Antikrist: en mycket kort historia

Antikrist: en mycket kort historia 

(En något rättat version)

Av Vesa Annala

Copyright © 2020 

Inledning

Det finns många föreställningar och spekulationer kring ”antikrist”. I denna korta skrift försöker jag lyfta fram det som Nya Testamentet har att säga om ”antikrist” och hur vi idag kan identifiera ”antikrist” och hans ”ande”. 

Ordet ”antikrist” förekommer bara i Johannes Första och Andra brev (1 Joh. 2:18, 22; 4: 2 Joh. v.7). Ordet består av två ord, av anti och christos. Ordet ”anti” är en preposition och betyder ”mot”/”i stället för”. Men ordet används också i betydelsen ”därför” (så t.ex. Efesierbrevet 5:31), och ”för” (se Mark. 10:45). Det är viktigt att notera att Johannes skriver om många antikrister (plural) men bara om en ”ande”, ”antikrist ande” (singular). Ordet christos betyder naturligtvis "Kristus".

Antikrist: en förnekare 

Vem eller/vad är en antikrist? Antikrist är den som ”förnekar Fadern och Sonen”, skriver Johannes (1 Joh. 2:22). Han skriver vidare att antikrist är en ”lögnare” (1 Joh. 2:22) och ”bedragare” (2 Joh. v, 7). I Första Johannesbrevet likställs antikrist med ”falska profeter” (4:1). Antikrister har en kristen bakgrund. I 1 Joh. 2:19 skriver Johannes att dessa antikrister ”har utgått från oss”. 

När skulle antikrist träda fram? ”Antikrist” hade redan kommit när Johannes skrev sitt Första brev (senast år 90). ”Mina barn, den sista timmen är här. Ni har hört att antikrist ska komma, och redan har många antikrister visat sig” (1 Joh. 2:18, jfr. 4:3). Också ”antikrists ande” var ”redan [då] i världen” (4:3, Bibel 2000). Antikrist är alltså inte någonting som skulle framträda bara långt senare sett utifrån Johannes tidsperspektiv. Antikrist och hans ande var redan då verksamma i den kristna gemenskapen. 

Jesus och falska messias

Johannes resonemang kring antikrister har naturligtvis sin grund i Jesus eskatologiska tal i Matteusevangeliet kapitel 24; i Markusevangelist kapitel 13; och i Lukasevangeliet kapitel 21. Enligt Matteusevangeliet (24:5) säger Jesus att ”många kommer att uppträda i hans namn och säga: ”Jag är Messias (christos i grundtexten), och de ska bedra många” (läs också verserna 23-24). Enligt Markusevangeliet (13:21-22) har Jesus sagt att om ”någon säger till er: Här är Messias (christos), … så tro det inte. Falska frälsare (pseudochristoi) och falska profeter (pseudoprofetai) kommer att uppträda med tecken och under för att försöka vilseföra de utvalda.” I Lukasevangeliet (kap 21) finner vi liknande tankar även om ordet Messias eller Kristus inte förekommer där. ”Se till”, säger Jesus, ”att ni inte blir vilseledda. Många kommer att uppträda under mitt namn och säga: Det är jag [dvs. Messias], och: Tiden är nära. Men följ dem inte” (vers 8).

Falska messias är alltså människor som låtsas vara messias eller/och förkunnar att tiden för Jesus återkomst är nära. Eller, för att citera Paulus i Andra Korinthierbrevet (11:5, 4) om ”väldiga apostlar” som ”förkunnar en annan Jesus… eller ett annat evangelium” i ”en annan ande” (jfr Gal. 1:9).

Utifrån denna bakgrund i evangelierna blir det mycket tydligt att Jesus inte talar om en enda utan om flera falska messias. Jesus likställer dessa falska messias med falska profeter. Observera att Jesus inte använder ordet ”antikrist”.

En antikrist vid tidens slut

Det är mycket vanligt att man under kyrkans långa historia har tolkat ”antikrist” som en världshärskare som skulle träda fram i den sista tiden (så t.ex. Anders Gärdeborn i Mästerdirigentens verk, Licnum, 2017, s. 358). En viktig person i denna tolkningstradition var Adso of Montier-en-Der (en föreståndare för klostret i Cluniac på 900-talet). I boken Libellus de Antichristo, ”Liten bok om antikrist”) sammanställer han olika föreställningar som hade vuxit fram i den kristna kyrkan under tidig medeltid. Antikrists ande hade redan verkat i kyrkan men själva antikrist/antikrister skulle uppstå senare. Antikrist skulle komma från Dans stam (Dan var en av Jakobs tolv söner), och födas i Babylon. Alldeles vid slutet skulle antikrist visa sig i Jerusalem, upphöja sig över alla gudar och förfölja kristna under en period av tre och halvt år.

Men redan långt tidigare (under det 2. århundradet) tolkade kyrkofadern Ireneus Daniels beskrivning (kap. 7), Paulus (2 Thess. kap. 2) och Uppenbarelseboken (t.ex. kap. 17) syftande på en antikrist (Against Heresies, bok 25, 1; bok 26, 1). Sedan medeltiden har det varit vanligt att tolka dessa bibeltexter syftande på en och samma person. Men kan man göra en sådan sammanfogning? Talar dessa texter verkligen om en ”antikrist” som skulle träda fram under den ”sista tiden”? Låt oss se på varje text i sitt sammanhang. Låt oss gå igenom dessa texter.

Daniel 7

Daniel kapitel sju återger en syn Daniel hade haft år 553 f.Kr. i Babylonien. I synen ser han ”fyra djur” stiga ”upp ur havet” men Daniel förstår inte alls vad synen betyder. Daniel går fram till ”en av dem som stod där” (antagligen en ängel) för att få en förklaring (vers 16). Från och med vers 17 och framåt får han förklaringen. De fyra stora djuren är ”fyra riken som ska uppstå på jorden” (vers 17). Det fjärde djuret var svårast att förstå, det ”som var olikt alla andra som” hade ”tio horn” och ett ytterligare ”horn” som hade ”ögon och en skrytsam mun och såg större ut än de övriga” (vers 20). Hornet ”förde krig mot de heliga och besegrade dem till[s]…domen avkunnades…och de heliga fick ta riket i besittning” (vers 21-22). Ängeln fortsätter sin förklaring av de tio hornen. De tio hornen är ”tio kungar” som ska uppstå i det fjärde riket. Efter dem uppstår ett ytterligare ”horn”, en kung, ”som är olik de övriga och som ska slå ner tre kungar” (vers 24). Kungen som är ”olik de övriga” ”ska tala mot den Högste, förfölja den Högstes heliga och försöka att förändra tider och lagar. De ska lämnas i hans händer under en tid och två tider och en halv tid” (vers 25).

