga i berättade text, prosa, och markerar egentligen bara fortsättning. I äldre översättningar försökte man ofta översätta waw för ordagrant – waw betyder också ”och” – så man började satser med ”Och Gud sade…” I svenskan är ”och” dock oftast inget bra sätt att påbörja en ny sats, så nyare översättningar utelämnar gärna dessa för oss onödiga ”och”.

De allra flesta hebreiska orden har en rot på tre konsonanter, så även verben. En svårighet för en översättare är att när verbet böjs försvinner ofta antingen den första eller den sista bokstaven, så det kan vara svårt att hitta lexikalformen (ordboksformen), inte minst när verbet också får ett prefix och/eller suffix.

Verbsystemet har också former som vi saknar – ytterligare huvudbry för en översättare. Grundformen, kal, brukar inte skapa några direkta problem utan anger helt enkelt verbets betydelse utan någon modifikation. Men redan nästa form, nif´al, kan kräva lite extra tankearbete; ofta är den reflexiv till kal, t.ex. ”akta – akta sig”, eller motsvarar passiv, t.ex. ”bränna – bli bränd” (plus specialfall som inte behöver nämnas här). Nästa form, pi´´el, som helt saknar motsvarighet i våra språk, är en intensifiering av verbet men kan också ha en deklarativ (förklarande) innebörd, t.ex. ”förklara någon rättfärdig” (som alltså då bara uttrycks med ett enda, kort ord), eller kausativ (anger orsakssamband), t.ex. markera att ”helga” någonting. (Återigen finns det specialfall som inte behöver nämnas här.)  Pi´´el har också en passivform, pu´´al. Hitpa´´el är en reflexiv eller reciprok (anger ömsesidighet) form och kan också ibland vara passiv; när det förekommer får översättaren ofta ta till hjälpord i svenskan, som ”varandra”, ”sinsemellan”. Nästa form, hif´il, är oftast kausativ till kal, t.ex. ”vara kung – göra till kung”. Till sist har vi dess passivform, håf´al, samt ytterligare några former som är så ovanliga att de inte behöver nämnas här.

Redan verbsystemet i hebreiskan visar att en översättare får tänka till intensivt i sitt arbete; det är inte bara att ”översätta rakt av”, som jag ibland hör människor mena att en översättare ska göra. De gamla språken förutsätter ett helt annat, mycket mer avancerat sätt att tänka, och trots flera års studier och flera års arbete som översättare är det svårt att riktigt kunna komma in i denna annorlunda värld.

Det mesta av det som gäller hebreiskan gäller i stort sett också dess närbesläktade språk arameiska, som används på ett fåtal ställen i Bibeln: Esra 4:8-6:18 och 7:12-26; Jer. 10:11; Dan. 2:4-7:28.

Nt-grekiskan[19], koine, var en dialekt grundad på attiskan, från 300-talet f.Kr. Den har ett alfabet som liknar vårt, med vokaler och allting (dock med några bokstäver som vi inte har). På ett sätt är själva språket lättare för en västerlänning att lära sig, men grammatiken är relativt komplicerad.

Verbsystemet påminner om vårt verbsystem, mycket mer än vad det hebreiska verbsystemet gör. Men det finns speciella former, framför allt aoristformer, som saknas i svenskan och som ibland har en ganska stor betydelse för en bibelöversättare. Vi kan t.ex. inte lika enkelt i svenskan göra någon skillnad om en handling är en avslutad, fullbordad (engångs)handling eller om den är något som pågår.

Ett exempel finns i 1 Joh. 2:1: ”Mina barn, jag skriver detta till er för att ni inte ska synda” (nuB). Här har vi en aoristform som antyder just att vi inte ska göra sådant som är synd, alltså något medvetet. Det kommer fram ännu tydligare, i en helt annan verbform, i 1 Joh. 3:9, som nuB översätter: ”Den som är född av Gud lever inte i synd…” och FB: ”Den som är född av Gud ägnar sig inte åt synd…” Båda har försökt återge den grekiska tanken som syftar på presentisk synd, synd som man ”gör” (den grekiska texten talar just om att ”göra synd”, vilket 1917 också har försökt översätta ordagrant). B2000 har nöjt sig med att bara översätta: ”Och han kan inte synda…” Där framkommer det inte lika tydligt att det är frågan om något man gör. Dessa skillnader är viktiga därför att synd samtidigt är det vi medvetet gör och vårt tillstånd som vi inte kan komma ifrån, våra tankar, attityder, t.ex. själviskhet, och annat som vi ofta inte på något sätt ens är medvetna om.

En översättare får också ofta lite huvudbry av nominalsatser som finns både i hebreiskan och grekiskan, satser som saknar predikat (själva handlingen). Predikatet blir i våra moderna språk någon form av ”vara” eller ”bli”. En sådan sats möter vi redan i Bibelns andra vers: Jorden var öde och tom, som man ibland vill få till att jorden blev öde och tom, som om det redan hade hänt någonting mer än vad skapelseberättelsen återger; man vill se ett gap mellan första och andra versen. Jag kan dock inte finna någonting som skulle motivera översättningen ”blev”, utan hela skapelseberättelsen talar om vad som hände under skapelseveckan. Därför bör ”var” stå som predikat i våra översättningar.

Valet är inte alltid så enkelt ens när ett predikat är utsatt. Ett sådant exempel är Gal. 3:24, där predikatet kommer från grekiskans ginomai, ”födas, bli till, uppkomma, ske, äga rum, förverkligas, hända”, alltså ett mycket omfattande verb. Problemet blir ungefär detsamma som i en nominalsats där inget predikat är utsatt. B2000 översätter: ”Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom…”, och FB: ”Så blev lagen vår övervakare fram till Kristus…”nuB har försökt lösa problemet med en lite annan formulering: ”Lagen vägledde oss tills Kristus kom…” Det här är en vers som skapat många teologiska diskussioner.

Även grekiskans satskonstruktioner kan ibland skapa översättningsproblem (vi kommer senare att se på några exempel), eftersom exempelvis ordföljden i grekiskan är ganska fri och ibland tillåter olika tolkningar. Ibland kan också texten helt enkelt bara uppfattas på olika sätt, som alla rent språkligt är fullt möjliga. Till det kommer att eftersom det från början inte fanns några skiljetecken (gäller givetvis även hebreiskan), kan vi inte alltid vara säkra på var en sats slutar och nästa börjar, ej heller var skiljetecknen ska placeras.

Det finns också idiomatiska uttryck, som givetvis finns även i våra moderna språk, som kan vara svåra att översätta till andra språk och där en ord-för-ord-översättning ger en bristfällig tolkning av den ursprungliga meningen. Ett sådant exempel är de gamla språkens sätt att uttrycka totalitet med hjälp av motpolerna, som det i Bibeln ganska vanliga uttrycket ”himmel och jord”, som syftar på allting, eller ”från öster till väster”, överallt.

Därmed skulle Bibelns första vers kanske hellre kunna översättas: ”I början skapade Gud allting” (allt som över huvud taget är skapat). På samma sätt skulle Jesus ord i Matt. 24:27, jämförelsen av hans återkomst med en blixt som ”flammar till över himlen från öster till väster”, bara kunna uttryckas ”flammar till över hela himlen”. I bägge fallen förstår vi meningen även i en ord-för-ord-översättning, men det är inte lika naturligt för oss att uttrycka totalitet med hjälp av motpoler.

Vi har också s.k. ”överdrifter”, uttryck som ”hela” (t.ex. ”hela Israel”) eller ”alla”, som vi ofta av sammanhanget förstår inte syftade på varenda individ eller hela folket i absolut betydelse, utan markerade en stor mängd, kanske en överväldigande majoritet. Sådana uttryck är vanligt förekommande framför allt i Krönikeböckerna, t.ex. 1 Krön. 11:1; 13:1; 15;3; 2 Krön. 5:3; 7:4.

Det finns mycket som skiljer dessa gamla språk från svenskan och andra moderna språk. Men de bibliska språken är ändå helt vanliga språk som Gud använt sig av och låtit bibelförfattarna använda sig av för att förmedla det allra viktigaste budskapet till hela världen. Det finns många skillnader också i moderna språk som inte alltid är så lätta att översätta. Så har det varit ända sedan människorna en gång i tiden drog igång bygget av Babels torn, och så kommer det att vara så länge världen består. Alla de språk Gud lät mänskligheten få från och med det byggprojektet är vanliga, likvärdiga språk och måste behandlas som sådana även av bibelöversättarna och -läsarna.

När det inte räcker med att bara ”översätta rakt av”…

Några exempel på en bibelöversättares dilemman, svårigheter med tolkning och läsning

Ett ord kan ha (eller få) olika betydelser

I många språk kan ett och samma ord ha olika betydelser, beroende på sammanhanget och formen. Exempel på sådana ord i svenskan är bok (som kan läsas eller vara ett träd i skogen), kön (som kan syfta på genus eller vara bestämd form av ), kör (som man kan sjunga i eller om det är ett verb kör man t.ex. bil), våg (som man väger med eller ser på havet), val (som kan vara ett djur men också något man väljer), skatt (taxering eller något värdefullt man äger/finner), kort (vars betydelse är beroende på om det är adjektiv eller substantiv), osv. osv. Sådana ord möter vi t.o.m. i våra egna bibelöversättningar, som ordet uppståndelse. Det kan betyda uppståndelse från de döda, men också oro, väsen, kalabalik, förvåning o. dyl.; t.ex. när Noomi och Rut återvände till Betlehem blev det en uppståndelse i staden, som Bibel 2000 översätter Rut 1:18. Oftast visar sammanhanget hur ordet ska tolkas, men inte alltid.

Några exempel på denna sorts problem i Bibeln:

1 Mos. 1:2 m.fl.

”Ande/ande” och ”vind” är ett och samma ord i hebreiskan, ruach, i 1 Mos. 1:2 traditionellt tolkat som Guds Ande men i B2000 som ”gudsvind”. Rent språkligt är båda tolkningarna möjliga, men utifrån vad Bibeln i övrigt lär om Guds Andes aktiva verkan känns det för vagt att bara tala om någon sorts gudsvind. Guds Ande nämns i många viktiga sammanhang där ordet inte kan uppfattas som ”vind”, t.ex. 1 Mos. 6:3; Jes. 42:1; 59:21; Luk. 1:35. Även i skapelsen känns Guds Ande helt enkelt naturligare, som de flesta bibelöversättningar också uppfattar det.

Det är dock i flera fall osäkert om ordet syftar på Guds Ande eller människans ande, eller kanske vind. Det är t.ex. svårt att veta om det är ande eller vind som avses i Job 4:15.

I Apg. 19:21 är det svårt att avgöra om det är Anden (Guds Ande) eller anden (människans ande) som avses; grekiskan gör ju inte samma skillnad mellan små och stora bokstäver som vi gör. Våra vanliga moderna översättningar tolkar det i det här fallet som syftande på Paulus, att han bestämde sig i sin ande. FB översätter det som att Paulus bestämde sig ”i anden”, medan B2000 och nuB bara skriver att Paulus ”bestämde sig”. Om det syftar på människans ande behövs ju inte ordet ”ande” i svenskan. Om tanken däremot är att Paulus tog sitt beslut under Andens ledning är ordet nödvändigt. Båda tolkningarna är möjliga.

Ungefär samma situation har vi i Gal. 5:5 och Fil. 3:3, där ordet lika väl kan tolkas som att det syftar på människans ande som på Guds Ande.

1 Mos. 1:5

Här möter vi det hebreiska ordet för ”dag”, jom, som skapat en hel del diskussion. Det kan i andra sammanhang också användas i symbolisk betydelse, speciellt när det förekommer i pluralform, t.ex. i 1 Mos. 43:9, där versen ordagrant slutar med orden ”alla mina dagar”, vilket givetvis syftar på människans livstid.

Men i skapelseberättelsen kan det inte tolkas på något annat sätt än 24-timmars dygn. Det framgår nämligen tydligt av den första dagen, som på hebreiska heter jom echad, mer exakt översatt ”en dag”, ”ett dygn”, eller ”dag ett”. Här har ordet lika absolut betydelse som t.ex. i Israels trosbekännelse ”Herren är enadonaj echad. Ordningstalet ”första” används inte i hebreiskan när det inte funnits någon dag innan. Först efter denna ”protodag” börjar ordningstal användas (”andra” osv.).

”Dag ett” var tänkt som mått på alla kommande dagar/dygn. Skapelsedagarna, ”dag ett” medräknad, avgränsas också med hjälp av afton/kväll och morgon, som inte används i symbolisk betydelse. De kan inte ens tolkas symboliskt i Dan. 8:14, där de 2300 kvällar morgnar används för 2300 dagar, som i sin tur ofta tolkas som en längre profetisk tidsperiod. Men fortfarande används kväll och morgon för att definiera en dag/ett dygn.

Många försöker tolka skapelsedagarna utifrån Ps. 90:4: ”Tusen år är för dig bara som gårdagen som gick, som en enda timme i natten”, eller från 2 Pet. 3:8: ”Men glöm inte detta, mina kära att för Herren är en dag som tusen år, och tusen år som en dag.” Men dessa texter talar om någonting helt annat än skapelsen. Psaltartexten är dessutom poesi, medan skapelseberättelsen är typisk hebreisk prosa. Poetiska uttryck kan inte alltid tolkas bokstavligt. När vi t.ex. läser Ps. 39:6 att Gud gett oss ”en handfull dagar”, tolkar vi det inte bokstavligt utan vi förstår att det betyder att vårt liv inte är så långt. Alla bibeltexter måste läsas i sitt eget sammanhang; lösryckta jämförelser kan leda till helt felaktiga tolkningar.

Om det hade varit så att författaren till skapelseberättelsen hade avsett längre tidsperioder än 24-timmars dagar hade det funnits ett helt annat hebreiskt ord, dor, som hade varit mer korrekt. Men nu används jom för varje enskild dag, vilket verkar vara ett mycket medvetet val.

