Karismatism

23. maj, 2019

I min recension (texten längst nere) av Micael Grenholms bok, Dokumenterade mirakler lovade jag återkomma med en teologisk reflektion. Här några splittrade tankar. Mycket mer skulle man kunna säga om boken, men det skulle kräva en hel bok!

Grenholm nämner att hans ”favoritteolog är John Wimber” (s. 205). Och detta syns verkligen i boken. Wimber hade varit musiker och sångare som blev omvänd till kristen tro (1963). Efter sin omvändelse gick han med i Kväkarna. Han läste teologi vid Azusa Pacific College (numera universitet). Wimber lämnade dock Kväkarna. Senare kommer han till Fuller teologiska seminarium. Där börjar han lära om och experimentera med den heliga Andens gåvor. Wimber lär sina studenter att praktisera profetia och healing.

Senare blir han grundaren för Vineyard. Wimber ville ha en församling som var mer experimentalistiskt riktad i fråga om den heliga Anden och Andens gåvor. Ett av de mest kända fenomen inom Vinyeard-rörelsen var den s.k. Toronto-välsignelsen med ”heligt skratt”, ”skakningar” och olika ”djurläten”. Wimber tog avstånd från dessa extrema fenomen, men grunden i hans teologi förblev densamma.

Idag har denna idé om att lära ut hur man får Anden och praktiserar Andens gåvor blivit utspridd över hela världen. Det är denna karismatiska teologi som färgar Grenholms ”teologi”. De ”fyra stegen” i Grenholms bok (s.275ff) är frukten av denna ”teologi”. Vi såg i min recension hur vilseledande detta fyrastegs-program är. Det har ingenting med den nytestamentliga synen på Anden och Andens gåvor att göra. Man inser från genomläsning av Grenholms bok att en av nådegåvorna i Grenholms församling och kretsen kring honom saknas, gåvan att bedöma andar.

Eftersom bokens syfte var att dokumentera ”mirakler” hade man förväntat sig att Grenholm hade diskuterat de bibliska undren - och framför allt de som har återgetts i Nya testamentet. Någon sådan diskussion finns inte i boken. Detta gör att läsaren av boken lämnas i tron att det som Grenholm skriver kan också finnas i Bibeln. Det är antagligen få av bokens läsare som bemödar sig med att göra en djupare reflektion och analys av boken i ljuset av Nya testamentet.

Bokens ”teologiska” innehåll utgår ifrån tanken att det är den heliga Anden som står bakom det ”övernaturliga” som sker inom den kristna kyrkan (s. 258). Eftersom Anden tar en så central plats i boken hade man förväntat sig åtminstone en kort diskussion i ämnet pneumatologi, dvs. läran om Anden. Men ingenting.

Först i slutet av boken försöker Grenholm föra en mer teologisk (om nu detta ord är det rätta att använda här!) diskussion om olika religioner, vilken av dem som har rätt i fråga om mirakler (kap. 16). Här försöker han hitta kriterier med vars hjälp man kan avgöra detta. På sidan 258 frågar Grenholm om andlighet i relation till mirakler, ”vad det är för typ av andlighet som orsakar mirakler i kristendomen, hinduismen, animismen respektive ockultismen.” ”En karismatisk kristen”, skriver han vidare, ”svarar vanligtvis att den Helige Anden endast verkar inom kristendomen och all annan övernaturlig aktivitet är resultatet av orena andas påhitt.” Här likställer Grenholm alla orena andars förmåga till ”övernaturlig aktivitet” med den heliga Andens verk. Den heliga Anden är alltså inte suverän i Guds skapelse när det gäller det ”övernaturliga”. Också andra andar har samma förmåga och kraft. Jag skulle betrakta detta som en ren ”heresi”. Kan man verkligen sätta ett likhetstecken mellan Guds Ande och ”orena andar”? Grenholm försöker dock distansera sig från detta (med det moraliska argumentet, se nedan), men faktum kvarstår. Också orena andar kan utföra övernaturliga mirakler. Därför säger miraklet i sig ingenting om dess orsak.

Det är alltså inte kraften (förmågan) som avgör miraklers ”sanning”, enligt Grenholm.  Det avgörande är andarnas ”moraliska karaktär”. Grenholm kallar detta för ”en annan strategi” och fortsätter: ”låt oss titta på andarnas moraliska karaktär. Jag tror det är lättare och minst lika klargörande” (s. 259). Men detta avgör ingenting. Jag påpekade redan i min genomgång av hans argumentation att ”om dessa andra ’mirakulösa krafter’ vill bota och hela oss, dvs. vill verkligen vårt bästa”, hur kan man då avgöra vilken ”ande”/”kraft” som har botat en? Det moraliska argumentet faller!