Den centrala figuren i synen är ”Människosonen” som kom på ”himlens moln” (vers 13). ”Människosonen” brukar tolkas syftande på Jesus. Och det är helt korrekt eftersom Jesus själv citerar denna text i Matt. 24:30 när han talar om sin ankomst. Daniel fortsätter beskrivningen av ”Människosonen” att ”åt honom gavs makt, ära och rike. Människor från alla folk, nationer och språk tillbad honom. Hans välde är evigt och ska aldrig ta slut, och hans rike ska aldrig gå under” (vers 14.)

Traditionellt har man tolkat de fyra ”djuren” syfta på fyra riken; Babylonien, Medo-Persien, Grekland och Rom. (Se fotnoter till Daniel 7 t.ex. i ESV Study Bible (ESV, English Standard Version) eller Stora Studiebible). Att tolka det fjärde djuret syftande bara på det romerska världsriket är dock en förhastad slutsats.

Det fjärde djuret beskrivs vara ”olikt de andra” (vers 19). Det hade ”tänder av järn och klor av koppar” (vers 19) och ”tio horn” (vers 7) och ett ytterligare, ”mindre horn” (vers 8). ”Tio horn” beskrivs betyda ”10 kungar”, som skulle uppstå i det riket (vers 24). (Vilka dessa ”tio kungar” är vill jag inte gå in på här eftersom de har ingen betydelse i mitt resonemang kring ”antikrist”.)

Det fjärde djuret karaktäriseras av att det ”slukade och krossade och trampade under sina fötter det som fanns kvar” (vers 7), och att ”det nya hornet” (vers 20) ”förde krig mot de heliga och besegrade dem” (vers 21). Vidare sägs det om det fjärde djuret att det ska ”uppsluka hela världen, trampa ner den och krossa den” (vers 23).

Av ängelns beskrivning av Daniels syn förstår vi att det ”nya hornet” är en politisk-religiös makt (det ”förde” ju ”krig mot de heliga”). Denna makt uppstår inom det romerska världsriket och sprider sig över hela världen, ”uppslukar hela världen”, och kommer att bestå ända till världens slut (verserna 26-27). För att få lite mer förståelse för dessa bilder behöver vi titta på kapitel 2 i Daniels bok.

I kapitel två (läs hela kapitlet) finns en annan bild av samma historiska skeende i en form av en ”stor staty” (vers 31). Ett par intressanta detaljer i statyn hjälper oss att förstå vissa detaljer i kap 7. Dessa detaljer är två metaller som förekommer i båda kapitel. Den näst sista delen av statyn i kapitel 2, ”buken och höfterna” (vers 32) bestod av ”koppar” och ”benen” bestod av ”järn” (vers 33). Statyns fötter bestod ”dels av järn och dels av lera” (vers 33). Det tredje riket i kap. 2 bestod av ”koppar” (som symboliserar Grekland) och skulle ”regera över hela jorden” (Dan. 2:39). Det fjärde riket som bestod av ”järn” (benen) skulle bli mäktigaste av dem alla. Det skulle ”krossa och bryta ner alla de andra” (vers 40). Observera att själva statyn i sin helhet ”krossades” av en ”sten” som ”ryktes loss, men inte med människohänder” (vers 34). Gud kommer ”att upprätta ett rike som aldrig ska förstöras” (vars 44). Från Nya testamentet vet vi att ”stenen” är en bild på Jesus (se t.ex. 1 Petr. 2:4-8 och Luk. 20:17-18 där Jesus nästan ordagrant citerar Dan. 2:44, 45).

Budskapet från ”statyn” är klart. I sin helhet symboliserar statyn olika försök av jordiska makthavare att lägga världen under sig. Men alla försök har misslyckats – och kommer att misslyckas – tills Gud griper in och lägger allt under sig, ”så att Gud blir allt i alla” för att citera Paulus 1 Kor. 15:28..

Av beskrivningen av statyn och jämförelsen med det fjärde djuret i kap. 7 finner vi paralleller mellan statyns buk (”koppar”, 2:31), benen (”järn”, 2:33) och det fjärde djurets tänder (”järn”, 7:19) och klor (”koppar”, 7:19). Varför får det fjärde djuret i synen samma ”beståndsdelar” som de två sista delarna i statyn (benen och fötter)? Enligt kap 2 vers 39 skulle det tredje riket (Grekland) ”regera över hela världen”, men i verkligheten var det grekiska riket - också under Alexander den Stores tid - ändå geografiskt mycket begränsat och väldigt kortvarig (från 336-303 f.Kr.). Efter Alexanders död delades riket i fyra delar.

Men i en mening har det grekiska världsriket ”regerat över hela världen” i form av dess kulturarv. Den grekiska naturfilosofin (vetenskapen) och dess samhällssyn (demokrati) har mer eller mindre påverkat hela världen. Romarriket tog starkt intryck från den grekiska kulturen, och på det sättet blev det så småningom en viktig del i den romerska kulturen som höll på att formas. När den kristna kyrkan uppstod blev dess inflytande i det romerska riket väldigt starkt, och så småningom bli den tillsammans med det grekiska arvet det som vi kallar för västerländsk kultur.

Mycket av det som den kristna kyrkan tror i dag kommer direkt från den grekiska föreställningsvärlden, t.ex. tron på själens odödlighet (platonism), ”skärselden” och ett ”evigt brinnande helvete” (grekisk mytologi). Aristoteles filosofi (och metafysik) blev dominerande i den medeltida katolska kyrkan. Från den romerska tiden (från det fjärde djuret) har vi fått andra (hedniska) inslag till den kristna tron. Kejsaren Konstantin införde söndagsfirandet som motiverades med en hänvisning till ”respekt för solen” (Henry Chadwick, The Early Church, Penguin Books, 1967, 1982, s. 128). Fortfarande under påven Leo den stores tid, på 400-talet, fortsatte man att tillbe solen samtidigt med tillbedjan av Jesus (Chadwick, s. 127, not 1). Seden att fira Jesus födelse i december kommer från Rom. 25 december firades som ”solgudens födelsedag” (Chadwick, s. 126).

Det fjärde djuret var verkligen väldigt olikt de tre övriga. Den symboliserar en blandning av inomvärldsliga och religiösa föreställningar från grekerna och romarna som införlivas in i den kristna kyrkans teologi och praktik. Därför var det fjärde riket ”olikt” de övriga. Man bör också komma ihåg att ”fötterna” och i statyn (i Daniel två) var en blandning av järn och lera, men som inte gick att ”förena med varandra” (Dan 2:43). ”Leran” i statyn kan vara en symbol för den kristna församlingen. Paulus skriver i 2 Kor. 4:7: ”Vi har denna skatt (evangeliet, vers 3) i en bräcklig lerkruka, för att den väldiga kraften ska vara från Gud och inte från oss själva.” Guds rike kan inte blandas med de jordiska rikena (statyn) men den verkar som en realitet mitt i världen. Paulus har använt ”fötterna” som en bild på evangeliets spridning (Efesierbrevet 6:15). Enligt ängeln kommer det fjärde djuret (dvs. den västerländska kulturen) att bestå ända till världshistoriens slutet. Vi lever alltså fortfarande i det fjärde djurets tid!

