Några tankar kring ”antikrist”.

Det finns många föreställningar om "antikrist". Ordet förekommer fyra gånger i Nya testamentet och bara i Johannes Första och Andra brev (1 Joh. 2:18, 22; 4:3; 2 Joh. 7, alla bibelcitat är från nuBibeln om inte annat anges). Eftersom ordet förekommer bara i Johannesbreven är det av avgörande betydelse att veta vad Johannes säger om ”antikrist” och hur han karaktäriserar "antikrist". Jag ska göra ett försök att ge min förståelse av ”antikrist” och hoppas att min text klargöra det mest centrala i frågan: nämligen vad och vad som inte är ”antikrist”.Vi börjar med två citat.

I Wikipedia får man läsa följande om antikrist:Antikrist (av grekiskans αντί anti, ’mot’, även ’istället för’, och Χριστός Khristos, ’Kristus’), ’Kristi motståndare’, omnämns i Johannesbreven i Nya Testamentet som en gudlös person, som sprider irrläror, missbrukar Guds namn och en bedragare som förväntas komma i framtiden. Enligt Uppenbarelseboken 13 beskrivs han som en stark individ som kommer upp ur havet och har en dödlig huvudskada av ett svärd som blivit läkt.”

I Nationalencyklopedin (webbupplaga) Kam man läsa följande om antikrist: ”Antikriʹst, ’Mot-Kristus’, en som sätter sig upp emot Kristus och själv utger sig för att vara Gud eller Kristus. I den yttersta tiden koncentreras i Antikrist motståndet mot Gudsriket. I Nya Testamentet finns Antikrist endast omnämnd i Johannesbreven (t.ex. Första Johannesbrevet 2:18), men liknande gestalter är ’laglöshetens människa’ (Andra Thessalonikerbrevet 2:3) och ’odjuret’ (Upp. 13). I den tidiga kristna kyrkan såg man ibland Antikrist i den romerske kejsaren eller den romerska staten. Också i senare tider har olika avskydda personer utpekats som Antikrist.”

När man läser dessa beskrivningar om antikrist inser man på en gång att de båda källorna bara har tagit med de mest populära föreställningarna om ”antikrist” och inte ett enda ord av Johannes karaktärisering av ”antikrist”. Alltså är vad/vem som ”antikrist” är viktigt att veta. Och vad antikrist inte är lika viktigt att veta.

Ordet "antikrist" består av två grekiska ord anti, som betyder närmast "i stället för" och av ordet christos, dvs. Kristus, som betyder "smord". Ordet ”antikrist” ställs i relation till Kristus, någon som skulle vara "i stället för Kristus”. Kan också beskrivas som ”mot” Kristus.

Låt oss ta reda på hur Johannes beskriver ”antikrist”.

"Antikrist" är den "som förnekar att Jesus är Kristus. Den som förnekar Fadern och Sonen är antikrist", skriver Johannes i 1 Joh. 2:18 (min kursivering). Och vidare: "Vem är lögnare, om inte den som förnekar att Jesus är Kristus? Den som förnekar Fadern och Sonen är antikrist" (v. 22, min kursivering). Och i kapitel fyra (vers 3): Men den som inte erkänner Jesus är inte från Gud. Han är från antikrist, som ni vet ska komma och som redan finns i världen." I Andra brevet (vers 7) skriver Johannes: "Många bedragare har spridits ut över hela världen, och de erkänner inte att Jesus Kristus har blivit en verklig människa. Varje sådan är en bedragare, en antikrist" (min kursivering).

I Första brevet avslöjar Johannes vidare att ”antikrist” ”har utgått från oss” (2:19). Antikrist har alltså en kristen bakgrund. Antikrist karaktäriseras framförallt av ”förnekelse”. Den som är antikrist ”förnekar” både Jesus och Gud.  Ordet ”förneka” är översatt från grekiskans agnoéō som betyder ”att vara ignorant” (men inte i betydelsen att strunta i, utan i betydelsen att medvetet antingen förneka Gud och Kristus eller att ifrågasätta Jesus som människa (se 2 Joh. vers 7).