Det som jag saknar mest är diskussionen kring underverk. Hur skiljer man falska mirakler från äkta under? För en kristen borde det vara en självklarhet att först ta reda på vad ett underverk i Bibeln är och först därefter fortsätta diskussionen. Men det har Grenholm inte gjort. Alltså, låt mig diskutera underverk i Bibeln. Ämnet är förstås väldigt omfattande och jag kan bara ta fram det mest grundläggande, men också det mest klargörande.

De första underverk vi finner i Bibeln i den betydelsen Grenholm diskuterar under finner vi i Andra Moseboken i samband med Israels uttåg ur Egypten. Där ställs Guds agerande i relation till de egyptiska siarprästernas agerande. (Jag har valt att använda ordet ”under” eftersom det är det ord svenska bibelöversättningar använder.)

Gud sänder Mose till Egypten med befallning att föra ut folket ur slaveriet. Mose undrar (frågar Gud) vad han ska svara om hebréerna frågar vem som har sänt honom till att befria dem. Gud svarar Mose: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.” (2 Mos. 3:14) Men om hebréerna inte skulle tro Mose, då skulle Herren genom Mose göra ”tecken” bland egyptierna, som till slut gör att egyptierna släpper hebréerna (2 Mos. 4:1-9).

Mose kommer till Egypten och går till farao med begäran att farao skulle släppa hebréerna fria. Farao vägrar och då låter Gud Mose göra under för att övertyga farao om att det verkligen är en sann Gud som är hebréernas Gud. De två första undren kan egyptiska siarpräster härma, men inte från och med det tredje. Varför inte? Det tredje undret är en omöjlighet för siarpräster. Bara Gud kan förvandla död materia, markens ”stoft”, till levande varelser, ”myggor”. Siarprästerna inser detta och säger till farao: ”Detta är Guds finger”, men farao vill inte släppa hebréerna (2 Mos. 8:19). Siarprästerna kan inte längre efterapa Mose utan blir själva drabbade av ”bölder” (9:11). Den tredje och resterande plågor drabbar bara egyptierna.

Här ser vi gränsdragningen mellan äkta och oäkta under. Bara Gud kan direkt påverka (ändra) naturens förlopp. Det är intressant att Jesus citerar siarprästerna i samband med ett av sina underverk (Luk. 11:20). Sammanhanget i Lukas är demonutdrivning. Jesus ställer den avslöjande frågan till de ”några” som hade beskyllt honom för att han drev ut demoner med ”demoners furste” (v. 15): ”Och om nu Satan råkar i strid med sig själv, hur skall hans rike då kunna bestå? Ni säger ju att det är med Beelsebul som jag driver ut demonerna” (v. 18). Nej. Så är det inte. Det är med ”Guds finger” Jesus driver ut demoner. I parallelltexten i Matteusevangeliet finner vi uttrycket ”Guds Ande” (Matt. 12:28). Det är ett synonymt uttryck till ”Guds finger” i Lukasevangeliet.

Om Grenholm hade läst denna text hade det blivit klart för honom att man inte kan likställa den heliga Anden med andra (”orena”) andar som om de vore lika ”kraftfulla”. Det finns en avgrunds skillnad mellan Guds heliga Ande och alla andra ”andar”.

I min analys av argumentationen nämnde jag Grenholms användning av Bibeln, som t.ex. Jakobs brev. Det finns flera tveksamma hänvisningar. Jag ska ta upp några av dem (för övrigt har han ganska få hänvisningar till Bibeln).

På s. 278 hänvisar Grenholm till Apg. 2:1-11 och skriver om en ”mirakulös kraft”. Grenholm läser in i texten någonting som inte finns där! Någon tycker kanske att detta är hårklyveri. Nej, det är inte. Det är oerhört viktigt att man låter bibeltexten själv säga det som sägs.

På samma sida hänvisar Grenholm till Luk. 3:16. Han skriver: ”Andeuppfyllelsen kan upplevas på många olika sätt. Det är inte ovanligt att man känner en värme eller kraft, vilket är logiskt då det i Bibeln beskrivs som dop i eld (Luk. 3:16). Även frid, glädje och känsla av att vara innerligt älskad är vanligt.” (s. 278).