En ytterligare intressant detalj i fråga om skapelseberättelsens dagar är veckans ursprung.[20] Mänskligheten har i alla tider följt en veckorytm, för det allra mesta en sjudagarsvecka, trots att veckan inte styrs av några himlakroppars relativa rörelser till varandra som de övriga tidsenheterna (dagar, månader, år). Veckans ursprung kan bara förklaras utifrån skapelsen och förutsätter bokstavliga dagar. Långa tidsperioder skulle inte fungera som förklaring.

1 Mos. 2:7 m.fl.

Redan här möter vi det hebreiska ordet nefesh som skapat en hel del missförstånd och lett till olika tolkningar. Dess vanligaste översättning är ”själ”, ”varelse”, ”liv”, ”person”, men det kan också syfta på livsande, det som håller oss levande, och ytterst t.o.m. hals/strupe (andningskanal), samt blod (t.ex. 3 Mos. 17:11, ”varje varelses liv”, där liv är översatt från nefesh).

Människan skapades till en levande varelse, nefesh, säger texten i 1 Mos. 2:7. Grekiskans motsvarighet är psyche, som vi bl.a. möter i 1 Kor. 15:45, i en direkt hänvisning till 1 Mos. 2:7. Speciellt äldre översättningar valde gärna ordet ”själ”, som i vår tid är starkt påverkat av den betydligt nyare grekiska dualismen, som kort sagt innebar att man skilde mellan det andliga (goda) och det materiella (onda). I det gamla hebreiska tänkandet var människan en helhet som levde och dog i sin helhet. På motsvarande sätt som människan i skapelsen blev en levande varelse, nefesh, ska enligt t.ex. Hes. 18:4 den nefesh som syndar dö.

Det här är ett bra exempel på att ett ord med ett så varierande betydelse måste avgöras av sammanhanget.

1 Mos. 6:1, 2

”När människorna nu började bli talrika på jorden och döttrar föddes åt dem, såg gudaväsendena att människornas döttrar var vackra, och dem de tyckte bäst om tog de till hustrur.”

B2000, som citeras här, talar alltså om gudaväsenden, 1917, FB och nuB om Guds söner. Vad var det för varelser som gifte sig med människors döttrar? Det hebreiska uttrycket bene elohim betyder ordagrant Guds/guds/gudars söner och tolkas antingen som någon form av himmelska väsen (änglar, även om det annars inte brukar användas om änglar) eller som människor i betydelsen Guds barn, de troende. Mot den första tolkningen talar Jesus ord i Matt. 22:30, som låter oss förstå att änglar inte gifter sig. För själva uttrycket ”Guds söner” i betydelsen Guds barn/troende finns en intressant jämförelse i Mal. 2:11, ”en främmande guds dotter”, vilket tyder på att kontrasten mellan Guds barn och andra gudars anhängare bör vara den rimligaste tolkningen i 1 Mos. 6:1, 2. Alltså var det då Guds barn, troende män, som gifte sig med kvinnor från andra religioner.

Det kan vara intressant att notera en förklaring till 1 Mos. 6:4 i Targum (antika, judiska Gt-översättningar från hebreiska till arameiska, ofta med förklaringar; bl.a. har 1-3 Moseböckerna upptäckts bland Dödahavsrullarna), att unga aristokrater gifte sig med vanligt folks döttrar.[21]

Ordet ”jättar”, som enligt denna vers fanns på den tiden, kommer från hebreiskans nefilim, som egentligen betyder ”de fallna” men som bl.a. Septuaginta översätter med ”jättar”.

Det vanligare ordet för ”jättar” är dock refajim, t.ex. 1 Mos. 15:20 (som brukar tolkas som syftande på jättestammen ”refaeerna”), men även den översättningen kan vara problematisk, som vi kommer att se i ett exempel på från Job 26:5 lite längre fram.

2 Mos. 23:28; 5 Mos. 7:20 och Jos. 24:12

Här vill jag uppmana läsaren att själv läsa dessa texter i så många bibelöversättningar som möjligt.

Enligt nuB var det missmod och enligt B2000 modlöshet Gud sände, enligt 1917 getingar, och enligt FB panik. Vad var det alltså Gud sände? Det hebreiska ordet tsira förekommer bara på dessa tre parallellställen och kan faktiskt betyda både getingar (som också Septuaginta har tolkat det) och missmod/modlöshet. De nämnda översättningarna är språkligt korrekta, förutom FB:s panik som låter mer som en tolkning.

Men om vi läser berättelsen i sin helhet är det troligast att sammanhanget talar för missmod/modlöshet. Det intrycket får vi också av ökenvandringen i sin helhet. Folk drabbades ofta av just missmod, snarare än panik, och några attacker av getingsvärmar finns det inga antydningar om. I sådana här fall behöver vi försöka låta sammanhanget avgöra vad som är den rimligaste översättningen.

1 Sam. 18:10

Om Saul rasade (1917), bar sig åt som en galen (FB), eller bar sig åt som en besatt (nuB och B2000) eller någonting annat, är ett översättningsproblem av ett hebreiskt ord vars grundbetydelse är profetera. Här syftar ordet uppenbarligen på någon sorts vansinnig profetisk extas. Vi kan i vilket fall som helst förstå att ordet profetera också kunde användas om sådant som inte kom från Gud.

Job 26:5

”De dödas andar bävar, liksom de djupa vattnen och alla som bor däri”, enligt nuB. ”Underjordens skuggor bävar, vattnet och de som bor där”, översätter B2000. FB: ”De avlidna skälver, likaså djupets vatten och de som bor där”, och 1917: ”Dödsrikets skuggor gripas av ångest, djupets vatten och de som bor där.”

Det hebreiska ordet i början av versen, refajim, kan tolkas på olika sätt och syftar här kanske på någonting svagt, klent, matt, skuggliknande, men kan också härledas från en rot som syftar på jättestammen refaeerna (t.ex. 1 Mos. 15:20). Septuaginta och Vulgata har tolkat Job 26:5 som att det är jättarna som bävar.

Matt. 24:34

I sitt eskatologiska (eskatologi, läran om den sista tiden) tal om templets förstörelse och den sista tiden talar Jesus om ett ”släkte” (grek. genea) som inte ska ”gå under innan allt detta händer” (nuB). Rent språkligt kan ”släkte” syfta på den då levande generationen, eller den generation som skulle få se allt detta hända som Jesus talat om. Men det mest sannolika är att Jesus använder ordet i betydelsen människosläktet, mänskligheten, eftersom de förutsagda händelserna är så många att det inte är realistiskt att tänka sig att de går i uppfyllelse under en enda generation.

Luk. 17:31

”Guds rike är mitt ibland er” eller ”inom er” varierar i olika översättningar. Grekiskans entos betyder både ”inne i” och ”(i)bland”. Här måste sammanhanget avgöra, och det mest logiska är ”mitt ibland er” eftersom Jesus talar till fariseerna.

När vi saknar ord eller har flera olika ord

Job 4:10,11 och Joel 1:4; 3:25

Här har vi ett översättningsproblem som vi inte kan lösa i de flesta av våra moderna språk: grundtexten använder hela fem olika ord för ”lejon” i Job 4:10-11, och så många har vi inte. Därför måste översättningarna med nödvändighet bli begränsade.

Detsamma gäller Joels fyra olika ord för ”gräshoppor”, men där kan kanske fantasin hjälpa oss lite; vi kan hitta på ”gräsbitare”, ”gräsgnagare” o. dyl. men vet fortfarande inte om de på något sätt motsvarar grundtextens nyanser.

Matt. 5:48

Maningen att vi ska vara fullkomliga som Gud låter orimlig om vi tänker på fullkomlighet utifrån vårt sätt att se. Här har vi dock ett exempel på att grundtextens ord ibland har en lite annan innebörd än våra ord: det grekiska ordet, teleios, (liksom det underliggande hebreiska ordet tamim) betyder att ha nått målet, vara mogen. Vi har ingen riktigt bra motsvarighet till det.

Matt. 6:13

I bönen Fader vår möter vi en svårighet som krävde mycket arbete och långa diskussioner med olika sakkunniga innan nuBibelns formulering blev: ”hjälp oss när vi prövas”. Enligt 1917 är vi vana vid att be: ”inled oss icke i frestelsen”, enligt B2000: ”utsätt oss inte för prövning”, och enligt FB: ”för oss inte in i frestelse.”

Det första problemet är valet mellan prövning och frestelse, som är ett och samma ord i grekiskan, peirasmos. Den andra svårigheten i vårt gamla sätt att be är att Gud inte leder oss till frestelser utan det gör vårt eget syndiga jag (eller någon annans syndiga jag); se t.ex. Jak. 1:13. Nästa svårighet möter vi i B2000-formuleringen: det känns inte logiskt att be om att få slippa prövningar, för det är vad vi enligt en rad bibeltexter är utlovade att vi måste gå igenom, (t.ex. 1 Kor. 10:13).

Vi vet att vi råkar ut för både prövningar och frestelser, så tanken bör vara något i stil med nuBibelns formulering: vi behöver Guds hjälp.

1 Thess. 4:4

Här har vi ett exempel på ord vars innebörd vi saknar exakt motsvarighet till. Läs gärna olika översättningar och jämför hur olika de blivit p.g.a. ett enda grekiskt ord, skeuos, vars mest ordagranna översättning är ”kärl, redskap”. nuB har tolkat kärlet syfta på ens egen kropp: ”Var och en ska lära sig att behärska sin egen kropp i helighet och ära.” Samma tolkning har B2000. Men flera andra översättningar, t.ex. FB, tolkar det som syftande på ens hustru: ”…att ni var och en vet att vinna er en hustru på ett helgat och hedervärt sätt.” Båda tolkningarna är möjliga. Vi har inte ett lika omfattande ord som det grekiska, utan vi tvingas välja mellan olika tolkningar. Här kan vi inte heller vara säkra på vad Paulus i första hand tänkte.

Ord, uttryck och satser vilkas innebörd är osäker eller okänd

1 Mos. 37:3, 23, 25

Vi vet inte med säkerhet om Josefs dräkt var fotsid eller färggrann; det hebreiska uttrycket är svårtolkat. Översättningen varierar i olika bibelöversättningar.

I vers 25 räknas det upp en del varor som vi inte heller med säkerhet vet vad det var. Det finns gott om sådana här detaljer i Bibeln som vi ibland bara kan gissa vad de var. Några ytterligare exempel kommer att ges senare.

1 Mos 49:10

nuB översätter: ”Spiran ska inte vika från Juda, och inte härskarstaven från hans hand, förrän den kommer som den tillhör. Alla folk ska lyda honom.” B2000 översätter: ”Spiran skall förbli hos Juda, härskarstaven i hans hand. En gång skall han motta tribut och folken tvingas till lydnad.” Och 1917: ”Spiran skall icke vika från Juda, icke härskarstaven ifrån hans fötter, till dess han kommer till Silo och folken bliva honom hörsamma.”

Den masoretiska texten är helt enkelt oklar. B2000 har försökt hämta hjälp från en senare rättelse. Här måste vi bara konstatera att vi helt enkelt inte vet hur texten ska läsas. Vi kan inte ens vara helt säkra på om det var hand eller fötter (enligt Septuaginta ”lår”). Trots att det hebreiska ordet är fötter, hölls ju härskarstaven normalt i handen, och därför väljer många översättningar just handen.

2 Mos 14:20

Grundtexten är svåröversättlig; mer ordagrant: ”Molnet och mörkret var där och lyste upp natten.” Enligt Septuaginta: ”Mörkret föll, och hela natten gick utan att arméerna kom i närheten av varandra.” Vi kan inte vara säkra på den exakta innebörden.

2 Mos 30:34

Här har vi ett ytterligare exempel på ovisshet när det gäller innebörden av vissa ord. Vad det var för växter rökelsen gjordes av kan vi inte veta med säkerhet.

3 Mos 11:13-19

Flera av fåglarna i denna förteckning är svåra att identifiera, och vissa benämningar förekommer ingen annanstans. Kanske kan några arter vara utdöda? Översättningen av flera fågelarter blir i vilket fall som helst osäker och varierar i olika bibelöversättningar.

Ibland kan sådana här osäkerheter väcka nästan förargelse hos läsaren. Jag får ganska ofta frågor om olikheter i olika översättningar, och just på detta ställe var det en gång en bibelläsare som hade mycket svårt att acceptera att bibelöversättarna inte kan säga något med säkerhet; vi borde veta bättre. Visst kan namnen vara av stort intresse för en fågelintresserad, men vi får leva med att vi inte vet allt och glädjas åt att vi mycket väl vet allt det som är väsentligt för vår frälsning. I det perspektivet har de exakta fågelnamnen en underordnad betydelse.

3 Mos. 16:8

Vad namnet Asasel betyder är oklart, men det förknippas ofta med någon sorts ökendemon/andevarelse. Vissa menar att det bara syftar på att bocken skickades iväg till öknen, som en ren symbol för syndernas avlägsnande. Det senare stämmer med sammanhanget och verkar därför mer troligt, men fortfarande förblir den exakta innebörden osäker för oss.

4 Mos 9:3

”Skymning”, ”mörker” och hur denna aftontid nu än översätts, är i denna och följande verser en osäker översättning; det hebreiska uttrycket kan närmast översättas ”mellan två kvällar”, vars exakta innebörd är osäker.

4 Mos 22:5

”Och han skickade sändebud till Bileam, Beors son, i Petor vid floden, i hans stamfränders land” (1917), enligt nuB skickades sändebuden till Bileam ”som bodde i sitt fädernesland”, enligt B2000 till Bileam i ”…amaveernas land”, och enligt FB var platsen ”där hans folk var bosatt”. Hur kan översättningen skilja sig så här?