Men det är inte bara individer som är ”antikrister” utan också ”antikrist” ande är i världen. Bibel 2000 har översatt 1 Joh. 4:3: ”…men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skall komma och som redan nu är i världen.”

Antikrist (en eller flera) är alltså en person som först har tagit emot det kristna budskapet men sedan övergett (och/eller förvrängt) den sanna tron. Av vilka orsaker man lämnat den sanna tron säger Johannes ingenting om. Han gör dock det väldigt tydligt att man har blivit en motståndare till den kristna tron, och efter denna ”omvändelse” håller man på med bedrägerier och lögner.

Den nytestamentliga bakgrunden till ”antikrist”-texter är naturligtvis Jesus varningar om falska messias. Enligt Matteusevangeliet säger Jesus: ”Många ska komma i mitt namn och säga: Jag är Messias (christos i grundtexten), och de skall leda många vilse” (24:5).

Vad lär vi av detta?

För det första att ”antikrist” har en kristen bakgrund, men har lämnat den kristna tron (men kanske inte gemenskapen helt) och börjat sprida falska läror, t.ex. att Jesus inte var en sann människa. ”Antikrist” förnekar både Gud och Kristus, dvs. kan inte acceptera Guds herravälde och Jesus som Guds enfödde son.

För det andra att ”antikrist” inte är en politisk ledare eller en politisk organisation. Här begår många kristna ett allvarligt misstag när man hävdar detta. Kejsaren Nero har betraktats som ”antikrist”, Luther och många hans samtida betraktade påven (och påvemakten) som ”antikrist”. Senare har man försökt med Hitler. Några menar att antikrist har en judisk bakgrund. Idag är det ganska populärt att spekulera kring EU. Kanske är det EU som utgör sluttidens antikrist. Bakgrunden till denna föreställning är tron att EU är en arvtagare till det romerska riket.

Den gammaltestamentliga bakgrunden till olika tolkningar kring ”antikrist” hämtar man från Daniels bok i kapitel 2 och 7. Så låt oss därför kort se vad Daniel skriver i dessa två kapitel.

I kapitel två finner vi en stor staty bestående av fyra metaller plus ”lera”. Det är en dröm som den nybabyloniska kungen Nebukadnessar II hade haft. Profeten Daniel är den enda som kan berätta för kungen dennes dröm och ge också en uttydning till drömmen.

Nebukadnessar hade drömt om en stor staty i människogestalt bestående av fyra olika metaller. De fyra metallerna symboliserar fyra olika efter varandra följande riken. Det första, ”huvudet av guld”, är kungen Nebukadnessar och hans rike. Efter honom följer tre andra riken som symboliseras av andra metaller (silver, koppar och järn). Statyns fötter var delvis av järn och delvis av lera. Det sista av rikena skulle vara både starkt (”järn”) och svagt (”lera”), och det skulle krossa de tidigare rikena (Babylon, Medo-Persien och Grekland). Det fjärde riket skulle bestå ända fram tills ”himlens Gud” upprättar ett rike ”som aldrig ska förstöras”.

Detta upprättande av Guds rike symboliseras av en ”sten” som ”träffade statyns fötter av järn och lera och krossade dem”.

Järnet i Bibeln används som symbol för Guds makt (se t.ex. Mika 4:13). I Uppenbarelseboken beskrivs hur de som vinner seger ”kan härska över dem (folken) med en spira av järn” Upp. 2:27). I Upp. 12:5 och 19:15 används samma symbolik om Jesus.

Från dessa symboler kan vi dra slutsatsen att det fjärde ”riket” är en samling av jordiska riken med ett stark kristet inflytande (”Guds rike” på jorden i form av den kristna församlingen). Det är både starkt (upprättat av Gud/Kristus) och svagt (bestående av bristfälliga och felande människor). Det har två starka ”järnben”, men fötterna är blandning av järn och lera. Dess olika grenar försöker hålla ihop, men det är ”ett splittrat rike” (Dan. 2:41). Det försöker förenas med jordiska makter, men lyckas inte (jfr Upp. 18:2ff). Den kristna kyrkan kommer att bestå ända till tidens slut, tills ”stenen”, Jesus återkomst, gör slut på allting, och Guds slutgiltiga rike upprättas.