En ytterligare detalj i kap. 7 hjälper oss att förstå att synen inte handlar om antikrist, nämligen beskrivningen av ”hornet”. Hornet hade ”ögon och en skrytsam mun… [som] tala[de] mot den Högste, …förfölj[de] den Högstes heliga...” (vers 21, 27). Denna beskrivning är väldigt träffande när det gäller de romerska kejsarna vid Jesus tid. Augustus (som var adoptivson till Julius Caesar) kallades för divis filius, ”guds son” efter sin far Julius Caesar som hade upphöjts till gud. Augustus kallades också för pontifex maximus, ”översteprästen” och pater patriae, ”fäderna-landets fader”. (Åtminstone två av dessa ”titlar” uttrycker det som Jesus är. Han är Guds Son. Han är Översteprästen.) Senare, från och med 300-talet, kom dessa titlar och att tillämpas på biskoparna i olika delar i det romerska riket men först på 500-talet uteslutande på biskopen i Rom, som ”påve” (Chadwick, s. 163).

Kan då Daniel 7 syfta på antikrist? Nej, eftersom i texten finns ingenting som karaktäriserar antikrist, dvs. att det ”det mindre hornet” skulle förneka Gud och Sonen.

Paulus och Andra Thessalonikerbrevet

I kapitel 2 i Andra Thessalonikerbrevet beskriver Paulus Jesus återkomst. I början av kapitlet varnar han sina läsare att ”inte låta sig skrämmas…att Herrens dag redan är här” (vers 2). Innan Jesus kommer måste först ”ett avfall komma och laglöshetens människa träda fram, undergångens son. Han är motståndaren, som ska trotsa allt som kallas gud och är heligt. Han ska ta plats i Guds tempel och påstå att han själv är Gud” (verserna 3-4).

Innan vi försöker ta reda på om denna text handlar om ”antikrist” måste vi reda ut några detaljer i texten för att vi kan förstå vad Paulus säger här. För det första: vad menas eller åsyftas med uttrycket ”Guds tempel” i vers 4? Paulus ger ingen förklaring här, men han förutsätter att hans läsare förstår vad han menar. Han har använt detta uttryck också i andra brev. I Första Korinthierbrevet använder han uttrycket om den kristna församlingen, ”ni är Guds tempel och Guds Ande bor i er… Guds tempel är ju heligt, och det är ni som är det templet.” Paulus tanke påminner naturligtvis om Jesus när han med ”tempel” syftar på sin egen kropp (Joh. 2:21). Utifrån Första Korinthierbrevet vi kan anta att också i Andra Thessalonikerbrevet syftar uttrycket på den kristna församlingen. ”Avfallet” Paulus nämner syftar naturligtvis på det som skulle hända i den kristna kyrkan.

För det andra: på vad syftar han med ”laglöshetens människa” och ”undergångens son”? Vem eller vad är denna ”laglöshetens människa” och ”undergångens son”? Moderna kommentatorer, som t.ex. Leon Morris skriver att det ”är svårt att säga vem denna ’laglöshetens människa’ är, och många förslag har lagts fram.” (R. V. G. Tasker (ed.), Tyndale New Testament Commentaries, WM. B. Erdmans Publishing Company, 1979, “The Epistles of the Paul to the Thessalonians”, s. 127). I grundtexten finner vi uttrycket antrōpos tes anomias, alltså en människa som struntar i lag och normer.

Reformatorerna på sin tid tillämpade texten på påven i Rom. I ”Fjärde artikeln” i Schmalkaldiska artiklarna skriver man om påvens makt i kyrkan. ”Detta visar på det kraftigaste, att påven är den verkliga antikrist som upphöjt sig över och satt sig upp mot Kristus, då han menar, att de kristna icke blir saliga utan hans makt, som dock ingenting är och som icke är förordnad och påbjuden av Gud. Detta är detsamma som att ’sätta sig över Gud och mot Gud’, såsom den helige Paulus säger.” (Svenska kyrkans bekännelseskrifter, Skeab Verbum, 1969, 1979, s. 321. I marginalen hänvisar man till 2 Thess. 2:4).

Reformatorernas tolkning måste ses i sitt historiska sammanhang. I stridens hetta använde man gärna Bibeln som ett ”vapen” mot motståndaren (den påvliga kyrkan) genom att stämpla motståndaren som ”antikrist” utan att närmare undersöka vad Skriften verkligen säger om antikrist.

En sak är dock klar hos Paulus. Han tänker på Daniel 7. Han förstår att uppfyllelsen av Daniels syn ligger fortfarande i framtiden sett ur hans tid. Daniel hade beskrivit det ”mindre hornet” (v. 8, 20) som något som skulle ”försöka förändra tider och lagar” (Dan. 7:25). Av sammanhanget förstår vi att det måste handla om Guds lagar. I Septuaginta har man använt orden kairoùs kai nόmon i vers 25 (”tider och lagar”). Vi vet att Paulus använde ofta LXX när han citerar eller hänvisar till GT. Paulus användning av uttrycket ho anthropos tȇs ánomías, (2 Thess. 2:3, ”laglöshetens människa”) gör det väldigt klart att han hämtar tanken från Daniel 7.

Även om reformatorer ofta hade en polemisk ton mot den medeltida kyrkan är det svårt att tolka Paulus på något annat sätt än som reformatorerna gjorde. Både Daniel 7 och 2 Thess. 2 talar om ett avfall som skulle ske i den kristna kyrkan. Kyrkans långa historia bevittnar om detta avfall.

Det är ett historiskt faktum att den katolska kyrkan ändrade de tio budorden. Det är också ett historiskt faktum att den medeltida kyrkan förföljde kristna. ”Faktum är att den västliga kristendomen före år 1500 måste rankas som en av de mest intoleranta religionerna i världen”, skriver Diarmaid MacCulloch. (The Reformation, Penguin Books, 2003, s. 676.)

Men låt oss gå tillbaka till den katolska kyrkan och hur den ändrade tio budorden. Man tog bort första delen av det första budet. Det andra budet (budet som förbjuder tillverkningen och tillbedjan av bilder) togs bort helt. Det fjärde budet om vilodagen kortades ner och motivationen varför man skulle hålla vilodagen ändrades helt. Sabbatens, den ursprungliga vilodagens (lördagen, veckans sjunde dag) syfte var att påminna om Guds skapelseverk i början. Det tionde budet delades i två för att bibehålla tiotalet. (På Svenska kyrkans hemsida kan man läsa Luthers Lilla katekes. Där ser man de förändringar som den katolska kyrkan gjorde. Se figur nedan.) Daniel hade sett i sin syn att ”hornet med ögon och skrytsam mun” skulle ”försöka att förändra tider och lagar” (Dan. 7:25).