Den mest ordagranna översättningen skulle bli ”hans folks söners land”, vilket säkert kan tolkas på alla dessa sätt som våra översättningar har gjort. Senare inskrifter visar att det var amaveerna som bodde i landet på den tiden, så B2000 tycks ha löst översättningssvårigheten med den benämningen, och därför är det också korrekt.

2 Sam. 4:6

Grundtexten är svårförståelig och översättningen varierar i olika översättningar. I många översättningar blir det svårt att se vad det är som händer. Enligt Septuaginta lyder versen: ”Dörrvakterskan, som rensade vete, hade somnat och så kunde Rekav och hans bror Baana komma in i huset.” Septuagintas tolkning (som B2000 faktiskt också har valt att följa) skulle utan tvekan passa bäst i sammanhanget.

Det här är ett exempel på att bibelöversättaren kan frestas till att välja Septuaginta, som ju var den mest använda Gt-texten i Nt. Ofta väljer man dock att försöka översätta från den masoretiska texten även i de fall då man möter stora svårigheter.

2 Kung. 2:19

Här kan vi inte vara säkra på vad grundtextens innebörd är, om det var landet som var ofruktbart, eller att vattnet orsakade missfall eller hög barnadödlighet. Vi får bara ödmjukt säga att vi inte vet.

2 Kung. 8:10 m.fl.

”Säg till honom att han ska bli frisk’” är en fullt möjlig tolkning, men det är också möjligt att tolka ”till honom” som en negation (”till” och ”nej/inte” har egentligen bara en och samma konsonant i hebreiskan, och eftersom vokalisering från början saknades kan vi inte vara säkra). I så fall blir översättningen: ”Säg att han inte kommer att bli frisk.”

Det finns faktiskt en rad hela verser, av skiftande karaktär, där innebörden är osäker. Fler exempel på svårförståeliga verser är 2 Mos. 26:24; 3 Mos. 21:4 och 25:33; Dom. 5:8; 1 Sam. 21:5; Neh. 4:12, 13, 23; Job 5:5, 7, 26 och 6:7, 10, 14, 25, liksom flera andra verser i Jobs bok. De har dock oftast ingen avgörande betydelse, och det skulle ta alldeles för mycket plats att gå igenom dem alla, så det får räcka med några exempel som bara nämns här.

Ps. 3:3,5,9 m.fl.

”Sela” är antagligen en musikalisk term, men vad det betyder vet vi inte. Det förekommer tiotals gånger i Psaltaren. Ytterligare exempel på antagligen musikaliska termer med okänd innebörd är ”sheminit” (Ps. 6:1), ”higgajon” (t.ex. Ps. 9:17), ”maskil” (t.ex. Ps. 32:1), och ”miktam” (t.ex. Ps. 57:1). Vissa översättningar lämnar dem oöversatta, t.ex. Bibel 2000.

Ps. 141:5-7

Textavsnittet är ett exempel på så stora svårigheter att t.ex. B2000 inte ens har försökt översätta det, eftersom innebörden helt enkelt är okänd. De översättningar som har försökt återge avsnittet varierar mycket, vilket varje bibelläsare själv kan konstatera.

Om man bara försöker översätta orden, utan någon tanke på någon satskonstruktion, skulle det bli någonting så här:

 (5) må en rättfärdig slå mig nåd tukta mig olja huvud han nekar (inte?) mitt huvud men mer min bön mot deras onda gärningar (6) de kastas ner från klippan deras härskare och de hör mina ord att de tröstande (7) som den plöjande och den som bryter upp i landet våra ben ströddes till Sheols (dödsrikets/gravens) mun

Ords. 6:30

”Man föraktar inte en tjuv, om han stjäl för att stilla sin hunger”, översätter nuB, och nästan likadant B2000. Det kan dock lika gärna översättas: ”Föraktar man inte tjuven som stjäl för att äta sig mätt när han är hungrig?” som FB gjort. Det går inte att avgöra vilken tanke som var den ursprungliga, eftersom båda är lika möjliga.

Pred. 3:11

Början av versen står ganska lika i de flesta översättningar: nuB: ”Allt har han gjort skönt i sin tid”, och B2000: ”Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden.” Men vad som följer sedan blir svårare. Det vanligaste är att tolka det som syftande på människans evighetslängtan, att Gud lagt evigheten i människohjärtat. Men det kan lika gärna tolkas som att det hör ihop med det föregående, att allt det sköna Gud gjort består för evigt. – Jämför gärna olika översättningar!

1 Pet 3:18-20:

I Nt är de riktigt svåra ställena mycket få (därför är också de flesta exemplen här från Gt, där handskrifterna ibland också kan vara så skadade att det inte går att säga någonting med säkerhet). Det finns dock ett litet fåtal svårtolkade ställen, varav 1 Pet. 3:18-20 kanske är det allra svåraste. Därför får det komma först. Varje bibelläsare kan själv konstatera att det blivit ganska olika i olika översättningar. En ord-för-ord-översättning (utan något försök till någon satskonstruktion) av Petrus ord blir någonting i den här stilen:

Ty också Kristus en gång för syndare dog rättfärdig för orättfärdiga för att föra er till Gud dödad i köttet levandegjord i anden i vilken också till fängelse andars gick förkunnande de varit olydiga en gång när en gång väntade Guds långmodighet i dagarna Noas byggande ark vi vilken några var 8 själar frälsta genom vatten

Min personliga tolkning är att texten syftar på Noas tid, och nuB bör ha kommit ganska nära Petrus ursprungliga mening: ”Kristus själv led ju för synderna, en gång för alla. En rättfärdig dog för de orättfärdiga, för att föra oss till Gud. Hans kropp blev dödad, men i Anden blev han levande igen, i vilken han också hade kunnat gå och predika för andarna i fångenskap. De hade en gång varit olydiga, när Gud under Noas tid tålmodigt väntade på dem, medan arken byggdes. I den blev bara åtta personer räddade genom vatten.”

Fotnoten till v. 19 i nuB säger också: ”Dessa andar i fångenskap är någonting mycket omdiskuterat och svårtolkat. En vanlig tolkning är att det skulle syfta på någon sorts förkunnelse i dödsriket, för dem som dött på Noas tid (se följande vers), eller möjligen en förkunnelse för någon sorts änglalika andevarelser, men något sådant är inte känt i Bibeln i övrigt, tvärtom, budskapet ska förkunnas i detta liv, och det är i detta liv människor förutsätts ta ställning till det, medan det inte står något om änglar/andevarelser som objekt för någon förkunnelse över huvud taget. Mer troligt tycks vara att det är levande människor på Noas tid som åsyftas och att Kristus Ande också på den tiden var verksam i förkunnelsen genom Noa till hans samtida. Men grundtexten är mycket svårförståelig här.”

Matt. 11:12

B2000 översätter: ”Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld”, och nuB: ”Ända sedan Johannes döparens tid och fram tills nu har himmelriket trängt fram, och det finns de som vill få det att ske med våld.” FB har en ganska annorlunda, men också möjlig tolkning: ”Och från Johannes Döparens dagar ända till nu är himmelriket utsatt för våld, och våldsmän förtrycker det.” Det är helt enkelt svårt att avgöra vad som var den ursprungliga meningen.

Luk. 11:8

Slutet av versen väcker en fråga om ”den andre är så påträngande” (B2000), ”så oförskämt djärv” (FB) eller om det syftar på ”vännen därinne” (v. 7) och kan då översättas som nuB gör: ”för att slippa skämma ut sig.” Det grekiska uttrycket är ordagrant översatt ungefär: ”för sin efterhängsenhets/oförskämdhets skull” (anaideia betyder påträngande, efterhängsenhet, oförskämdhet, skamlöshet). Alla dessa tolkningar är möjliga.

1 Kor. 11:10

Versen är mycket svårtolkad eftersom vi inte vet vad Paulus menar med exousia, som vanligtvis betyder makt, myndighet, auktoritet, rätt(ighet). Men det går knappast att avgöra i vilken betydelse Paulus använder ordet här och vad det är kvinnan ska bära på sitt huvud. Ofta tolkas det som att kvinnan ska täcka sitt huvud för att visa sin underdånighet, men Paulus säger att hon ska bära denna auktoritet (eller hur det nu översätts) för änglarnas skull, och det gör tolkningen ännu svårare.  

En möjlig tolkning skulle kunna vara att man föreställde sig änglar som osynliga deltagare i gudstjänsten och att det var för deras skull kvinnorna förutsattes visa denna sorts dignitet.[22]

2 Pet. 3:10

Enligt nuB ”ska himlarna försvinna med ett dån, himlakropparna upplösas i eld, och jorden och allt som har skapats på den ska utplånas.” Även de övriga vedertagna svenska översättningarna tolkar det som att det är ”himlakropparna” som ska upplösas i elden. Grekiskans stoicheia (plur. av stoicheion) betyder dock ordagrant ”element, grundbegrepp, grundlära, begynnelsegrund, grundämne”. Här tycks alla ha uppfattat det som en sorts parallell till att ”himlarna ska försvinna med ett dån.” Men det kan lika gärna vara grundämnenas upplösning Petrus talar om.

När vi alltså möter något vi inte förstår är tillgången till så många översättningar som möjligt en mycket bra hjälp. Vi kan dock inte alltid vara säkra på vilken som är den mest korrekta tolkningen, men vi kan jämföra olika alternativ och i all ödmjukhet försöka lägga den frestelsen åt sidan att vi tror oss förstå mer än någon annan. Kanske tjänar dessa svåra bibelställen just det syftet att vi ska lära oss att förutsättningslöst lyssna till andras tolkningsförsök.

Någonting kan ha tappats bort, upprepats eller flyttats

Neh. 12:17

Både nuB och B2000 har markerat med tre punkter att här saknas ett namn. Det måste ha tappats bort ant. redan när texten först skrevs eller i kopieringsprocessen.

Ps. 145:13

Psalm 145 är en alfabetisk psalm (varje vers börjar med en hebreisk bokstav i alfabetisk ordning), men bokstaven nun (motsv. vårt n) saknas i den masoretiska texten. Däremot har man hittat den bland Dödahavsrullarna och börjat ta med den i moderna översättningar, eftersom den alldeles uppenbarligen fallit bort. T.ex. nuB har den med som en andra del av v. 13: ”HERREN är trofast i allt han säger, nådig i allt han gör.”

Hes. 40:30

Versen saknas i flera viktiga handskrifter och tycks felaktigt upprepa mycket av föregående vers. Här kan det tänkas att någon råkade kopiera versen två gånger.

Jes. 38:21, 22

Särskilt när man jämför dessa verser med 2 Kung. 20:7f. får man känslan att de borde höra hemma efter vers 6 i Jes. 38, precis som B2000 placerat dem. Varför de hamnat i slutet av kapitlet vet vi helt enkelt inte.

Ef. 3:1

I den grekiska texten verkar satsen vara oavslutad, vilket också nuB och B2000 markerar med tre punkter. Det väcker frågan om någonting kan ha tappats bort. Fortsättningen tycks dock följa i vers 14, så kanske är det medvetet skrivet så här, även om vi inte riktigt kan se varför ett så långt stycke (verserna 2-13) kom emellan.

Det här påminner om 2 Kor. 6:14-7:1 som man också ofta funderat över varför dessa verser tycks ha placerats mitt någonting annat, som ett avbrott. Här finns det dock ingen sats som verkar oavslutad, som om någonting skulle saknas, utan avsnittet kommer bara lite oväntat efter Paulus vädjan till församlingen i Korinth i 6:13, som sedan återupptas och fortsätter i 7:2.

I dessa två fall har vi helt enkelt ingen förklaring.

Skillnader i olika handskrifter och i gamla översättningar

1 Mos. 47:21

nuB och B2000 översätter versen enligt den samaritanska texten, Septuaginta och det latinska Vulgata; nuB: ”På så sätt blev hela Egypten faraos slavar.” Och B2000: ”Och överallt i hela Egypten gjorde han människorna till slavar.” Enligt den masoretiska texten blir översättningen: ”… förflyttades människorna till städer”, som 1917 och FB har valt att följa. Sammanhanget talar dock inte för någon förflyttning av folket till städerna, utan omständigheterna gjorde dem till slavar, som de gamla översättningarna och nu också bl.a. nuB och B2000 har tolkat det.

1 Mos. 47:31

"…Sedan knäföll Israel vid sängens huvudgärd”, har B2000 översatt denna sista del av versen, alldeles korrekt enligt den masoretiska texten. Texten citeras dock i Heb. 11:21 från Septuaginta, vilket även B2000 där följer: ”I tro välsignade den döende Jakob Josefs båda söner och tillbad Gud lutad mot änden av sin stav.” nuB översätter 1 Mos. 47:31: ”…Israel böjde sig ner, lutad mot sin stav” (enl. Septuaginta) och Heb. 11:21 på motsvarande sätt: ”Lutad mot sin stav tillbad han Gud.” Skillnaden kan möjligtvis bero på att de hebreiska orden för säng och stav liknar varandra, och en förväxling kan ha skett, men vi kan inte vara säkra på orsaken till denna skillnad.

2 Mos 14:25

När israeliterna gick över Sävhavet som på torr mark, medan egypterna kom att drunkna, står det i den masoretiska texten att Herren lät vagnshjulen på egypternas vagnar ”lossna”. Enligt Septuaginta lät han dem ”fastna”. Det kan kanske tänkas att de både fastnade och lossnade i en sådan kaotisk situation, och i så fall kompletterar de olika handskriftstraditionerna varandra.

4 Mos. 24:7

Början av denna vers lyder olika i olika översättningar, t.ex. B2000: ”Folkslag skall bäva för Israels makt, hans arm skall betvinga många folk.” nuB och FB har en annan översättning: nuB: ”Vatten ska flöda ur deras hinkar, och deras sådd ska vara välbevattnad”; FB: ”Vatten flödar ur hans ämbar, hans sådd blir rikligen vattnad.” Enligt Septuaginta: ”En man ska komma av hans säd och härska över många folk.”