Men vad syftas med det misslyckande ”giftermålet människor emellan” (i vers 43)? (Bibel 2000 har ”blodsband”). Grundspråket har använt uttrycket ”människosäd” (jfr 1917 och Bibel 82). Med ”människosäd” syftas naturligtvis på ”frukten” av ett äktenskap, dvs. avkomma. Men som järnet och leran inte kan förenas (blandas) kan inte Guds rike blandas med världsliga riken. Giftermål används i Bibeln för att beskriva en förening (äktenskap) mellan en man och en kvinna, men också som symbol för ”äktenskapet” mellan Gud och hans folk, mellan Kristus och hans församling (se t.ex. Jer. 2:2; 2 Kor. 11:2). Men också som symbol för äktenskapsbrott och avgudadyrkan (se t.ex. Hes. 23:37). Guds rike (evangeliet) kan inte blandas med politiska riken och makter.

I kapitel 7 i Daniels bok finner vi samma symbolik i beskrivningen av det fjärde djuret, som ”var annorlunda än de övriga djuren” (vers 7). Detta djur hade ”stora tänder av järn”. Detta djur kan inte liknas med något annat djur på jorden. Det hade tio horn. Efter att tre av dessa faller, växer fram ett ytterligare horn som ”hade ögon som en människa och en skrytsam mun” (vers 8).

Senare i kapitlet får Daniel förklaringen. Det fjärde riket är ”olikt alla de andra”. Det gör samma sak som järn-riket i statyn, ”den ska uppsluka hela världen, trampa ner den och krossa den” (vers 7:23. I kap 2:40 kan vi läsa: ”Det fjärde riket ska bli stark som järn, och som järnet krossar och slå sönder, så ska det krossa och bryta ner alla de andra.”) Men efter detta kommer ”väldet, makten och rikenas storhet… [att] ges till det folk som är den Högstes heliga” (vers 27).

Att här beskrivs ett rike som präglas av religiös storhet(svansinne) antyds av beskrivningen av ”hornet” (kungen) som ”talar mot den Högste” och förföljer ”den Högstes heliga och försöker förändra tider och lagar” (vers 25). (Jag har utelämnat alla kommentarer som handlar om de olika tidsangivelserna och lagar eftersom förklaringen av dem inte ändrar på själva kärnan i Dan. 7)

I Uppenbarelseboken (kap. 17) återges beskrivningen av det fjärde odjuret i Dan. 7. Det ”mindre hornet” som hade ”ögon som människa och en skrytsam mun” i Dan. 7 ersätts i Uppenbarelseboken av en ”prostituerad kvinna” (Upp. 17:1) som satt på ”ett lysande rött odjur som var täckt av hädiska namn” (vers 3).

Vad kan detta ”annorlunda” rike vara? Beskrivningen passar väl in i den kristna kyrkans framväxt efter den apostoliska tiden. Snart blir kyrkan förenad i ett (oheligt) ”äktenskap” med jordiska makthavare och kungar. ”Heliga romerska riket av tysk nation” och statskyrkosystem ger uttryck för detta ”oheliga” äktenskap. Frukten blir angrepp på Guds uppenbarelse och förföljelse av kristna. Guds folk har blivit förföljt av både den kyrkliga och av den världsliga makten. I Upp. 17:6 beskrivs hur ”kvinnan” (eller ”det stora Babylon”) ”var berusad av blodet från de heliga och från Jesus vittnen” (vers 6). Idag är det svårt att tänka sig den västerländska kulturen utan den kristna kyrkans inflytande.