I den katolska kyrkans katekes kan man läsa följande motivation till söndagsfirandet: ”Att fira söndag är att rätta sig efter den moraliska lag son enligt naturens ordning är inskriven i människans hjärta att ägna Gud en yttre, synlig, offentlig och regelbunden dyrkan med det tecken som består av hans allomfattande välgärning mot människor. Söndagsgudstjänsten fullgör det Gamla förbundets moraliska bud vars rytm och anda den tar i sin tjänst genom att varje vecka i liturgin hylla den som skapat och frälst sitt folk.”

När man läser budet om vilodagen i 2 Mos 20:8-11 inser man snart att kyrkan ändrar och förvränger budets innehåll och motivet att fira (hålla) vilodagen. Att hålla vilodagen var sjunde dag är inte en ”naturens ordning [som] är inskriven i människans hjärta” utan Guds direkta befallning till sitt folk! (Läs det fjärde budet i figuren nedan).

I försöket att hitta nytestamentligt stöd för söndagsfirandet brukar man tala om Jesus uppståndelse på veckans första dag. Som stöd för argumentet hänvisas (i den katolska katekesen) till Uppenbarelseboken 1:10 och där till uttrycket ”Herrens dag”, (te kyriake hemera i grundtexten). Man menar att Johannes här syftar på den dag Jesus uppstod från de döda, dvs. söndagen. Detta är dock en grov feltolkning.

Uttrycket ”Herrens dag” kommer från Gamla testamentet som syftar på domens dag (se t.ex. Joel kapitel 2 och många andra texter). I Nya testamentet syftar uttrycket på Jesus återkomst (se t.ex. Apg. 2:20; 2 Thess. 2:2; 2 Petr. 3:10). I dessa texter förekommer uttrycket, hemera tou kuriou, dvs. ”Herrens dag”, i olika former. Bakgrunden är naturligtvis i Septuaginta (LXX), den grekiska översättningen av Gamla testamentet. T.ex. i Joel 2:2 finns uttrycket hemera kyriou.

När Johannes säger att han var ”i Anden på Herrens dag” ser han händelserna i sin syn nå sin klimax ”på Herrens dag”. Den dagens händelser beskriver han i kapitel 19.

Val av söndag som den nya vilodagen sammanföll med den romerska solkulten. Under flera hundra år höll många kristna den judiska sabbaten. Påven Gregorius den store (på 500-talet) menade att pastorer som försökt få människor att upphöra att arbeta på sabbatsdagen var ”antikrists predikanter”. (Samuele Bacchioicchi, From Sabbat to Sunday, The Pontifical Gregorian University Press, 1977, s. 294). Söndagen som den nya gudstjänstdagen kom (felaktigt) att ersätta den bibliska sabbatsdagen.

”Herrens dag” är inte en återkommande dag varje vecka utan den stora, eskatologiska dagen, då Guds plan i Kristus går i uppfyllelse (se Apg. 2:20; 1 Kor. 5:5; 1 Thess. 1:5; 2 Petr. 3:10).

Min analys av 2 Thess. 2 antyder att Paulus inte skriver om ”antikrist” när han skriver om ”laglöshetens människa”. Paulus skriver ingenting om att ”laglöshetens människa” skulle förneka Fadern och Sonen.

Uppenbarelseboken

I tolkningen av ”antikrist” i Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, brukar man hänvisa till kapitel 13 (läs hela kapitlet och jämför med kapitel 17) där man tror sig finna beskrivningar av ”antikrist”. I kapitel 13 ser vi stora likheter med Dan. 7, men också skillnader. I stället för att se fyra olika djur ser Johannes bara två ”odjur”. Den första ”stig[er] upp ur havet”, den andra ”ur jorden” (vers 1 och vers 11). Det första odjuret är en sammansmältning av de fyra djuren i Dan. 7. Till detta odjur ”gav [draken]…sin kraft och sin tron och stor makt” (vers 2-3, om ”draken”, se kap. 12 vers 9). I kapitel 17 beskriver Johannes att han såg en ”prostituerad kvinna… som satt på ett lysande rött odjur som var täckt av hädiska namn, [odjuret] hade sju huvuden och tio horn” (17:1, 3), återigen en påminnelse om det fjärde ”djuret” i Daniel 7.

En ”prostituerad” kvinna är naturligtvis en bild på den fallna kristna kyrkan. Motsatsen till denna ”prostituerade” kvinna finner vi en annan ”kvinna” i kap. 12. som skulle födda en son, men ”barnets rycktes bort och fördes bort till Gud och hans tron” (vers 1, 5). Sonen är naturligtvis Jesus, ”som ska valla alla folk med en spira av järn” (vers 5, se också 19:11-16). (Det kanske mest intressanta i Upp. 13 är det andra ”odjuret” som ”kommer upp ur jorden”, vers 11, men förklaringen till det får jag lämna till ett annat tillfälle).

Det är uppenbart att Johannes, när han återger sin syn på det första ”odjuret”, beskriver han något som har hänt i det förgångna och något som skulle komma att hända i framtiden sett utifrån hans tid. Daniels tre första odjur har gått i historien. Det fjärde, Rom, (Johannes egen tid), hade nått (nästan) sin makts klimax och skulle bestå (som en värdslig makt) några hundra år till. Men på samma sätt som Daniels fjärde djur skulle bestå till tidens slut, kommer också det första odjuret i Uppenbarelseboken att bestå till tidens ände. I Upp. 19 beskrivs hur ”odjuret” ”kastades… levande i eldsjön” (vers 20).

När vi ser Uppenbarelsebokens beskrivning av ”odjuret” finner vi snart att inte där heller beskrivs någonting av det som karaktäriserar antikrist eller hans ande. Upp. 13 och 17 är parallella texter till Daniel 7, dock utan att ge några nya speciella detaljer som skulle tvinga oss att identifiera ”antikrist”. Upp. 13 och 17 har ingen beröring med Paulus i 2 Thess 2 heller.

När det gäller Daniel 7, 2 Thess. 2 och Upp. 13 och 17 är det tydligt att det handlar om en och samma sak: den kristna kyrkans teologiska och moraliska fall. Det romerska riket efterträds av den medeltida kyrkan. Och denna institution kommer att bestå till den dag Jesus kommer igen. Uppenbarelseboken 13 och 17 handlar alltså inte om ”antikrist” i den betydelsen Johannes beskrev ”antikrist”, nämligen en som förnekar Fadern och Sonen. Inte heller har det andra ”odjuret” som kommer ”ur jorden” någon koppling till Johannes tanke om antikrist.