Olikheterna är alltså ganska stora och beror på att det helt enkelt står olika i olika handskrifter. Det är svårt att avgöra vad som kan ha varit den ursprungliga tanken. Ibland väljer de olika översättningarna helt enkelt olika handskrifter, och vi kan inte veta deras motivationer, särskilt när handskrifterna kan betraktas som ganska likvärdiga. Septuaginta kan även i detta fall ha haft tillgång till gamla, tillförlitliga handskrifter som vi inte känner till.

5 Mos. 32:43 (se även Rom. 15:10)

Det är speciellt början av versen som förekommer i olika varianter. Bl.a. har nuB och B2000 hämtat hjälp från Septuaginta och en handskrift från Qumran; nuB: ”Gläd er, ni folk, tillsammans med hans folk, för han hämnas sina tjänares blod, han tar hämnd på sina fiender, han försonar sitt land och sitt folk”, och B2000: ”Så jubla, du himmel, med hans folk, och hylla honom, alla gudar, ty han hämnar sina söners blod, han tar hämnd på sina fiender och straffar sina motståndare. Han renar landet åt sitt folk.” Lite mer ordagrant börjar versen i Septuaginta: ”Gläd er ni himlar, tillsammans med hans folk, och alla Guds änglar ska tillbe honom.” 1917 och FB följer den masoretiska texten (här cit. ur 1917): ”Jublen, I hedningar, över hans folk, ty han hämnas sina tjänares blod, han utkräver hämnd av sina ovänner och bringar försoning för sitt land, för sitt folk.” Hur texten exakt löd när den för första gången skrevs ner kan vi helt enkelt inte veta.

1 Sam. 6:19

Här har vi en ovanlig hebreisk sifferkombination, ordagrant ”70 man 50 000 man”, enligt vissa handskrifter bara ”sjuttio”.  Enligt Septuaginta börjar versen: ”Jekonjas släkt hade inte deltagit i folkets glädje i Bet-Shemesh när de såg Herrens ark, och därför dödade...” Vi kan inte vara säkra på hur vi ska tolka texten.

1 Sam. 10:27

I kap. 11 berättas det om en blodig attack men det sägs ingenting om orsaken till den. I Dödahavsrullarna, 1 Sam. 10:27, har man funnit ett textfragment (4QSam) som förklarar händelsen. Fragmentet från Q4 lyder: ”Nachash, ammoniternas kung, förtryckte hårt Gads och Rubens folk, och han stack ut alla deras högra ögon och slog ter[ror och fruktan] i Israel. Det fanns inte bland israeliterna på andra sidan Jordan en enda vars högra öga inte hade blivit stucket av Nachash, kungen av Ammon, utom de sju tusen män som [flydde] ammoniterna och kom till Javesh i Gilead. Ungefär en månad senare...” Sedan följer det vi kan läsa i våra Biblar i 1 Sam 11:1ff.

1 Sam. 13:1

I en del handskrifter finns en inledning: ”Saul var 30 år när han blev kung och han regerade över Israel i två år.” Ålder och antalet år är osäkra; två år verkar definitivt för lite. Apg. 13:21 säger att han regerade i cirka 40 år. FB (liksom 1917) har försökt lösa problemet med en tolkning: ”Saul hade nu varit kung ett år. När han nu regerade över Israel det andra året…” och nuB: ”Under sitt andra regeringsår…”. Denna tolkning kan kännas rimlig, men översättningen av versen förblir i sin helhet osäker.

1 Sam. 15:32

Här har vi ett hebreiskt ord (som lika gärna kunde ha stått under rubriken ”Ett ord kan ha (eller få) olika betydelser”), ma´adannot, om Agag vars betydelse är osäker och kan tolkas på olika sätt: ”darrande”, ”med vacklande steg”, eller ”leende, självsäkert”, eller ”i bojor”. De två förstnämnda alternativen stämmer överens med Septuaginta. Många översättningar (t.ex. 1917) har tolkat det som ”glatt mod” el. dyl. Möjligen hoppades Agag att de skulle låta honom få leva, eller att döden skulle bli snabb. Enligt Septuaginta utropar Agag: ”Hur bitter är inte döden!” Det talar kanske starkast för att han kom ”darrande”, eller ”med vacklande steg”. Det finns alltså anledning att tro att Septuaginta haft tillgång till handskrifter som stärker denna tolkning.

1 Kung. 4:26 och 2 Krön. 9:25

I 1 Kung. 4:26 står det, enligt den masoretiska texten, att antalet stallar Salomo hade var 40 000, och så har också FB översatt det. Men enligt Septuaginta och 2 Krön. 9:25 var de 4 000, vilket helt enkelt känns rimligare. Det har också nuB och B2000 valt i sin översättning.

2 Sam. 23:18 och 1 Krön. 11:11, 12

Antalet tre respektive trettio varierar i olika handskrifter, och vi kan helt enkelt inte avgöra vilket antal som avsågs.

2 Krön. 3:4

Olika handskrifter uppger olika höjd: enligt den masoretiska texten var den 120 alnar, alltså ca 60 meter. Enligt vissa Septuaginta- och syriska handskrifter var höjden 20 alnar, ca tio meter, vilket låter mer sannolikt.

2 Krön. 20:25

”Joshafat och hans folk gick sedan ut för att ta byte, och där fann de mängder av gods, kläder och värdefulla föremål…”, står det bl.a. i nuB, och B2000 har en mycket liknande översättning. Men i stället för ”kläder” har en del andra översättningar ”döda kroppar”, vilket kommer från den masoretiska texten men låter kanske något orimligt som byte. ”Kläder” finns däremot i en del andra hebreiska handskrifter och bl.a. Vulgata och låter helt enkelt mer tänkbart som byte.

Esra 5:4

Och de frågade: "Vad heter de män som låter uppföra denna byggnad?" (t.ex. B2000) låter som en trolig översättning i sammanhanget och följer Septuaginta. Enligt den arameiska texten (Esra 4:8-6:18 och 7:12-26 är på arameiska), som bl.a. nuB och FB ändå valt att följa, blir översättningen: ”Vi berättade då för dem vad de män hette som uppförde byggnaden.” – Återigen kan vi inte vara säkra på vad som var den ursprungliga meningen.

Ps. 8:5-7

I Hebr. 2:6, 7 citeras texten från Septuaginta som skiljer sig något från den masoretiska texten; t.ex. jämförs där människan med änglar i stället för Gud. Detta är bara ett exempel av många, och vi bör tänka på att 90% av Gt-citat i Nt kommer just från Septuaginta.

Ps. 22:17

”…De har genomborrat mina händer och fötter” (nuB). Här är ”genomborrat” en osäker översättning av ett hebreiskt ord vars betydelse vi inte riktigt kan förstå. En mer ordagrann översättning skulle vara ”som ett lejon”, men då blir satser helt obegriplig och passar inte in i sammanhanget. I andra handskrifter, både hebreiska och Septuaginta-handskrifter, står det ”de grävde”. Ordet har traditionellt tolkats som ett verb som syftar på genomborrandet av Jesu händer och fötter. Versen citeras dock inte i Nt.

Ps. 49:12

Enligt den masoretiska texten börjar versen med ”deras inre (tankar)”, vilket gör översättningen svår. nuB och B2000 följer Septuaginta m.fl. gamla översättningar, eftersom sammanhanget tyder på ”graven”. De två hebreiska orden liknar varandra och en förväxling kan ha skett i kopieringen av handskrifter. En möjlig översättning är dock: ”De tänker att deras hem/hus ska bestå för evigt…” (jfr FB).

Ps. 106:15

Om det Gud sände var ”förödande sjukdomar” (nuB) eller ”tärande sjukdom” (FB) eller ”föda” (B2000) är osäkert. Utifrån Septuaginta m.fl. (som översätter uttrycket ”tillfredsställelse/mättnad”) kan versens senare del tolkas så här: ”…och sände dem föda som mättade dem”. Utifrån den faktiska historiska händelsen i 4 Mos. 11 är båda tolkningarna riktiga.

Jes. 21:8

nuB: ”han som spanade ropade…”, medan FB översätter: ”Han började ryta som ett lejon…” I båda fallen förklaras det i en fotnot att det står ”spanade” i Jesajarullen från Qumran, vilket också nuB valt till själva texten. I den masoretiska texten står det bara ”lejon”. De hebreiska orden för ”lejon” och ”spana” liknar varandra och en förväxling kan ha skett.

Jes. 49:24

Versens sista ord lyder i nuB och B2000 ”den grymme” och är en översättning gjord utifrån en handskrift från Qumran och de gamla översättningarna Vulgata, Peshitta och Septuaginta. I den masoretiska texten står det ”den rättfärdige”, men ”den grymme” passar helt enkelt in i sammanhanget bättre och är också i harmoni med vers 25. Vi har alltså all anledning att anta att de gamla översättningarna faktiskt har rätt.

Jer. 15:11

Som bl.a. fotnoten i nuB påpekar är det enl. Septuaginta fortfarande Jeremia som talar, inte Herren (som bl.a. nuB översätter det). B2000 har följt Septuaginta där det fortfarande är Jeremias ord: ”Sannerligen, Herre, dig har jag tjänat med deras bästa för ögonen...”

Mark. 1:41

Om Jesus greps av medlidande eller vrede varierar i ganska likvärdiga handskrifter, och därmed varierar tolkningen också olika översättningar. Medlidande känns givetvis naturligare för oss, men vrede är lika tänkbar om vi relaterar den till all ondska och allt lidande i världen. Den tolkningen stämmer också om vi jämför texten med en mycket liknande berättelse i Mark. 3:5, där det entydigt är frågan om vrede.

Slutet av Markus evangelium; äktenskapsbryterskan i Joh. 8:1-11

De kanske allra tydligaste exemplen på svårigheter i bedömningen av handskrifterna är slutet av Markus evangelium och berättelsen om äktenskapsbryterskan i Joh. 8:1-11. De behöver inte diskuteras närmare här, eftersom de flesta bibelöversättningar påpekar olikheterna i handskrifterna. Så mycket mer än det finns det inte att säga – i varje fall inte ännu (kanske kan framtida forskning belysa något mer, vem vet?). Tills vidare får vi nöja oss med att vi helt enkelt inte vet varför dessa olikheter finns i de olika handskrifterna.

Apg. 8:37

Här har vi ett exempel på verser som många menar ”saknas” i många moderna översättningar och undrar varför man” utelämnat” verser. Frågan är dock lite fel ställd och borde lyda: varför har man lagt till något som inte finns i de äldsta och bästa handskrifterna? Det är nämligen det som är anledningen till att v. 37 ”saknas” i många översättningar: det är ett senare tillägg, som vissa översättningar tagit med.

I de senare, osäkrare handskrifter där versen finns och som alltså vissa översättningar tagit med lyder den: ”Filippos svarade: ’Om du tror av hela ditt hjärta.’ Och mannen svarade: ’Jag tror att Jesus Kristus är Guds Son.’ ” Innehållsmässigt kan versen mycket väl passa in i sammanhanget och behöver i sig inte vara fel på något sätt, men faktum kvarstår att den inte finns i de bästa handskrifterna.

Apg. 20:28

”Vaka nu noga över er själva och den hjord som den heliga Anden har satt er till ledare för! Var som herdar för Guds församling, den hjord som han har köpt med sitt eget blod” (nuB). Här har det varit omdiskuterat om det inte är Jesus och hans blod som avses; det står nämligen också ”Herrens” i en del handskrifter.

Det svåra är att possessivpronomenet ”hans” eller ”sitt” inte står i den grekiska texten, utan där står det bara ”(ens) eget”. Ett tänkbart alternativ skulle möjligen kunna vara att eftersom grekiskan nu inte har possessivpronomenet ”hans” här och gör inte heller skillnad mellan ”hans” och ”sitt” så kan texten läsas: ”… Guds församling, den hjord som han har köpt med hans (Jesus) eget blod”. I vilket fall som helst måste vi ju lägga till i något svenskan. Detta alternativ är dock kanske språkligt sett lite långsökt men inte uteslutet, och det harmonierar med de handskrifter där det står ”Herrens”. B2000 har också valt tolkningen ”med sin sons blod”.  

I vilket fall som helst syftar detta på Guds offer för mänsklighetens återlösning genom att Jesus (som både Gud och människa) utgöt sitt blod. Se även 2 Kor. 5:19.

När vi inte vet hur någonting ska läsas

2 Mos. 4:24-26

Texten är ett bra exempel på någonting som vi inte vet hur vi ska läsa. Redan i vers 24 vet vi inte om Herren kom emot Mose eller hans son; i den hebreiska texten har vi bara ”honom” och kan inte avgöra vem pronomenet syftar på. Samma problem fortsätter i vers 25, när Sippora omskurit sin son. Vi kan inte veta om det var Moses eller sonens fötter hon vidrörde med förhuden. Berättelsen är över huvud taget mycket svår att förstå.

Hos. 5:2

”Upprorsmännen”, som nuB har som det första ordet i versen, skulle också kunna lämnas oöversatt och tolkas som ett ortnamn, ”Shittim”, som B2000 har gjort. Här vet vi helt enkelt inte hur vi ska läsa detta ord, om det är ett namn eller om det ska översättas.

Rom. 1:17

Här har vi ett bra exempel på satser som vi inte kan vara säkra på hur vi ska läsa: ”Den som är rättfärdig genom tro ska leva” kan lika gärna översättas: ”Den som är rättfärdig ska leva genom tro” (jfr Hab. 2:4). Den svårigheten kan i sin tur leda till en del teologiska funderingar, som jag dock inte går in på här utan lämnar åt läsaren att själv reflektera över.