Det västerländska statssystemet med demokrati och dess nära sammankoppling med den kristna tron är helt unikt i världshistorien. Det har påverkat världen mer än någonting annat T.o.m. har Wikipedia upptäckt detta förhållande. ”Man kan säga att den västerländska kulturen är intimt sammankopplad med kristen religion (framförallt den västliga kristendomen). Ibland räknas även Östeuropa och Ryssland som tillhörande den västerländska kulturkretsen. Men det står klart att hela världen mer eller mindre har påverkats av västerländsk kultur.”

Det fjärde ”odjuret” var alltså helt annorlunda de övriga. Den västerlänka kulturen med dess kristna (bibliska) ideal, historie- och verklighetssyn avviker helt från andra kulturer, religioner och riken.

Över 2500 år sedan avtecknade Gud världens framtid till den nybabyloniske kungen och sedan till profeten Daniel och hur den mänskliga historien når sitt slut när Messias, Kristus kommer. Han kom först för att försona världen, genom att dö på korset och genom sin uppståndelse från de döda. När Jesus kom lade han grunden för Guds rike här på jorden inom det romerska rikets gränser i form av Guds levande församling. Daniels profetia om det fjärde ”djuret” blev en verklighet. Detta rike (starkt och svagt) kommer att finnas till tills Jesus kommer för andra gången.

Här kommer vi tillbaka till frågan om ”antikrist”. Johannes hade sagt att antikrist inte erkänner Jesus som en sann människa eller att antikrist skulle förneka både Fadern och Sonen. M.a.o. bekänner” antikrist” inte Kristus som han är, Guds Son och Messias/Frälsaren/Kungen i mänsklig gestalt.

Inom den västerländska (kristna) kulturen, uppstår i.o.m. den s.k. upplysningen modern sekularism och ateism, dvs. förnekandet av både Fadern och Sonen. Charles Taylor har i sin monumentala, A Secular Age, Belknap, Harvard, 2007) beskrivit denna process ingående. I.o.m. den franska revolutionen blev ”upplysnings”-processen ”uttryckligen anti-kristen”, skriver Taylor (sida 412). De första revolutionärerna (i samband med den franska revolutionen) ville ”avkristna” den västerländska kulturen (ibid). Otro mot den kristna tron får en ny dimension. Taylor har noterat att denna otro har spridits från 1800-talets elit till en massekularisering under tjugoförsta århundradet (sida 437).

Men ”upplysningen” föregicks av den protestantiska reformationen. Det paradoxala med den protestantiska reformationen var att den lade grunden för modern ateism. Först uppstod den experimentella vetenskapen (som hade sin inspirationskälla i reformationen). Alla den moderna vetenskapens grundare var kristna teister. Gud hade designat och skapat universum och upprätthöll det aktivt med sitt ord, så som det beskrivs i Första Moseboken. Kristen teism fick en stor utspridning och popularitet.

Snart uppstod dock tanken att kanske är skapelsen ett ”självgående” maskineri, styrt av sina (natur)lagar. Kanske har Gud ingen del i skapelsen sedan skapelsen var färdig. Skapelsen mekaniseras och materialiseras. (Se t.ex. Alexandre Koyré, From the Closed World to the Infinite Universe, John Hopkins University, 1957). Deism, en ny form av gudsbild växer fram. En deistisk Gud är en avlägsen Gud som en gång skapade världen men lämnade den sedan åt sitt öde. Deismen blir populär bland de intellektuella.

Nästa steg mot sekularism och otro tas när geologer börjar spekulerar kring jordens ålder. Jorden är kanske äldre än ca 6000 år. Den uniformistiska geologin uppstår och blir populär. Jorden är mycket gammal och de bibliska berättelserna om skapelsen och syndafloden börjar ifrågasättas. Och om jorden är äldre än 6000 år då måste också livet vara äldre. Tankar om livets utvecklig slår rot i det nya ”medvetandet”. Dessa spekulationen inspirerar Charles Darwin skriva sin berömda bok Om arternas uppkomst (1859). Porten till ateism stod vidöppen.