När man har försökt tolka dessa tre texter (Dan. 7; 2 Thess. 2 och Upp. 13 och 17) utifrån antikrist-begreppet har man ensidigt bara tittat på ordets etymologiska betydelse och inte Johannes beskrivning av det som karakteriserar antikrist, dvs. förnekelsen. Det är sant att ordet ”antikrist” betyder ”istället för”. I ordets etymologiska betydelse var reformatorernas tolkning av påven som ”antikrist” korrekt. Man kan fortfarande läsa i den katolska katekesen att påven är ”Kristi ställföreträdare”. ”I kraft av sitt uppdrag som Kristi ställföreträdare och hela kyrkans herde har biskopen av Rom nämligen den fulla, högsta och universella makten över kyrkan och kan alltid utöva den fritt.” (Citatet kommer från den katolska kyrkans katekes nätupplaga) Att hävda något sådant är att ta Jesus plats som kyrkans ”herde”, och i den meningen är man an ”antikrist”. Påven och den katolska kyrkan har dock aldrig förnekat Fadern och Sonen. Och i den meningen kan inte påven vara antikrist.

Muslimsk antikrist

Idag är det populärt att spekulera kring idén om en muslimsk antikrist. Denna idé är dock inte ny. Redan på 700-talet uppstod föreställningar om en antikrist inom islam. Han fick namnet dajjal (en falsk messias) Man spekulerade att när Jesus kommer tillbaka går han till det heliga berget (i Jerusalem) och dödar dajjal, den stora bedragaren eller antikrist, med sitt svärd. Därefter går Jesus (som Koranen felaktigt kallar honom ”Ìsa”) in i den heliga moskén och tillber Gud. Efter detta kommer Ísa att regera 40 år och slutligen dö. Han bli begravd i Medina nära Mohammed och Abu Bakr. I dag kan man se många fantasieggande Youtube-klipp om dajjal.

Problemet med denna tolkning är att ”antikrist” placeras i fel sammanhang. Man överför ett kristet begrepp till ett främmande religiöst sammanhang. Det är sant att islam förnekar Jesus som Guds Son och därmed Gud (i den meningen är ”antikrists” ande inom islam, på samma sätt som inom judendomen, hinduismen och buddhismen, vilka också förnekar Jesus som Guds Son). Samtidigt måste man vara medveten om att Allah inte är samma Gud som JHWH. Allah var en hednisk gud som tillbads av nabatéerna långt innan islam föddes.

Man säger ofta (felaktigt) att islam tillsammans med judendom och kristendom är en abrahamitisk religion. Detta är inte sant. Islam har ingenting med judendomen och den kristna tron att göra, utöver det att islam har hämtat tankegods från dessa två. Bara judendomen och kristendomen kan sägas vara abrahamitiska religioner. Guds namn är JHWH, ”jag är den jag är”, är grunden i både judendomen och kristendomen. Detta namn sammanbinder Gamla och Nya testamentet. I Nya testamentet tillämpar Jesus det heliga gudsnamnet ”jag är” på sig (se t.ex. Joh. 8:58). Allah däremot är ett arabiskt namn för ”gud” och kan aldrig översättas ”jag är den jag är”.

Vi vet också från Jesus och från Hebreerbrevet att Johannes Döparen vad den sista av profeterna (Matt. 11:7-15; Hebr. 1:1-3). Muhammed må vara en profet men han är inte en profet kallad av JHWH eller Jesus. Islam är en falsk religion. Utifrån ett bibliskt perspektiv kan den likställas med hedendomen.

Den verkliga antikrist och hans ande

För att komma till rätta med frågan om antikrist/antikrister och hans ande, måste vi hålla oss inom den kristna kyrkans sfär. Också här gäller Paulus ord i Första Korinthierbrevet 4:6, där han uppmanar oss: ”Håll er till skriften”. Antikrist är ett kristet fenomen. Som en konsekvens av detta måste också antikrists ande karakteriseras av det som har med Gud och Jesus att göra. Låt oss då försöka identifiera antikrist och hans ande.

För det förste är det ett faktum att bara Jesus (indirekt) och Johannes (direkt) har förutsagt antikrist (snarare flera antikrister och hans andes) ankomst. Jesus varnade för falska ”messias” och ”falska frälsare och falska profeter” i sitt stora eskatologiska tal (Matt. 24:5, 24). ”Messias” i vers 5 är översatt från grundtextens christόs, (se också Mark. 13:21). Men det bara är Johannes som uttryckligen har använt ordet ”antikrist”. Han har också gjort det klart att antikrister ”har utgått från oss, men de hörde aldrig oss. Om de hade hört till oss, hade de stannat kvar. Men nu avslöjas det att de aldrig hörde till oss” (1 Joh. 2:19, min kursivering). Vi måste alltså söka antikrist/antikrister i den kristna kyrkans sammanhang. Antikrist (eller flera antikrister) är alltså en person (personer) som har varit med i den kristna gemenskapen, men av någon anledning har man inte ”stannat kvar” i gemenskapen. Johannes ger dock ingen förklaring varför man lämnat gemenskapen – och ännu mindre varför man aktivt börjat motverka den kristna församlingen och dess budskap om Fadern (Gud) och om Sonen (Jesus).

Det viktigaste hos Johannes är karakteriseringen av antikrist. Antikrist är den som förnekar Fadern och Sonen (Joh. 2:22). Ordet ”förneka” har översatts från grekiskans ȧrnoύmenos (av arnéomai, ”förneka”, ”vägra”). I kapitel 4:3 har Johannes använt ett annat uttryck, mè homologeȋ, ”bekänner inte” eller ”erkänner inte”. Antikrister karakteriseras alltså av att de förnekar Gud och Jesus, alternativt inte ”bekänner” Fader och Sonen vara de är.

Redan tidigt i den kristna kyrkans historia uppstår tankar och föreställningar som på ett eller annat sätt förnekade Nya testamentets vittnesbörd om Fadern, och framförallt om Sonen, t.ex. doketister som menade att Jesus bara skenbart var en människa. Det uppstod också olika gnostiska föreställningar om både om Fadern och Sonen. (Se här t.ex. Hans Jonas, The Gnostic Religion. The Message of the Alien God and the Beginnings of Christianity, Bacon Press, 1958). Arianismen förnekade Jesus gudom. En del av dessa föreställningar var mer av övergående natur men har ändå överlevt i olika former och skepnader under kyrkans långa historia.

Den verkliga ”genombrottet” för intresset för antikrist och antikrists ande uppstår i samband med den protestantiska reformationen. Reformationen ville leda kyrkan tillbaka till Skriften. Denna process ledde till en konflikt med den medeltida kyrkan, som i sin tur ledde till att reformatorerna började tillämpa Johannes begrepp om ”antikrist” på den katolska kyrkan och dess ledare, påven.