1 Kor. 6:4

”Men nu när ni har sådana tvister, ta då till domare sådana som församlingen ser ner på!” kan lika gärna vara en retorisk fråga: ”…låter ni då sådana döma som församlingen ser ner på?” Vi kan inte vara säkra på vilket alternativ som var Paulus ursprungliga tanke.

1 Kor. 7:16

Här kan vi helt enkelt inte med säkerhet säga om tanken är ”hur vet du, kvinna, att du kan rädda din man, eller du, man, att du kan rädda din hustru?”, eller: ”Vem vet, kvinna, om du inte kan rädda din man, eller du, man, om du inte kan rädda din hustru?”

Gal. 6:6

B2000: ”Men den som blir vägledd i ordet skall ha samma del som sin vägledare i allt som är gott.” FB: ”Men den som får undervisning i ordet ska dela med sig av allt gott till den som undervisar honom.” nuB: ”Men den som blir undervisad om budskapet ska dela med sig av det goda tillsammans med den som undervisar.”

Alla dessa tolkningar är lika möjliga utifrån den grekiska texten. Vi vet helt enkelt inte hur vi ska läsa den grekiska texten.

Heb. 9:4

De första verserna i Heb. 9 är ytterligare exempel på texter där vi inte kan vara säkra på hur vi ska läsa. Vi får intrycket att vissa saker i helgedomen är felplacerade, jämfört med beskrivningen i 2 Mos. 25. Framför allt gäller detta Arons stav i Heb. 9:4, som verkar ha legat i arken där den inte ens skulle ha fått plats. ”I den”, som vi vanligen tolkar som syftande på arken, kan dock möjligen syfta på rummet, och i så fall har vi en lösning på problemet med stavens placering. Men det kan kännas lite långsökt, och fortfarande kan vi inte vara säkra på alla detaljerna kring det heliga respektive det allra heligaste när vi jämför med beskrivningen av helgedomen i 2 Mos. Här får vi nog bara ödmjukt säga att vi inte vet med säkerhet, men sådana här detaljer (liksom många andra) har ingen betydelse för Bibelns centrala budskap.

När den teologiska referensramen påverkar förståelsen av texten

Ingen kan läsa Bibeln helt förutsättningslöst. Alla påverkas vi av våra referensramar. Alla läser vi den genom någon sorts glasögon. Men lyckligtvis går dessa glasögon att förnya! Vi behöver vara öppna för nya insikter och komma ihåg att vi då och då helt säkert har missförstått någonting, varenda en av oss. Ofta har vi också mycket bristfälliga kunskaper.

Särskilt i fråga om olika bibelöversättningar kommer, märkligt nog, de säkraste uppfattningarna ofta från dem som själva saknar kunskaper i de bibliska språken. De kommer från människor som faktiskt skulle behöva ta sig tid för att studera. Vill man nämligen framträda som sakkunnig förutsätter språkvetenskap och teologi, liksom vilken annan vetenskap som helst, sakkunskaper. Ändå är människan alltid mer eller mindre beroende av sina referensramar och vad man läser för litteratur eller på andra sätt skaffar sig kunskaper. Också ens församlingstillhörighet kan styra mycket, vad man hört för förkunnelse och hur man hanterat det hörda.

I de fall då det råder olika uppfattningar om vad Bibeln säger behövs bredare studier och läsning. Det är mycket nyttigt och lärorikt att pröva sina egna uppfattningar, bekanta sig med andras, även i de fall då man kanske inte behöver korrigera sin egen riktning. Men man kan alltid lära sig något. Det lönar sig att vara öppen för tanken att nya, värdefulla insikter kan finnas tillgängliga. Vi bör alltid vara redo att växa, ändra åsikt när det behövs, skaffa oss en ökande andlig mognad där vi inte krampaktigt behöver hålla fast vid det vi burit med oss, om det visar sig att något annat är mer korrekt. Kanske kan också någon annan lära sig något av mina synsätt. Framför allt behöver varje bibelläsare be om Guds Andes hjälp så att vi med ett öppet och ödmjukt sinne kan komma fram till den mest korrekta insikten.

Nedan kommer jag nu att nämna några ganska vanliga teologiska uppfattningar där både bibelöversättare och -läsare kan behöva fundera över sin egen teologiska referensram och i förekommande fall också göra de korrigeringar som själva bibeltexten och Bibeln i övrigt ger anledning till.

Först ett exempel på att läsning med evolutionistiskt färgade glasögon – som faktiskt är ganska vanligt förekommande – kan ge en felaktig bild på vad Bibeln faktiskt säger.

Bibelns världsbild

Ps. 75:4; Job 26:7; Jes. 40:22

Bibelns världsbild anses ofta vara föråldrad, och man tror gärna att Bibeln menar jorden vara en platta som kanske vilar på någon sorts pelare. Denna felaktiga föreställning om Bibelns världsbild blev allmän först mot slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet.[23] Man bör tänka på att israeliterna levde vid Medelhavet och kunde på samma sätt som gamla greker observera att när en båt närmade sig var masten det första man såg och därav härleda att jorden måste ”böja sig”, alltså vara rund.

Man har också menat att de gamla israeliterna trodde att solen gick runt jorden. Men vi glömmer lätt att vi själva använder de högst ovetenskapliga uttrycken att solen går ner eller upp, vilket bara är korrekt utifrån hur det ser ut för oss. Varför skulle inte gamla tiders människor ha haft rätten att uttrycka sig utifrån sin upplevelse?

Någon platt jord kan dock knappast läsas in i någon bibeltext över huvud taget, och pelare finns bara i någon enstaka poetisk text som Ps. 75:4. Samtidigt finns det andra poetiska texter som ger en ganska modern bild, t.ex. Job 26:7, som talar om att Gud ”hänger upp jorden på ingenting” (nuB) och Jes. 40:22 som talar om ”jordens rund” (både hebreiskans hug och grekiskans gyros, Septuaginta, syftar uttryckligen på någonting runt).

Något av jordens rund kan man kanske också ana i Jesus eskatologiska tal, när han talar om stunden för sin återkomst: två män sover, två kvinnor mal mjöl, Luk. 17:34f., vilket antyder att det samtidigt är dag och natt. Lärjungarna undrar var. De tycks inte förstå tanken att det samtidigt kan vara natt och dag när Jesus kommer; uppenbarligen kan de inte föreställa sig en global händelse som så plötsligt omfattar hela världen. Jesus ger inget direkt svar på lärjungarnas fråga heller. Oavsett hur vi läser denna text var dock jordens rund inte huvudfrågan, utan Jesus återkomst, som Jesus själv naturligtvis visste skulle bli en global händelse.

Man kan inte påstå att Bibeln över huvud taget ger någon entydig världsbild, beskrivning på hur författarna menar att världen och världsalltet i verkligheten ser ut. Det lilla som finns står i första hand i poetiska texter, och poesi innehåller ofta en hel del bildspråk. Men det vi definitivt kan konstatera är att Bibeln inte ger den föråldrade världsbild många moderna läsare menar att den gör.

Den rike mannen och Lasaros

Luk. 16:19-31

Liknelsen om den rike mannen och Lasaros i Luk. 16 är en mycket svårtolkad och ofta missuppfattad liknelse. Vi vet inte heller varför Jesus valde att använda sig av en berättelse som faktiskt var känd i lite olika versioner och utan namngivna personer långt före hans tid, bl.a. i Egypten, så redan dess kulturella och historiska sammanhang i sig försvårar våra möjligheter att förstå den.[24]

I Luk. 16:23 har vi det grekiska ordet hades, ”dödsrike, de dödas plats” som bidragit till en hel teologisk lärostrid om tillståndet i döden.

I vers 23 är det bara FB som med ordet ”helvete” avviker från de övriga svenska Biblarna, B2000, 1917 och nuB; alla tre översätter hades lika: ”dödsriket”, där den rike mannen plågades/pinades.

Jag vill här i första hand bara lyfta fram just ordet hades, som FB översätter med mycket långsökt ”helvete”. Dödsriket (hebr. sheol, som utgör en bakgrund till grekiskans hades) uppfattades under Gamla testamentets tid som en tyst, livlös tillvaro, även utanför Gt. I Gt beskrivs döden ofta som att man helt enkelt går till sina förfäder, utan några diskussioner om huruvida de trott på den ende sanne Guden eller inte; man begravdes i släktgraven (se exemplet Abraham och hans förfäder nedan).

Först i den grekiska mytologin började man tydligt uppfatta döden som någon sorts liv.[25] Dessa mytologiska föreställningar har sedan påverkat även kristna tolkningar av grekiskans hades, ”dödsrike”, eller ”graven”.

Det är förvånande att FB i detta sammanhang använder ordet helvete. FB är inte heller konsekvent, för samma ord förekommer t.ex. i Apg. 2:27. Enligt den versen var även Jesus i hades, ganska ordagrant översatt ”du ska inte lämna min själ i dödsriket” – och där översätter FB mycket riktigt ”graven”.

Kanske är dödsriket (de dödas plats, graven) oftast det bästa alternativet, även om det också kan tolkas olika, men det ger oss åtminstone en chans till den uppfattning vi för övrigt finner i Bibeln i fråga om döden. När vi studerar vad Bibeln generellt lär om döden (liksom vilken annan fråga som helst) bör vi inte heller klamra oss fast vid en enskild, lite svårförståelig text, utan läsa Bibeln i sin helhet.

Det är en ganska vanlig uppfattning att berättelsen inte är någon liknelse utan en faktisk skildring av tillståndet i döden. Låt oss därför se på några detaljer utifrån den utgångspunkten.

Var är t.ex. Abraham? I 1 Mos. 25:8 står det att han ”förenades med sina förfäder”, vilket var ett vanligt sätt att uttrycka någons död (1 Mos. 49:33; 5 Mos. 32:50; Dom. 2:10; Apg. 13:36 m.fl.). Var är då dessa Abrahams förfäder? Enligt Jos. 24:2 tillbad de andra gudar, så det blir svårt att föreställa sig att de skulle vara i paradiset. (Med paradis menar man vanligtvis det tillstånd som rådde i Eden före syndafallet, ett fullkomligt tillstånd av godhet, kärlek och harmoni, utan ondska, lidande och död, det man vanligtvis föreställer sig om himlen.) Däremot är det inte svårt att tänka sig att dessa förfäder ligger i sina gravar.

Heb. 11 räknar upp Abraham bland trons hjältar men konstaterar i v. 13 att de ännu inte nått det utlovade. Alltså är de ännu inte i något paradis. Bibelns entydiga vittnesbörd är att de döda uppstår först vid Jesus återkomst och de rättfärdiga kommer till himlen först då. Se t.ex. Joh. 6:40, 44, 54; 1 Thess. 4:16. Alltså ligger de döda i sina gravar, de som trott på Gud likväl som de som inte trott på honom. Redan detta gör det omöjligt att ta berättelsen om den rike mannen och Lasaros bokstavligt.

Ett ytterligare exempel på problemen med bokstavlig tolkning är att i berättelsen nämns uttryckligen kroppsdelar (tunga, finger, blick som ju förutsätter ögon), inte några ev. själar eller andevarelser. Bibeln delar inte upp människan i olika delar, kropp och själ, som man senare börjat göra, utan människan lever och dör i sin helhet. Se t.ex. Pred. 9:10; Jes. 38:18; se även Upp. 20:12 f. som visar att de döda får sin dom först när de uppstått; alltså är ingen del av dem vare sig i himlen eller i något straff innan dess. Jesus själv beskriver döden som sömn, t.ex. Luk. 8:52; Joh. 11:11.

Den rikes vädjan att Abraham skulle skicka Lasaros till hans bröder får som svar att om de inte tror på Mose och profeterna skulle de inte tro även om någon av de avlidna skulle komma från de döda (v. 31). Detta är inget som brukar hända, vilket indikerar att en uppståndelse måste till om någon av de döda över huvud taget ska kunna göra något.

Dessa exempel bör räcka för att vi ska förstå att Jesus även här talar i liknelser (Matt. 13:34), om än i det här fallet i en onekligen svårförståelig liknelse. Men det kan ha varit mycket lättare för dem som redan kände till den från andra sammanhang att förstå poängen. För Jesus var huvudpoängen att rikedom inte alls behövde vara någon välsignelse som fariseerna gärna såg att den var. Den var ingen garanti för Guds välbehag och någon räddning, utan var och en, fattig som rik, behövde tänka efter hur man levde sitt liv här och nu. Jesus ville framför allt visa att när livet var slut var det för sent att vända om.

Jesus, döden och paradiset

Luk. 23:43

De allra flesta bibelöversättningar tolkar Jesus ord till rövaren på korset som ett löfte att han redan samma dag skulle vara med Jesus i paradiset, vilket dock är teologiskt problematiskt, som vi strax ska se.

Eftersom ordföljden i grekiskan är friare än t.ex. i svenskan och eftersom skiljetecknen inte är ursprungliga utan sattes dit först på 1500-talet, kan versen lika gärna översättas: ”Sannerligen säger jag dig idag att du ska vara med mig i paradiset.” Det skulle passa mycket bättre in i sammanhanget både teologiskt och också rent historiskt.

För det första vet vi inte när rövaren dog; de korsfästa brukade leva ett par dagar. Jesus dog snabbare än vad som var normalt (se t.ex. Pilatus förvåning i Mark. 15:44).

För det andra hade rövaren bett: ”Jesus, kom ihåg mig den dag du kommer med ditt rike” (min kursivering). Han räknade alltså inte ens med att det skulle kunna ske omedelbart.

För det tredje gick inte ens Jesus själv till paradiset direkt efter sin död. Han begravdes, och enligt egen utsago (t.ex. Matt. 12:40; Mark. 9:31) skulle han ligga i graven och uppstå på tredje dagen. Han säger uttryckligen efter sin uppståndelse att han ännu inte gått upp till sin Fader, Joh. 20:17. Till himlen for han först 40 dagar senare. Alltså gick varken Jesus eller rövaren till paradiset den dag de korsfästes.