I vår tid har Richard Dawkins formulerat detta på följande sätt: ”En ateist före Darwin kunde ha sagt som Hume: ’Jag har ingen förklaring till de komplexa biologiska formerna. Allt jag vet är att Gud inte är någon bra förklaring, så vi får vänta och hoppas att man hittar på något bättre.’ Jag kan inte hjälpa att jag tycker att en sådan inställning, må vara att den är logiskt hållbar, måste ha känts ganska otillfredsställande, och även om ateism kunde varit logiskt försvarbar före Darwin, så gjorde Darwin det möjligt att vara en intellektuellt tillfredsställd ateist.” (Richard Dawkins, Den blinde urmakaren, Wahlström & Widstrand, 1986, s. 18)

Många av den nyare tidens ledande agnostiker/ateister har kristna rötter. Den mest kända av dem är Charles Darwin. Han beskriver sin egen väg från kristen tro till otro och agnosticism (obs! ovan Johannes användning av ordet agnoéō, värifrån vi fått vårt låneord agnostiker).

Denna (förnekelsens) ande är vida utbredd i den västerländska (postkristna) kulturen. Johannes hade talat om antikrists ande. I Sverige har sekularism och ateism nått längre än i många andra länder. Sekulär humanism och s.k. religiös neutralitet (som i verkligheten betyder ateism) är uttryck för denna antikristna mentalitet.

De (dvs. antikrist) har ”utgått från oss”, som Johannes skriver. Sverige var en gång en kristen nation. Idag präglas Sverige av en antikrists ande. Och samma mentalitet präglar många andra s.k. kristna nationer.

Många vill se antikrist i Uppenbarelseboken kapitel 13. Det bör dock påpekas att ”antikrist” nämns inte en enda gång i Uppenbarelseboken, så man får vara på sin vakt att inte läsa in i texten något som inte finns där. Det tydligaste tecknet i Uppenbarelseboken för ”antikrists” verksamhet i världen finner vi i kapitel 13. Där beskrivs ett ”odjur” som gör ”stora tecken” och får t.o.m. ”eld… från himlen” att falla ner på jorden.  (”Eld” är en bild på anden). Dessa tecken som ”odjuret” gör inför människor gör att människor blir bedragna. Jesus hade varnat sina efterföljare för ”stora tecken” som falska frälsare och falska profeter skulle utföra bara för att ”om möjligt lura också de utvalda” (Matt. 24:24). Johannes hade uttryckligen karaktäriserat antikrist som ”bedragare”.

Många vill också koppla antikrist med Paulus andra brev till Thessalonike (kap 2, ”laglöshetens människa”). Antikrist nämns inte av Paulus. Paulus hämtar sin idé om ”laglöshetens människa” från Daniels bok, kapitel sju. Men som sagt handlar Tessalonikerbrevet inte om antikrist även om beskrivningen av den laglöshetens människa har en del likheter med Johannes beskrivningar om antikrist. Däremot har Paulus text likheter med Upp 13. Den ”laglöse” är en förförisk ”människa” som lurar folk med ”tecken och falska under”. Det mest uppseendeväckande i Paulus text är att Gud låter allt detta falska äga rum av den enkla anledningen att människor inte velat ”ta emot kärleken till sanningen som kunde rädda dem”.

Summa summarum

Antikrist år alltså en människa eller flera människor som förnekar Jesus och Gud. ”Antikrist” kan inte acceptera Jesus som en sann människa. Antikrist har uppstått inom den kristna tron men överger (förnekar)den sedan eller börjar sprida falska föreställningar bara för att bedra de utvalda. Antikrists ande är också verksam i världen. Den kan identifieras med hjälp av den beskrivning Johannes ger i sitt Första och Andra brev.

Antikrist är inte en stat, inte en internationell (politisk) sammanslutning av stater (FN, EU) eller en enskild världsledare. Men alla dessa institutioner kan vara ”besmittade” av antikrists ande, dvs. sprider idéer och föreställningar som går emot den nytestamentliga kristna tron. De finns en uppsjö av antikrister därför att antikrists ande är så utbredd i vår värld.