Samtidigt med reformationen (och delvis inspirerat av den) uppstod också någonting annat som kom att ha mycket större betydelse i framtiden. Den experimentella vetenskapen såg dagens ljus, inspirerad av reformationen. (Se här Peter Harrison, The Fall of Man and the Foundations of Science, Cambridge University Press, 2007). Gud hade två böcker, Skriften och naturen (skapelsen). Prästens uppgift var att förklara Skriften till människor. Naturfilosofer (idag kallar vi dem forskare eller vetenskapsmän/kvinnor) hade kallelsen att förklara skapelsen till människor. Man brukar ibland kalla 1600- och 1700-talen för skapelsetrons eller kreationismens gyllene tidsålder. Gud hade, genom sitt ord, skapat världen och allt som finns i den. Han var också upphovet till naturlagar med vilkas hjälp människan kunde beskriva och förstå naturen.

Deism

Snart uppstod dock tanken att skapelsen fungerar (styrs) av de lagar Gud hade gett skapelsen i början. Gud behövdes inte längre som skapelsens upprätthållare. Denna föreställning påverkade starkt gudsbilden. Från att betrakta Gud som aktiv i sin skapelse börjar man betrakta Gud som passiv som inte griper in i naturens och historiens förlopp. Deismen uppstår och blir med tiden allt mer utbredd framför allt bland de intellektuella. (Deism är en föreställning om en Gud som efter en fullbordad skapelse inte är aktiv i skapelsen. Gud finns men är frånvarande i sin skapelse). Naturlagarna har tagit över Guds roll i skapelsen. ”Den gudomliga Konstnären hade därför allt mindre och mindre att göra i världen. Han behövde inte ens konservera den eftersom, som en värld, blev den mer och mer i stånd att avstå från denna tjänst.” (Alexandre Koyré, From the Closed World to the Infinite Universe, The Johns Hopkins University Press, 1957, s. 276). Skapelsen ”naturaliseras” och ”mekaniseras”.  Ett deistiskt universum med en frånvarande Gud är ett universum ”vars yttersta gränser berörs av ingenting annat än dess absoluta mörker”, skriver Charles Taylor (A Secular Age, Belknap, Harvard, 2007, s. 376). Från deism är det inte långt till ateism, dvs. förnekelsen av Gud/gud.

Ateism

Ateismen har en lång historia. Redan i det gamla Grekland fanns tendenser till ateism och materialism. Men den egentliga ateismen uppstår först på 1700-talet i det kristna Europa. Man brukar säga att Baron d’Holback var den första ateisten. Han trodde att allting i naturen kan reduceras till materia. Materia har alla de egenskaper som behövs för dess existens, därför finns det ingen anledning att anta Guds existens.

Denna utveckling ledde till att vetenskapen, vars grundare hade använt vetenskapen som metod för att stärka människors tro på Gud, kom att användas som metod mot Guds existens. Radikala filosofer, som kom med dessa tankar, hade uttryckligen en anti-kristen agenda. Charles Taylor skriver i sitt monumentala verk, A Secular Age, att de ”första revolutionärerna attackerade, i sin radikala period, kyrkan i syfte att under Robespierres styre avkristna’ [samhället]” (Taylor, 2007, s. 412, kursiv min). Taylor skriver att den tradition som skapades i Frankrike och på annat håll ”är uttryckligen anti-kristen, dock kanske inte alltid ateistisk” (s. 412). Men i slutändan ledde denna utveckling till ateism t.ex. i form av marxistisk socialism, darwinistisk evolution och freudiansk psykoanalys. Alla dessa föreställningar fick ett starkt fotfäste i det kristna Europa. Marx socialism och Freuds psykoanalys har dock förlorat en hel del av sin forna ”glans”. Den darwinistiska evolutionen behåller däremot sitt järngrepp på folks sinnen genom den massiva propaganda som folkmassor utsätts för genom den offentliga skolan och genom massmedier under vetenskapens täckmantel.

En nyckelroll i denna utveckling kom den ”nya vetenskapen” att spela. Vetenskapen ”avtrollade” naturen, för att använda Taylors ord (Taylor, 2007, s. 27). Tron på materians skaparkrafter och tron på att världen är mycket äldre än de bibliska texterna anger utgjorde grunden till antikrists andes utbredning också inom den kristna kyrkan. Guds väsens egenskaper har dock alltid varit synliga i skapelsen som aposteln Paulus skrev för länge sedan i Romarbrevet (1:20): ”Ända sedan skapelsen har man kunnat se hans (Guds) osynliga egenskaper, hans oändliga makt och hans gudomlighet i hans verk.” Detta är den sanning som man bara medvetet kan förneka. Och Paulus fortsätter: ”De (människor som har förkastat kunskapen om Gud) bytte ut Guds sanning mot lögn” (vers 25). Sanningen är dock att ”död” materia har inga skapande egenskaper. Bara levande Gud kan skapa levande organismer! Man förnekar Gud och hans kraft. ”Antikrists ande” börjar sprida sina lögner för att bedra människor.

Den ”nya geologin”, som skapades av James Hutten och populariserades av Charles Lyell, spelade en viktig roll. Om naturen fungerar efter sina givna lagar måste detta i förlängningen betyda att t.ex. den bibliska syndaflodsberättelsen (dvs. en världsomspännande flodkatastrof) inte kan beskriva något som skulle ha hänt i historien. Tiden (miljoner och miljarder år) kom att spela nyckelrollen i den nya världsförklaringen. Om de naturalistiska processerna, som evolutionen handlar om, bara får tillräckligt mycket tid, är allting möjligt. Följande citat visar denna tro på tidens ”allmakt”.

”Tiden är hjälten på täppan… När man har så mycket tid, blir det ’omöjliga’ möjligt, det möjliga sannolikt och det sannolika så gott som säkert. Man behöver bara vänta: tiden själv utför miraklet” (George Wald i Scientific American, april 1981, som citerad av Robert Shapiro, Origins. A Sceptic Guide the the Creation of Life on Earth, Penguin Books, 1986, s.  121, kursiv min). ”Finns det bara obegränsat med tideller obegränsat med tillfällen, är allt möjligt” (Richard Dawkins, Den blinde urmakaren, Wahlströn & Widstrand, 1986, s. 144, kursiv min). ”Mirakel händer….  ge bara tillräckligt med tid” (Marcus Du Sautoy, The Great Unknown, Penguin, 2016, s. 60, kursiv min.).

Tiden är i det verkliga livet livets största fiende. Tiden tillsammans med naturliga, icke-styrda processer, som den biologiska evolutionen sägs vara grundad, förstör allting. Det handlar om systemets entropi. Entropi är ett mått på oordning. Ju mera tid desto högre grad av oordning. Detta är också vår vardagliga erfarenhet, utan undantag! Ju äldre en bil blir, desto mer ”förfallen” blir den. Bilarna rostar, husen kollapsar och vi människor blir sjuka och dör.