Ytterligare problem uppstår av vanliga tolkningar av det tidigare citerade, svårtolkade stället i 1 Pet. 3:18, 19, som man ibland tolkar som att Jesus under sina tre dagar som död gick och förkunnade för de avlidna från Noas tid.

Det skulle alltså då vara ett tredje ställe där han var under dessa dagar: enligt sina egna ord var han i graven, enligt många tolkningar av Luk. 43:23 var han i paradiset (dit han dock enligt Joh. 20:17 ännu inte gått), och nu enligt denna svåra text i Petrusbrevet i en förkunnelsegärning någonstans bland de döda.

Någonting i dessa tolkningar måste alltså vara fel. En stor hjälp får vi om vi läser Bibeln i sin helhet och försöker förstå vad den i övrigt lär om döden och vad som händer när man dör. Det är dock ett alldeles för omfattande studium för att gå in på här. Det kan bara kort konstateras att Bibeln i sin helhet lär att död är död, motsatsen till liv, och det kristna hoppet är hoppet om uppståndelsen vid Jesus andra ankomst. Fram till dess sover de döda i sina gravar (t.ex. Ps. 22:30; Dan 12:2). Evigt liv får vi endast genom Jesus Kristus; utanför honom finns inget liv (se t.ex. 1 Joh. 5:12).

I det ljuset bör vi läsa även de – ganska få och svårförståeliga – texter i Bibeln som kan ge intrycket att död ändå skulle vara liv i någon form och att människan redan vid sin död skulle få sin slutgiltiga dom, alltså gå till himlen eller kastas i någon form av evig pina. Framför allt är tron på de dödas uppståndelse det absolut unika för den kristna tron, men den skulle mista sin betydelse om de döda redan vid sitt dödsögonblick fick sitt eviga öde, ant. evigt liv i himlen eller ett evigt straff.

Dop i helig Ande

Apg. 2:1-3, 33, 38, 39; 8:14-17; 10:44-48; 19:1-7

Dessa texter ligger som grund för det som i många kristna kretsar idag kallas för ”andedop”. Men när vi bara läser dessa texter naturligt, innantill, förstår vi att man idag gjort en hel del tillägg till dem, tolkningar som inte finns i själva texterna.

Det mest märkbara är antagligen en förväntan på någon sorts speciell, konkret upplevelse, ofta förknippad med s.k. tungotal eller någon form av profetiska uttryck eller konkreta fysiska upplevelser, som att falla ner, bakåt. Vi återkommer till ”tungotalet” lite längre fram, men när det gäller att falla omkull på golvet som någon sorts tecken på något ”andedop” eller Andens verkan rent allmänt är det ingenting som över huvud taget står omtalat i Bibeln. Vid några enstaka tillfällen berättas det att människor själva kastade sig ner inför Guds helighet, med ansiktet mot marken (t.ex. Daniel, Dan. 10:9, som enligt v. 10 ”en hand… lyfte” upp), men det är någonting helt annat än de upplevelser man får bevittna i många karismatiska kretsar idag.

Låt oss se på dessa texter var för sig. Läs gärna hela kapitlet Apg. 2. I början av kapitlet har vi beskrivningen av den historiska situationen då Jesus löfte om Anden gick i uppfyllelse på ett mäktigt sätt, med ett dån från himlen och eldslågor som delade på sig och stannade över de församlade. De fick en övernaturlig förmåga att tala olika språk, förkunna ”Guds mäktiga gärningar” (v. 11) på de närvarandes egna språk. Det gav den nya kristna församlingen en start som inte kunde bortförklaras. När Petrus sedan börjar predika understryker han också just denna händelse (v. 33). Anden gavs för att de närvarande med egna ögon skulle få se den kristna församlingen ta på sig det ansvar Jesus gett dem i missionsbefallningen (Matt. 28:18-20; Luk. 24:47-49).

Att dessa tidiga kristna på pingstdagen fick gåvan att tala olika språk var för att förkunna evangelium för alla folk, i enlighet med Jesus missionsbefallning (Matt. 28:19f.). Det står uttryckligen att de olika folken fick höra om ”Guds mäktiga gärningar” på sina egna språk. Se Apg. 2:11; det grekiska ordet för språk är här glossais, lexikalformen glossa, varav vi fått ordet ”glosa, glosor”, och i v. 6 har vi ordet dialekto, lexikalformen dialektos, ”dialekt”. En förvirring har uppstått av vårt ord ”tungotal”, som tidigare betydde ”tungomål” och syftade på just språk, tal och dialekter. Det är först senare ordet fått en annan innebörd och tolkas som syftande på upprepade, ofta korta, betydelselösa stavelser och kombinationer av dem.

Apg. 2:38, 39 står i anslutning till Petrus pingstpredikan, efter att de första kristna fått se Jesus löfte om Anden uppfyllt. Här gör Petrus det mycket klart hur Anden i fortsättningen skulle fås: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesus Kristus namn, så ska ni få förlåtelse för era synder. Ni ska då också få den heliga Anden som gåva. För detta löfte gäller er och era barn och alla dem långt borta som Herren vår Gud kallar.” Omvändelse, dop och syndernas förlåtelse är alltså enligt Petrus förutsättningarna för att en människa ska få del av Guds Ande. Detta gäller enligt Petrus alla. Några specifika upplevelser utlovas inte.  

Nästa text, Apg. 8:14-17, där vi möter människor som fick Anden handlar också om en unik historisk situation, nu i Samarien, där Filippos förkunnade evangelium och där människor bara blev döpta i Jesus namn. När Petrus och Johannes kom från Jerusalem och lade sina händer på dem fick de den heliga Anden. Här kan vi kanske ana vikten av att människor döps i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Enligt Petrus pingstpredikan var ju löftet om Anden förknippat med dopet. Kanske ännu viktigare var det i detta sammanhang att judarna, som föraktade samarierna, fick se att Gud verkligen inte gjorde någon skillnad på folk och folk, utan Andens gåva gavs också dessa samarier, med Petrus och Johannes auktoritet. Deras handpåläggning var avgörande för att bekräfta samariernas lika värde inför Gud.

Även Apg. 10:44-48 är ett speciellt tillfälle: nu når evangeliet ut till hedningar, och Gud bekräftar det genom att de får Anden, samma gåva som getts judekristna på pingstdagen, Apg. 11:17. Även dessa hedningar får gåvan att tala andra språk, och de hyllar Gud (10:46). I Apg. 10:47 säger Petrus också att ”de har fått den heliga Anden precis som vi.”

Ett ytterligare ”specialfall” har vi i Apg. 19, där vi möter några i Efesos som bara blivit döpta med Johannes dop och som behövde bli döpta i Jesus namn. Här får man intrycket att det är i samband med deras dop som Paulus lägger sina händer på dem och de får den heliga Anden och talar olika språk och profeterar.

Men det är bara Apg. 2:38, 39 som uttryckligen sägs gälla alla, så vi bör ha det som utgångspunkt när det gäller frågan om hur människan får den heliga Anden: genom dop. Däremot finns där inget löfte om att alla ska kunna tala olika språk. En god bibelläsningsprincip är att utgå ifrån de texter som klart och tydligt ger en generell undervisning om den aktuella frågan, och sedan läsa de lite mer specifika och kanske lite mer svårförståeliga texterna i ljuset av de texter som inte kan missförstås.

Om begreppet nådegåva (grek. charisma): Rom. 12:4-8; 1 Kor. 12:4-11; Ef. 4:11-13

Det grekiska ordet för nådegåva, charisma, är i sig är mer omfattande än vårt ord och används t.ex. om äktenskapet (1 Kor 7:7), men i vår tid har ordet fått en säregen, ensidig betoning på ett par tre företeelser som uppfattas som nådegåvor: ”tungotal”, olika tecken/under och profetiska budskap. Dessa bedöms ofta utifrån individens upplevelser mer än vad Bibeln faktiskt säger. Därför känns det motiverat att försöka ta en överblick på de nådegåvor som räknas upp i ovannämnda texter, även om inte de alla skapar några problem att förstå. Men för helhetens skull nämner jag något om dem var och en utifrån vad deras grekiska benämning betyder.

Idag har man också, medvetet eller omedvetet, blandat ihop nådegåvorna, charisma, med den makt, exousia, som Jesus för det första hade själv (t.ex. Matt. 28:18). Men han gav också en makt, exousia, till sina tolv lärjungar (t.ex. Mark. 6:7; Luk. 9:1), de 72 (Luk. 10:19) och till slut uppenbarligen också Paulus, eftersom denne sedan kunde göra mäktiga gärningar (t.ex. Apg. 19:11). Denna makt liknade Jesus egen makt; de kunde befalla både onda andar att lämna någon, sjuka att bli friska, döda att stå upp. Den sortens makt har bara ett fåtal fått under den bibliska historien, när Gud velat bekräfta en ny epok eller något annat avgörande. I Gt har vi exempel på en liknande makt hos Mose, Elia och Elisha. Alla dessa med en sådan makt var utsedda av Gud till en specifik uppgift. Den makten var inte utlovad vilken troende som helst på samma sätt som nådegåvorna.

Här bör det dock påpekas att själva ordet exousia också kunde användas om människors maktutövning (t.ex. Luk. 20:20), men när det gäller den makt Jesus ger syftar det på en gudomlig auktoritet.

Vissa nådegåvor förstår vi också av den kristna kyrkans historia att de måste ha varit mer eller mindre tidsbegränsade. Framför allt gäller det apostlarna, men vi förstår också att gåvan att tala olika språk uppenbarligen försvann ganska snart efter pingstdagen. Varför skulle Petrus, som ändå var med om pingstdagens andeutgjutelse, annars ha behövt evangelisten Markus som sin tolk, som man ganska allmänt antar att Markus var? Detsamma måste ha gällt gåvor att hela, bota. Varför kunde inte Paulus, som på Malta botade sjuka (Apg. 28), bota Timotheos (1 Tim. 5:23) eller Trofimos (2 Tim. 4:20)? Antagligen därför att den kristna kyrkan nu var grundad, och de tidiga tecken och under Gud först använde för att bekräfta den apostoliska auktoriteten nu hade fyllt sin funktion, och tiden var inne för helt andra nådegåvor.

Det vi idag ser framför allt i karismatiska kretsar är alldeles uppenbarligen ofta mer frågan om en socialisationsprocess än nådegåvor i ordets egentliga bemärkelse: man upplever det man förväntas uppleva i en viss möteskultur. När t.ex. undervisning eller kunskapens ord inte betraktas som något särskilt eftertraktansvärt, och i varje fall inte som något synligt tecken på Andens närvaro, börjar folk lätt sträva efter något som går att uppleva och se. Det ökar risken att blanda ihop och förväxla Andens verk och mänskliga upplevelser och frammana något utifrån den egna föreställningsvärlden. Däremot kan inte Guds Ande frammanas; det finns ingenting i Bibeln där någon skulle ha skrikit ”fire”, ”eld”, som man idag i de mest extrema sammanhang kan höra och som låter som om människan kunde befalla Guds Ande att göra något.

Upplevelser har nog alltid fascinerat människan. De finns det gott om i andra religioner också, och även i helt sekulära sammanhang, men sådana är i sig inget bevis på någonting. Självklart kan Gud också ge upplevelser när han ser att det är bra för någon, men hans Ande är suverän och verkar och delar ut sina gåvor så som han vill, inte nödvändigtvis i enlighet med vad vi strävar efter eller föreställer oss att vi bör ha som bevis för någonting.

Om vi lär oss att underkasta oss hans ledning även i fråga om nådegåvorna, är vi bättre skyddade för allehanda andligt högmod och mänsklig glorifiering av dem som tycks ha fått både den ena och den andra synliga gåvan, samt omvänt för risken att känna oss underlägsna och mindervärdiga när vi saknar det glamorösa.

Nya Testamentet visar tydligt att nådegåvorna ges 1) för att bygga upp församlingen (1 Kor. 12:7 och 14:12), och 2) för att övertyga icke-troende om evangeliet (Apg. 2 och Ef. 4). Det är dessa kriterier vi behöver ha i tankarna när någonting presenteras som nådegåva. Anden delar också ut dem som han vill, inte utifrån vad vi vill se eller uppleva, för vi kan sällan bedöma vad som behövs för dessa syften.

Låt oss nu helt kort se på några av nådegåvorna som räknas upp i ovannämnda texter utifrån grundtexten. (Här följer de inte någon specifik ordning utan är bara plockade ur de aktuella bibeltexterna.)

Visdomens ord, logos sofias, betecknade i både hebreiskan och grekiskan från början ett praktiskt kunnande (se t.ex. 2 Mos. 31:3; 35:31f.). Visdomen innebar också en insikt i livsfrågor, tillvarons stora frågor och problem, livsvisdom, men också att människan kan följa rätt beteendemönster i moraliska frågor och finna vägledning till ett rättfärdigt liv. Evangeliets förkunnare utrustades också med denna gåva (Luk. 21:12-15; Apg. 6:10).

Kunskapens ord, logos gnoseos, betecknar insikt, vetskap, bekantskap, och även filosofisk och vetenskaplig kunskap, en intellektuell insikt i någonting, kunskapsmässig förståelse för ett ämne, förmåga att uppfatta verkligheten som den är.

Tro, pistis,betyder en fast övertygelse, tillit, och som nådegåva uttrycker den sig speciellt i trons gärningar (”kan förflytta berg”, Matt. 17:20). Den är i vissa sammanhang nödvändig för att någon t.ex. ska bli hjälpt (Mark. 9:14ff, lärjungarnas otro hindrade dem från att hjälpa pojken).

Helandets gåvor, charismata iamaton (OBS! plural), betyder helt enkelt att man kan bota sjuka med Guds kraft. Dessa gåvor förväxlas idag ofta med den makt Jesus gav apostlarna och de 72, alla speciellt utvalda, personligt kallade av Jesus. Nt talar mycket lite om helandets gåvor; då apostlarna fortfarande själva var verksamma och hade den makt Jesus gett dem, är det svårt att se hur dessa nådegåvor kom till uttryck. Helandena skedde alldeles uppenbarligen i naturliga möten med människor, som ofta själva sökte hjälp; det förstår vi av berättelser om Jesus och apostlarnas verksamhet. Helande i sig var ingenting som ”marknadsfördes” eller som någon helandepredikant målmedvetet försökte hitta objekt för.

Kraftgärningar/under, energemata dynameon: övernaturliga gärningar i Guds kraft, t.ex. Apg. 5. Även dessa exempel är ganska få i Nt. Vi har i första hand exempel på gärningar som apostlarna gjorde utifrån den makt, exousia, som Jesus personligen gav apostlarna (Mark. 3:15; 6:7) och de 72 (Luk. 10:19). Denna makt har inte utlovats åt andra.

Profetians gåva, profeteia. Själva begreppet betyder att utsäga, förutsäga, förkunna, tala, förmedla direkta uppenbarelser eller anvisningar från Gud, ant. gällande nuet eller framtiden (Apg. 11:28; 13:1; 15:32; 21:9,10; 1 Tim. 4:14). Nt nämner några profeter vid namn, t.ex. Judas och Silas (Apg. 15:32) och Agabos (Apg. 11:28; 21:10), som kom med ett aktuellt budskap till den inre kretsen. Profetians gåva står också under församlingens kontroll (1 Thess. 5:20,21). Men gåvan att profetera är också någonting som kan fylla en viktig funktion utåt. Paulus uppmanar i början av 1 Kor. 14 församlingen att be om den. I vers 24f. visar han hur den profetiska gåvan fyller en viktig funktion i församlingens arbete utåt: den kan avslöja något hos en icketroende som får den personen att inse Guds makt.

Gåvan att skilja mellan andar, diakriseis pneumaton, betyder i första hand att kritisera, men också bedöma, granska, diskutera olika andar och deras verksamhet.

Tungotal, glossolalia, mer korrekt gåvan att tala olika/andra språk, som nuBibeln valt att översätta det. Ordet i sig syftar på tungan, glossa, som kroppsorgan och talade språk, se Apg. 2.[26] När någon i församlingen talar ett främmande språk förutsätts tolkning, hermeneia (1 Kor. 14:27, 28), som också betyder ”förklara” (varav ordet hermeneutik), vilket är en nådegåva i sig. Det bör också noteras att Paulus i början av 1 Kor. 14 verkar föredra gåvan att profetera framför gåvan att tala olika språk.

Tjänst, diakonia, varifrån vi fått vårt begrepp diakoni. Se Apg. 6 och 1 Tim. 3:8ff. Det innebär helt enkelt ett arbete med praktiska frågor i församlingen.

Lärare, didaskalos, ett ord som knappt behöver förklaras, hänger ihop med herdeuppgiften, se Ef. 4:14, varnar för villoläror och ger rätt vägledning. Den vägledningen ska självklart stämma överens med vad Bibeln lär. Gåvan är utan tvekan mycket viktig men också lätt att misstolka (tro sig att ha den fastän man inte har den) och missbruka.

Förmana, parakaleo: trösta, uppmuntra, ungefär vad vi idag kallar själavård.

Dela gåvor, metadidomi: dela med sig, hjälpa andra, med gott hjärta, förutsättningslöst, utan baktanke. Välgörenhet, för att använda ett modernt ord.

Barmhärtighet,eleos, ligger mycket nära ovanstående, kristen kärlek i det praktiska livet. Man kan också tänka sig att den som har denna (och/eller föregående) gåva också har en förmåga att se behov som andra kanske inte märker och rycka in.

Föreståndare,proístemi: ordet betyder att ställa fram, leda, förestå, styra, gåvan att vara en god administratör.

Apostel, apostolos, utsänd, betecknar i första hand de 12 men även Paulus. Här bör vi också vara försiktiga och se upp med många självutnämnda ”apostlar” som träder fram i senare tider och än idag. Redan Paulus varnar för falska apostlar (2 Kor. 11:13). Ordet kan dock också användas i betydelsen ”utsänd”, men den nytestamentliga användningen gäller i första hand de apostlar som Jesus själv utvalde samt några få som också benämns som apostlar, t.ex. Andronikos och Junias i Rom. 16:7, alltså ett mycket begränsat antal.  

Evangelist, evanggelistes, förkunnare av det glada budskapet om frälsningen i Jesus Kristus.

Herde, poimen, leder Guds folk, ungefär som föreståndaren, men bör också kunna undervisa (se ovan, lärare).

Eftersom Bibeln talar om nådegåvor i en ganska bred betydelse bör vi räkna med möjligheten att de har varierat genom tiderna, beroende på de aktuella behoven både inom församlingen och i arbetet utåt. Därmed kan det vara fullt tänkbart att Anden idag ger också sådana nådegåvor som inte direkt nämns i Nt. Anden delar ju ut nådegåvor som han vill, 1 Kor. 12:11. Vi kan självklart be om nådegåvor, det uppmanar också Paulus oss till, 1 Kor. 14:1, men Anden gör det han vet är bäst och behövs.

Som redan nämnt är det viktigt att vi håller i tankarna Jesus uttryckliga varningar för falska lärare, falska profeter, falska tecken och under som man kommer att göra i hans namn (t.ex. Matt. 7:15-23; 24:23-26). Han förnekar inte deras fakticitet, utan visar att allt som görs i hans namn inte kommer från honom. Även i andra nådegåvor finns det självklart en risk för någonting falskt. När vi alltså försöker bedöma nådegåvorna är det oerhört viktigt att se på dem utifrån ett helhetsperspektiv, om de är i överensstämmelse med Bibeln i sin helhet och en Kristus efterföljares liv (”frukt”, som man ju känner trädet av).

Det finns nämligen alltid åtminstone tre alternativ: antingen är det en äkta gudomlig nådegåva som Anden ger, eller också är det något människor själva presterar (som Guds avbild har människan faktiskt en stor kapacitet), eller i värsta fall något som kommer från en främmande ande, en motståndskraft. På det här området behövs verkligen en gudomlig vishet och urskillningsförmåga.

Antikrist, 1 Joh. 2:18, 22; 2 Joh. 7

Dessa texter är de enda i Bibeln som direkt talar om antikrist(er). De som kanske närmast kan jämföras med dem är Jesus egna ord om falska messiasgestalter i Matt. 24:23 och Mark. 13:21. Man har dock ofta tolkat ”laglöshetens människa” i 2 Thess. 2:3 och ”odjuret” i Upp. 13 som synonymer till antikrist, men det är en tolkning som kan diskuteras.

Det kan vara på sin plats att ta en liten titt på själva begreppet antikrist, när det nu gett upphov till så många olika tankar och kopplingar till andra, förvisso ganska likartade gestalter.

Om vi bara håller oss strikt till ”antikrist” syftar ordet på någon som är mot (eller ev. i stället för) Kristus. Ytterst syftar ordet på ateister och andra som uttryckligen förnekar Kristus, precis som Johannes också definierar ordet i sitt andra brev, vers 7. Det är det enda vi utifrån Bibeln definitivt kan säga om antikrist.

Enligt Johannes hade redan flera antikrister framträtt på hans tid. Det tyder på att vi inte ska räkna med att det bara är en stor antikrist som ska komma, vilket varit och fortfarande är en vanlig uppfattning i den kristna kyrkans historia. Man har blandat ihop många texter från Bibeln som varnar för olika heretiska och falska fenomen och läror i den sista tiden och personifierat dem med någon form av enhetlig antikristgestalt som ska komma att härska i världen strax före Jesus återkomst. – Googla på ordet ”antikrist” så ser du vad många bibeltexter som tillämpas på denna tilltänkta gestalt! Här bör vi akta oss för spekulationer.

Risken att läsa in något som inte finns i texten

Luk. 7:36f. är ett exempel på texter där vi lätt läser in någonting som inte finns där. I sådana fall kan vi kanske vara mer påverkade av kulturella än teologiska tankegångar. Här berättar Lukas om en synderska som kom till Jesus med sin väldoftande olja och smorde hans fötter. Det grekiska ordet för ”synderska” är hamartolos, ett mycket generellt ord som helt enkelt syftar på en som är syndfull, gör något syndigt, något som är fel.

Vi föreställer oss gärna att hon var prostituerad eller levde åtminstone i någon form av otillåtna relationer. Men texten säger ingenting om vilket typ av synder det var frågan om. En kvinna kan faktiskt begå även andra synder än sexuella! Hon har ofta identifierats med Maria från Magdala eller Maria från Betania, men texten i Lukasevangeliet säger bara att hon var en kvinna från denna stad.

Det finns en mycket liknande berättelse i Matt. 26 och Mark. 14, men i de fallen smordes Jesus huvud, så vi vet inte om Lukas berättelse handlar om samma händelse eller en helt annan.

”Hur läser du?”

”Hur läser du?” – en fråga som kommer från 1917 års bibelöversättning (Luk. 10:26) – är en fråga som Jesus ställer och som är lika högaktuell för varje bibelläsare. Alla läser vi Bibeln utifrån våra respektive referensramar och är mycket mer påverkade av vår bakgrund än vi anar. I vår ryggsäck finns en hel del sådant som behöver läggas åt sidan: våra egna och andras åsikter, förutfattade meningar, känslor, rykten, ensidig eller direkt felaktig information som vi okritiskt tagit till oss, eller som vi bara inte reflekterat över, vår egen bristande kunskap och andra mänskliga begränsningar, och mycket annat som kan bidra till tolkningar som avviker från textens faktiska innebörd.

För att vi ska kunna läsa Bibeln så förutsättningslöst som möjligt kan några enkla, konkreta råd vara:

Avgränsning

När du vill fördjupa dig i en bibeltext, studera Bibeln, välj gärna ett kortare, sammanhängande stycke i taget, givetvis vid sidan om att du läser igenom hela bibelböcker, som ren genomläsning. Genomläsningen ger ett helhetsperspektiv som hjälper dig i ett studium av det aktuella avsnittet.

Läs naturligt

Läs igenom avsnittet för ditt studium noggrant, gärna flera gånger. Läs innantill, naturligt, så att du förstår orden i texten, utan tolkningar.

Ställ frågor

Ställ frågor till texten, t.ex. vad ett visst uttryck kan betyda eller vad författaren betonar och varför.

Notera textens stil och struktur

Är din text en berättelse (prosa), historisk skildring, och i så fall: vilken historisk situation? Eller är den poesi, liknelse, profetiskt bildspråk? Detta är viktigt av flera skäl.

T.ex. innehåller poetiska texter mycket bildspråk som inte kan tas bokstavligt. Där finns också ofta en speciell uppbyggnad, t.ex. finns i många psalmer parallellismer: det som sägs i första strofen upprepas i andra strofen med andra ord och uttryck, eller också utgör andra strofen en så kallad antitetisk parallell, motsatsen till första strofen.

När det sedan gäller berättande texter, t.ex. en historisk skildring, ska de inte i sin tur försöka tolkas om till någonting bildligt. Här har vi ett vanligt exempel på feltolkning: skapelseberättelsen, som ofta försöker tolkas om till någonting bildligt och rent av poetiskt. Till sin stil och struktur är den typisk hebreisk prosa som är avsedd att läsas som den står. Den som inte vill tro på vad den säger får leta efter motiv till sin uppfattning någon annanstans.

Kontext

I vilket (snävare och vidare) sammanhang står avsnittet? Ett vanligt misstag är att man försöker placera saker och ting eller leta efter svar på frågor i fel sammanhang.

Ett klassiskt exempel på detta är frågan om hädelse mot den heliga Anden, den enda oförlåtliga synden, som skapat mycket ångest hos många människor. Den enda text som direkt förklarar vad den synden handlar om är berättelsen om hur Jesus driver ut onda andar i Mark. 3:20-30. Det är alldeles uppenbart att han gör det i Guds kraft, men fariseerna menar att han gör det i den ondes kraft, trots att de med egna ögon ser vad Jesus gör. De talar därmed mot sitt bättre vetande. Verserna 29 och 30 förklarar synden mot den heliga Anden tydligt. Jämför speciellt vers 30 i olika översättningar, så ser du hur viktiga små nyckelord kan vara (se nedan!).

Nyckelord

T.ex. ”ty/eftersom/därför att/nämligen” tyder på att en förklaring följer. Ett tydligt exempel på detta är just ovanstående fråga om hädelsen mot Anden i Mark. 3. Andra exempel är Rom. 4:1: ”Vad kan vi då säga…?” Det tyder på att en förklaring följer. Eller Rom. 6:1: ”Vad innebär nu detta?” och 7:7: ”Vad betyder då detta?” Återigen kan vi förvänta oss en förklaring i verser som följer.

Viktiga ord och uttryck

Studera dem noggrant, gärna med hjälp av ordbok/uppslagsverk och/eller kommentarer. Ibland kan fotnoterna i olika bibelutgåvor ge värdefulla förklaringar. Men kom alltid ihåg att det du läser i dessa verk är människors bristfälliga försök att förstå årtusenden gamla texter. Det lönar sig att använda flera källor och jämföra dem. Tänk också på att om du inte kan Bibelns grundspråk räcker det inte alltid med att du slår upp ett ord i en ordbok; det kan behövas en insikt i satskonstruktionen eller kännedom om någonting grammatiskt för att ett ord eller ett uttryck ska kunna förklaras.

Parallelltexter

Jämför medparallelltexternär de finns. Försäkra dig också om att det verkligen är paralleller.