Föreställningen om naturen som ett slutet, självuppehållande system av orsak och verkan leder till att man börjar ifrågasätta Bibeln som en historisk källa. Bibeln ”mytologiseras”. Bibeln är inte längre Guds uppenbarelse till människor utan människans föreställning om gud.

De flesta av ”stora” tänkare som anammade dessa antikristna idéer hade själva en religiös (kristen) bakgrund. Karl Marx kom från judisk bakgrund men konverterade senare till protestantismen. Också Sigmund Freud hade en judisk bakgrund. Charles Darwin var anglikan. Den skotske filosofen David Hume (som hade sin bakgrund i kalvinism) kom att spela en viktig roll med sin kritik av den kristna tron, framför allt när det gäller tron på underverk (mirakel). Georg Wilhelm Friedrich Hegel hade läst teologi i Tübingen. Enligt Hegel var Jesus en rationalistisk filosof. Friedrich Schleiermacher hade en kalvinistisk bakgrund och har haft en stor betydelse för tolkningen av den kristna tron. Han har betraktats som den moderna protestantismens fader. Tron är enligt Schleiermacher ”känslan av absolut beroende” av Gud. Jesus var en verklig människa men skilde sig från andra människor genom sitt omedelbara medvetande av Guds närvaro inom sig. Denna lista av främmande tankar om Jesus bland nyare teologer skulle kunna göras lång, men dessa räcker som exempel. Antikrists ande har påverkat starkt den moderna teologin.

Den kanske mest betydelsefulla personen i denna utveckling har Charles Darwin varit. Darwins utvecklingslära blev snart populär och har dominerat den västerländska kulturen sedan dess. Den kom att utgöra en naturvetenskaplig grund för ateism. Richard Dawkins (kanske den mest kända, levande ateisten, hade en kristen bakgrund) har uttryckt Darwins betydelse för ateismens starka ställning på följande sätt: ”Darwin [gjorde] det möjligt att vara en intellektuellt tillfredsställd ateist” (Richard Dawkins, Den blinde urmakaren, Wahlström & Widstrand, 1986, s. 18). Mest radikala ateister, som Christopher Hitchens (som numera är död) ifrågasätter Jesus historiska existens (Du store Gud?, Fri tanke förlag, 2006, 208, s. 142).

Som ovan redan noterats kom denna utveckling att starkt påverka den kristna tron och teologin. Teologer anammade samma slags metodik som de nya materialisterna (dvs. att inte räkna med Guds aktiva ingripanden i historien så som Bibeln tycks göra gällande). Man börjar ifrågasätta Jesus som historisk person och hans sanna väsen så som Nya testamentet presenterar honom. Redan på 1700-talet skrev Herman Samuel Reimarus om den ”verkliga” Jesus. Reimarus förnekade mirakel och förespråkade naturlig religion i stället för kristendomens uppenbarelse. Reimarus kämpade dock mot ateismen (han var deist). Denna period (som Reimarus började) kring frågor som har med Jesus att göra brukar kallas jesusforskningens ”första fråga”. Uttrycket kommer från Albert Schweitzer (som fick Nobels fredspris 1952). N.T Wright och Michael Bird skriver att den ”första frågan” ”var uttryckligen anti-teologisk, anti-kristen, och anti-dogmatisk” (N.T. Wright, Michael F. Bird, The New Testament in Its World, SPCK, Zondervan Academic, 2019, s. 177).

I o m den s.k. upplysningen uppstår också liberalteologin där den historisk-kritiska metoden används för att undersöka sanningen i den kristna tron och i dess dogmer. Liberalteologin tar avstånd från den kristna kyrkans traditionella uppfattningar om Jesus och tar Jesus förkunnelse om kärleken (det dubbla kärleksbudet) som ett etiskt ideal för hela mänskligheten och dess framtid. Adolf von Harnack nämns ofta i detta sammanhang. Snart uppstår också mera radikala teologer som förespråkar gud-är-död-teologin. Den kanske mest kända som förespråkade denna idé var Friedrich Nietzsche.

Antikrists ande hade slagit rot i den kristna teologin och spred sig allt snabbare framför allt inom de akademiska kretsarna. Taylor har kallat den period i teologi som ledde till den moderna teologin för ”korrumperad kristendom” (Taylor, s 740).

Senare inom den kristna teologin uppstår också ”sekulär teologi” (en underavdelning inom liberalteologi). Inom ramen för denna teologi försökte man sammanföra sekularism och teologi till ett enhetligt system.

Ännu starkare har denna historiska utveckling påverkat det civila samhället. Ateism och sekulär humanism har blivit en form av statsreligion (om än inofficiell). Kristen tro (eller vilken tro som helst) har privatiserats. Det sekulära är offentligt, det religiösa är privat. Den institution i samhället som mest har påverkats av ”antikrists ande” är skolan. Bara den sekulära ursprungsberättelsen tillåts nämnas som en sann och korrekt förståelse av verkligheten. Detta förhållningssätt, ”antikrist ande”, har lett till en intolerans och hån mot människor, t.ex. skolungdomar som inte tror på den sekulära ursprungsberättelsen (evolutionen). Detta betraktas som ett ”emotionellt hinder”. I ett brev på skolverkets hemsida kan man läsa följande: ”Ett exempel på ett sådant emotionellt hinder kan vara tron på en god gud som gett människor en odödlig själ som lever vidare efter att personen har dött. Om detta ställs mot en världsbild där mänskligheten kan framstå som ett obetydligt fenomen i ett likgiltigt universum, så kan detta försvåra accepterandet av evolutionsteorin. Författarna diskuterar olika möjliga strategier för att hantera de emotionella hindren för elevers lärande, främst i relation till religion”[1].

Detta sätt att psykologisera ungdomar (stämpla dem som emotionellt störda, dvs sjuka) som inte tror på evolution visar hur djupt antikrist ande har påverkat samhället.

Att förneka Gud har blivit ett kännetecken på intellektuell ”hederlighet”, som citatet från Dawkins ovan ger uttryck för. Birgitta Forsman (som är ateist) har uttryckt något liknande när det gäller moralfrågor. Hon skriver: ”Inte förrän de senaste 200 åren har vi i Västerlandet – eller egentligen en liten elit hos oss kunnat leda oss tillbaka till det förnuftsmässiga resonemanget i moralfrågor” (Birgitta Forsman, Arvet från Darwin, Fri tanke förlag, 2010, s,231).

Och vad är då detta ”förnuftsmässiga resonemang” som berör moral? Forsman har gjort ett försök i boken Gudlös etik (Fri tanke, 2011). I boken finns dock inget som skulle kunna betraktas som ”förnuftsmässigt resonemang”. Boken är snarare en ”kampskrift” mot den etik som utgår från en religiös skrift, som t.ex. den kristna tron. Bokens undertitel ”En befrielse från religionens tvångströja” anger tonen i boken. Och i slutändan är det Darwin som löser alla problem. Genom Darwins arbete ”fick [vi] en ny förståelse av människan och hennes plats i tillvaron, en mycket mer realistisk syn som vi kan lägga till grunden för den moral vi utvecklar”, skriver Forsman (sida 181).

Den materialistiska ursprungsberättelsen ger dock inget svar på moralfrågor eftersom den inte ger någon mening i tillvaron. Torbjörn Fagerström skriver att den darwinistiska synen på naturen, som är ”byggd på slumpens skördar, [är] utan mening, syfte eller plan.” Han fortsätter: ”Det är uppenbart att en sådan natursyn är plågsam för många människor att ta till sig. Det innebär ju nämligen, bland mycket annat, att vi inte ska förvänta oss att få någon vägledning av naturen när det gäller ställningstaganden i olika moralfrågor… Naturen själv är vare sig moralisk eller omoralisk; den är amoralisk” (Torbjörn Fagerström, Den skapande evolutionen, Nya Doxa, 2009, s. 143, kursiv min). En djupare analys av det darwinistiska paradigmet visar dock att moral bara är en ”illusion”. Michael Ruse och Edward Wilson skriver: ”Moral, eller mer exakt, vår tro på moral, är helt enkelt en anpassning lagd till för att främja vår reproduktiva strävan. Därför vilar inte grunden till etik på Guds vilja – eller evolutionens metafysiska rötter eller något annat i hela universum. Egentligen är etik, som vi förstår den, en illusion prackad på oss av våra gener för att få oss samarbeta… etik är den mänskliga rasens delade illusion” (Michael Ruse, Edward Wilson, ”The Evolution of Ethics” i Michael Ruse (ed.), Philosphy of Biology, Macmillan, 1989, s. 316, kursiv min).

Den materialistiska berättelsen om mening och moral är innehållslös. Antikrists ande är verksam! Enligt psalmisten är ateism dårskap. ”Dåren säger för sig själv: ’Det finns ingen Gud’” (Psalm 14:1).  Isaac Newton skrev i ”General Scholium” (i slutet av Principia eller Mathematical Principles of Natural Philosophy) följande: ”Detta mest underbara system av sol, planeter och kometer kunde endast uppstå genom en intelligent och mäktig Varelses rådplägning och herravälde.” Det är en väsensskillnad mellan Richard Dawkins och Isaac Newtons syn på vetenskapen och dess plats i fråga om Guds vara eller icke-vara!

Verkligheten (naturen) sedan Newton har inte ändrat. Den talar samma språk än i dag. I boken Is There A God, skriver Richard Swinburne: "Samma kriterier som forskarna använder för att komma fram till sina teorier, leder oss bortom dessa teorier till en skapargud som uppehåller allting i existens." (Richard Swinburne, Is There A God (rev.ed.), Oxford University Press, 2010, s.2)

Sammanfattning

Ovan har jag försökt diskutera kring termen ”antikrist”. I Nya testamentet är det bara Johannes som använder termen. Antikrist är inte bara en person utan flera. Samtidigt med ”antikrists” framträdande kommer också ”antikrists ande” in i den kristna gemenskapen. ”Antikrist” är ett kristet fenomen enligt Johannes. Att söka ”antikrist” utanför den kristna kyrkans gemenskap är dömt att misslyckas.  Under kyrkans historia har man försökt identifiera antikrist. Denna identifiering har till stor del utgått från ordets etymologiska betydelse i stället för att utgå från Johannes karakterisering av antikrist.

Vi har kunnat identifiera antikrist (egentligen många antikrister) och hans ”ande”. Vi har också sett att denna identifiering inte har varit särskilt svårt så länge man har hållit sig till Johannes karakterisering av antikrist som en som förnekar Fadern och Sonen. I sin beskrivning av antikrist skrev Johannes också att antikrist(er) skulle ”ljuga” och ”bedra” människor (särskilt kristna). Vi har sett att ”antikrist” har varit väldigt ”framgångsrik”. Han har kunnat ljuga och bedra miljoner och åter miljoner människor. Den kristna kyrkan, som har känt till Sanningen, som har haft Guds ”smörjelse” och har blivit undervisad av denna smörjelse, har ändå låtit sig bedras!

De tre centrala bibeltexterna (Dan. 7; 2 Thess. 2 och Upp. 13 och 17) som har använts i försöket att identifiera antikrist handlar inte alls om antikrist i den betydelsen Johannes ger. Alla dessa texter handlar om ett avfall i den kristna kyrkan. Det är parallellt med detta avfall som ”antikrist” och hans ”ande” kom in i den kristna gemenskapen. Vi lever under det fjärde djurets ”tid” då ”det mindre hornets” agerande i historien har blivit uppenbart (ändringar i Guds tio bud och förföljelsen av Guds folk).

Antikrist, eller snarare flera antikrister, har varit verksamma sedan apostlarnas tid. Reformationen öppnade en ny era för den kristna kyrkan. Bibeln kom in i centrum. Reformationen banade väg för den nya, experimentella, vetenskapen. Vetenskapen kunde användas som argument för den kristna tron mot den uppstigande ateismen. Den s.k. upplysningen öppnade vägen för antikrists ande både i kyrkan och i samhället. I dag lever vi en tid då antikrists ande dominerar både i det sekulära och det kyrkliga livet.

Dessa slutsatser jag har dragit är mina egna, grundade på den förståelsen jag får utifrån Johannes beskrivning av ”antikrist”. ”Antikrist” och hans ”ande” är högst verksamma än i denna stund. Hans lögner och bedrägerier syns överallt. Det enda skyddet att inte bli bedragen av antikrist och hans ande är kunskapen om sanningen. Johannes skriver: ”Men ni har fått en smörjelse från den Helige, och alla har ni kunskap… Men i er förblir den smörjelse ni har fått av honom, och ni behöver ingen som undervisar er. Hans smörjelse undervisar er ju om allt och talar alltid sanning, aldrig lögn. Förbli därför i honom, så som den har lärt er” (1 Joh. 2:20, 27). ”Vi vet också”, skriver han vidare, ”att Guds Son har kommit och gett oss förstånd, så att vi kan känna honom som är sann. Och nu lever vi i den Sanne, i hans Son, Jesus Kristus. Han är den sanne Guden och ett evigt liv” (1 Joh. 5:20).

[1] (https://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning-och-utvarderingar/forskning/utmaningar-for-undervisning-och-larande-inom-evolution. Hämtad 2020-01-12, min kursivering).

Copyright © 2020 Vesa Annala

Sprid gärna men ange källan

Dela den här sidan