Ett exempel på detta är att man ofta ser paralleller mellan texter om antikrist(er) och falska lärare eller falska profeter, som redan nämnts ovan i diskussionen om antikrister. De kan likna varandra, ja, men det finns en skillnad mellan likheter och direkta paralleller.

Paralleller finns det gott om framför allt i de så kallade synoptiska evangelierna, Matteus, Markus och Lukas, som berättar om Jesus, om hans liv, verksamhet, död och uppståndelse.

Ett annat exempel på direkta paralleller är gammaltestamentliga citat som förekommer i Nya testamentet, men även där bör vi tänka på att 90% av dem kommer från Septuaginta och kan därför skilja sig något från sin parallell i vårt Gamla testamente.

Jämför Gamla och Nya testamentet

Detta är viktigt när samma sak förekommer i dem båda. T.ex. är många Messias-profetior i Gamla testamentet fascinerande detaljerade när vi jämför dem med det faktiska händelseförloppet i Nya testamentet. Här ser vi också många direkta paralleller. Andra intressanta jämförelser kan vara de många hänvisningar till Gamla testamentets berättelser, t.ex. Israels ökenvandring, som vi finner i Nya testamentet. Men även många, mer läromässiga jämförelser kan göras, t.ex. i fråga om lagen.

Sammanfatta kort med egna ord vad texten säger

Det kan hjälpa dig att se vad du fått ut av ditt studium, vilka ev. aha-upplevelser som du kan ha gjort, eller vilka frågor som kvarstår.

Jämför olika översättningar

Använd olika översättningar och jämför! När det är möjligt ta reda på vad grundtexten säger, särskilt när översättningarna skiljer sig från varandra. Men prata då gärna med någon som faktiskt kan grundspråken, för ofta räcker det inte med att du slår upp någonting i en ordbok eller försöker läsa något i en interlinear. Det kan behövas mer kunskaper i språkets struktur, satskonstruktion mm. för att kunna komma åt den ursprungliga innebörden.

Lita inte blint på andras åsikter om olika översättningar, inte ens när de kommer från sådana som borde vara sakkunniga. Även sakkunniga kan nämligen bära högst färgade glasögon i sin bibelläsning.

Varje förkunnare borde faktiskt uppmana sina åhörare att göra som människorna en gång gjorde i Beroia, som ”lyssnade gärna till budskapet och forskade varje dag i Skriften för att kontrollera om det som sades var sant” (Apg. 17:11). Men även om förkunnaren inte säger det gör det ändå, oavsett om det gäller något som skiljer sig i olika bibelöversättningar eller någonting som gäller den kristna tron rent allmänt.

Bygg inte din uppfattning på något enstaka ställe som kan vara mindre lyckat i någon översättning, för fel och brister finns i alla översättningar.

Akta dig framför allt för dem som talar illa om andra översättningar i sin helhet. Självklart bör brister påpekas och konstruktiv kritik ges, men att ifrågasätta och svartmåla en hel bibelöversättning för någon enstaka brist är inget kristet sätt att hantera dessa frågor. Kontakta hellre bibelöversättarna själva och låt dem förklara sig. Läs också deras direktiv som de arbetat utifrån när de översatt.

Försök inte heller bedöma översättarnas tro eller otro, för ingen människa kan se in i någon annans hjärta, och Bibeln varnar oss för att döma andra. Även när vi kanske tycker att någon har ”mindre tro” än vad vi skulle önska, bör vi ha i åtanke att vi arma människor inte vet vilka som Gud kan välja att använda. Vi vet inte heller vilket som är bättre: att använda en bibelöversättare med kanske ”mindre tro” men som ändå kan översätta troget och korrekt, än en översättare med ”mycket tro” men som på någon punkt gått allvarligt vilse och kan låta sin villolära färga översättningen. I vilket fall som helst bör den som inte själv kan översätta i första hand bara be för dem som gör det, och i andra hand tala med dem när någonting känns angeläget.

Våra vanliga svenska bibelöversättningar håller en mycket hög kvalitet, de är trogna till grundtexten, och allt människan behöver för sin frälsning kan man finna i vilken som helst av dem. Låt detaljer som skiljer sig inspirera till mer studium, mer jämförelser med andra översättningar, mer tillväxt!

Tänk på att Bibeln inte är som vilken bok som helst

Läs Bibeln med öppet sinne och be alltid om Guds Andes ledning.Samtala gärna med andra hur de förstått texten. Den kristna församlingen skulle säkert växa markant, både andligt och numerärt, om en öppen bibelläsning fick bli en vanlig praxis i olika kyrkor, om medlemmarna bara samlades för att läsa Bibeln tillsammans, samtala, be, lära sig tillsammans.

Jesus säger: ”Vad jag har talat till er är Ande och liv” (Joh. 6:63). Det är min innerliga önskan att varje bibelläsare skulle få uppleva.

Källor:



[1] Se t.ex. Kitchen, K. A.: On the Reliability of the Old Testament, W. B. Eerdmans Publ. Company, 2006, s. 46.

[2] Se t.ex. Sarfati, Jonathan D.: The Genesis Account. A Theological, historical, and scientific commentary on Genesis 1-11, Creation Book Publishers, 2015, s. 17-22.

[3] Det finns forskning, bl.a. av Gerald R. Crabtree, som visar att vår intellektuella kapacitet hela tiden försämras, se t.ex. https://www.sciencedaily.com/releases/2012/11/121112135516.htm

[4] Se t.ex. Chittick, Donald E.: The Puzzle of Ancient Man, Creation Compass, 1997, s. 28. Om kulturens framväxt i Mesopotamien kan man läsa exempelvis i Kramer, Samuel Noah: History Begins in Sumer. Thirty-nine Firsts in Recorded History, University of Pennsylvania Press 1981.

[5] Se t.ex. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/vittnespsykologi: ”Människan är selektiv både beträffande det hon uppmärksammar och vad hon lagrar i minnet.” Se även Bauckham, Richard: Jesus and the Eyewitnesses. The Gospels as Eyewitness Testimony, W. B. Eerdmans Publ. Company, 2006, särskilt kap. 13.

[6] Ordet apokryf betyder ”undanlagd, hemlig”. Med apokryfer åsyftas böcker som liknar de böcker vi har i Bibeln men som inte fått samma status. Bibel 2000 har tagit med dem som en separat del, ”Tillägg till Gamla testamentet. De apokryfa eller deuterokanoniska skrifterna”. Läs gärna mer om dem t.ex. i Nationalencyklopedin, uppslagsord ”apokryfer”.

[7] Grafton, Anthony, Williams, Megan: Christianity and the Transformation of the Book. Origen, Eusebius, and the Library of Caesarea, The Belknap Press of Harvard University Press 2006, s. 216.

[8] Metzger, Bruce M., Ehrman, Bart D.: The Text of the New Testament. Its Transmission, Corruption, and Restoration (4th ed.), Oxford University Press 2005, s. 25.

[9] Leroi, Armand Marie: The Lagoon. How Aristotle Invented Science, Viking 2014, s. 22 (min översättning).

[10] Se gärna Johnson, William A., Parker, Holt N, ed.: Ancient Literacies. The Culture of Reading in Greece and Rome, Oxford University Press 2009, särskilt kap. 11.

[11] För den som är intresserad av ytterligare läsning rekommenderas Metzger, Bruce M., Ehrman, Bart D.: The Text of the New Testament. Its Transmission, Corruption, and Restoration (4th ed.), Oxford University Press 2005

[12] Kanon är ett latinskt ord som betyder ”måttstock, rättesnöre, regel, mönster” och som i samband med Bibeln syftar på den vedertagna, normerande textsamling vi har i våra Biblar.

[13] En viktig källa till Nt:s tillkomsthistoria är Eusebios av Caesarea (263-339). Eusebios Kyrkohistoria finns även på svenska, Artos bokförlag 1995.

[14] För en mer komplett inblick på Bibelns kanon rekommenderas Kruger, Michael J,: Canon Revisited. Establishing the Origins and Authority of the New Testament Books, Crossway 2012.

[15] Se vidare i McDonald, Lee Martin: The Biblical Canon. Its Origin, Transmission, and Authority, BakerAcademic 2007, s. 101.

[16] Se Metzger, Bruce M.: A Textual Commentary on the Greek New Testament, United Bible Societies 1975, s. 362. Metzger förklarar att detta kom till Textus receptus när Erasmus av Rotterdam ”översatte det från det latinska Vulgata till grekiska och införde det i sin första utgåva av det grekiska Nya testamentet (Basel, 1516).”

[17] Se t.ex. Metzger, Ehrman 2005, s. 146.

[18] För den som vill få en inblick i bibelhebreiskan rekommenderas någon nybörjarbok, t.ex. Ringgren, Helmer: Hebreisk nybörjabok, LiberLäromedel Lund, 1969. Trots sin ålder ger boken en utmärkt översikt som behåller sin aktualitet, vid sidan om själva språkläran. Mycket av mina språkliga exempel får jag också personligen tacka just denna nybörjarbok för – den var min egen lärobok när jag en gång började studera hebreiska, och de lärdomarna har följt mig under årens lopp.

[19] För den som vill ha en inblick i bibelgrekiskan rekommenderas på motsvarande sätt som i hebreiskan en nybörjarbok, t.ex. Blomqvist, Jerker: Grekiska för teologer. En introduktion, Studentlitteratur, 1993. En äldre upplaga av denna bok var en gång min egen nybörjarbok, och på samma sätt som med hebreiskan har jag burit med mig mycket därifrån under åren som gått. – De grundläggande kunskaperna i ett språk inhämtas lämpligen i en nybörjarbok och är ofta en förutsättning för att kunna använda ordböcker och uppslagsverk på ett adekvat sätt.

[20] För den som är intresserad av veckans ursprung rekommenderas Eviatar Zerubavel, The Seven Day Circle. The History and Meaning of the Week, The University of Chicago Press, 1985. Googla också gärna på veckan, veckans ursprung! Det är anmärkningsvärt hur vaga förklaringsförsök man finner om man inte utgår ifrån Bibelns skapelseberättelse.

[22] Se Brosché, Fredrik och Cavallin, Hans C.: Manssamhällets försvarare – eller skapelsens? Studier och tankar kring frågan om kvinnan hos Paulus och Luther – i gammal och ny gnosticism, Bokförlaget Pro Veritate, 1982, s. 49 men läs gärna hela kapitlet.

[23] Se Numbers, Ronald L, ed.: Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion, Hrvard University Press 2009, särskilt kap. 3. Se även Russell, Jeffrey Burton: Inventing the Flat Earth. Columbus and Modern Historians, Praeger 1991.

[24] För den intresserade som vill bekanta sig närmare med liknelsens bakgrund rekommenderas Snodgrass, Klyne R.: Stories with Intent. A Comprehensive Guide to the Parables of Jesus, W. M. Eerdmans Publ. Co 2008, s. 419-435.

[25] Här kan man också rekommendera vidare läsning, som faktiskt finns på svenska och går säkert att få tag på något bibliotek: Nilsson, Martin P:N: Helvetets förhistoria. Straff och sällhet i den andra världen i förkristen religion, Aldus/Bonniers, 1963.

[26] Eftersom denna språkliga nådegåva är så aktuell i vår tid rekommenderas djupare studium som bl.a. baptistteologen Robert G. Gromacki ger i sin bok The Modern Tongues Movement, Presbyterian and Reformed Publishing Co, 1980, samt Nils G. Holm: Extas, trans och tungotal i Mänskliga gränsområden. Om extas, psykos och galenskap, red. Johan Cullberg, Karin Johannisson, Owe Wiktström, Natur och kultur, 1996. Ett ”tungotal” som bönespråk som inte är något känt språk har härletts ur 1 Kor. 14:14, men det bör noteras att det enligt Paulus då är ”min” (inte Guds) ande som ber. En intressant fråga väcks: hur mycket mänskligt förekom det redan då i sådana här sammanhang? Paulus varken dömer eller förbjuder fenomenet utan konstaterar bara att det är ”min ande som ber, medan mitt förnuft är overksamt” (mer ordagrant är tanken att förnuftet inte bär någon frukt).

 

 

Litteratur

Bauckham, Richard: Jesus and the Eyewittnesses. The Gospels as Eyewittness Testimony,  W.B. Eerdmans Publ. Co. 2006

Blomberg, Craig: Can We Still Believe the Bible? An Evangelical Engagement with Contemporary Questions, Brazos Press 2014

Blomberg, Craig: The Historical Reliability of the Gospels (2nd ed.), Apollos, IVP Academic 2007

Bock, Darrell L., Wallace, Daniel B.: Dethroning Jesus. Exposing Popular Culture´s Quest to Unseat the Biblical Christ, Thomas Nelson 2007.

Burge, Gary M., Cohick, Lynn H., Green, Gene L.: The New Testament in Antiquity, Zondervan 2009

Eusebios Kyrkohistoria, Artos 1995

I början skapade Gud. En antologi om den kristna skapelsetron, Sjöbergs förlag, 2019.

McDonald, Lee Martin: The Biblical Canon. Its Origin, Transmission, and Authority, BakerAcademic 2007

Metzger, Bruce M., Ehrman, Bart D.: The Text of the New Testament. Its Transmission, Corruption, and Restoration (4th ed.), Oxford University Press 2005

Hurtado, Larry W.: The Earliest Christian Artifacts. Manuscripts and Christian Origins, W.B. Eerdmans Publ. Co. 2006

Johnson, William A., Parker, Holt N, ed.: Ancient Literacies. The Culture of Reading in Greece and Rome, Oxford University Press 2009

Kruger, Michael J.: Canon Revisited. Establishing the Origins and Authority of the New Testament Books, Crossway 2012

White, James R.: The King James Controversy. Can You Trust Modern Translations?, BethanyHouse 2009

Wright, N. T. and Bird, Michael: The New Testament u buts World, Zondervan 2019