När man läser Luk. 3:16 är det svårt att finna tanken om ”värme” (antagligen syftar Grenholm här på ”elden” i texten). Man bör notera att det är två saker som nämns i texten, ”Ande” och ”eld”. Vad Anden syftar på är naturligtvis den heliga Anden. Men vad menar Johannes Döparen med ”eld”? Man behöver bara läsa den följande versen, så blir saken klar! Versen talar om ”vete” och ”agnar”. Vetet ”samlas… i ladan” och ”agnarna skall han (Jesus) bränna i en eld.” Jesus har makten att frälsa och döma. Anden gör levande (Joh. 7:38-39). Elden kommer att bränna upp agnarna. Elden är också en symbol för rening (se t.ex. 1 Kor. 3:13-15). Grenholms ”värme” är något som inte kan finnas i texten i Luk. 3:16)!

På sidan 88 skriver Grenholm om ”bön… på ”distans”. ”Om bön fungerar på distans, till och med när den som bönen handlar om inte vet om det (vilket bland annat Bibeln hävdar)” med hänvisning till Matt. 8:13; Mark. 7:30 och Joh. 4:51-53. Vad säger texterna?

Matt. 8:13 handlar om en officers tjänare som ”ligger förlamad… hemma och har svåra plågor.” Officeren söker upp Jesus för att få hjälp. Jesus frågar officeren: ”Skall… jag komma och bota honom?” Nej, det behöver Jesus inte göra. Officeren säger att han inte är värd Jesus besök. Det räcker om Jesus bara ”säger ett ord så blir pojken frisk”. Jesus förundras över mannens tro och säger till mannen: ”Gå. Du trodde och det skall ske.” Texten handlar inte om bön ”på distans”. Det handlar om den närvarande officerens tro.  Även om texten inte säger det kan man anta att officeren har sagt till sin tjänare att han ska söka upp Jesus. Lukas (7:1-10) har samma berättelse, men med några ytterligare detaljer som inte finns hos Matteus.

Mark 7:30 är en nästan identisk berättelse med Matteus. En kvinna (en syrisk-fenikisk) har en dotter som är besatt av en demon. Kvinnan kommer till Jesus och ber om hjälp. Men Jesus tycks avvisa henne ganska brutalt: ”Låt barnen äta sig mätta först. Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Kvinnan håller med men säger, ”men hundarna under bordet äter smulorna som barnen lämnar kvar.” Jesus blir antagligen förvånad över kvinnans svar eftersom han säger till kvinnan: ”För de ordens skull säger jag dig: gå hem, demonen har farit ut ur din dotter. Här handlar det om kvinnans tro, inte dotterns tro. Texten har ingenting med den sorts ”bön på distans” att göra som Grenholm försöker få oss att tro!

Johannes 4:51-53 handlar om samma berättelse som i Matt. 8:13 och som jag därför inte behöver kommentera mer.

Här finns en viktig fråga som har med Guds väsen att göra. Gud är överallt. Det finns inga ”distanser” för Gud (jfr Ps. 139).

Dessa exempel får räcka för att visa hur direkt felaktigt Grenholm använder bibelverser bara i syfte att styrka sin idé. I teologiskt språkbruk kallas detta eisegesis i motsats till exegesis.

När jag hade läst igenom boken uppstod en fråga i mina tankar: Finns det ingen i Grenholms församling som har gåvan att skilja mellan andar? Den är en av gåvorna Paulus räknar upp i 1 Kor. 12. Det verkar som att denna gåva lyser med sin frånvaro i karismatiska kretsar. ”Everything goes” när det gäller det ”övernaturliga” och ”mirakler”; (orena andar, mirakler i olika religioner, katolska helgonlegender, allt är gångbart!).

En grundläggande diskussion om Jesus och apostlarnas varningar om falska lärare och falska profeter som skulle uppstå inom den kristna kyrkan och som skulle uppträda i Jesu namn och göra under och tecken lyser med sin frånvaro i boken.

Till slut en central fråga när det gäller underverk och Nya testamentet: Varför under och tecken? Jesus verksamhet blev känd av de ”underverk” han gjorde (se t.ex. Mark 6:2-3). Underverk var ”tecken” på att Guds rike hade kommit. ”Men om det är med Guds Ande jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er” (Matt 12:28). Apostlarnas budskap skulle vara detsamma: Lukas skriver (9:1-2): ”Han (Jesus) kallade samman de tolv och gav dem makt över alla demoner och kraft att bota sjukdomar. Och han sände ut dem för att förkunna Guds rike och göra de sjuka friska.” Markus skriver (16:20): ”Men de (elva lärjungar) gick ut och predikade överallt, och Herren bistod dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det.” I Apostlagärningarna får vi läsa hur apostlarna förkunnar Guds rike, en förkunnelse som åtföljdes av ”många tecken och under bland folket” (Apg. 5:12).

Att apostlarnas förkunnelse åtföljdes av ”tecken och under” var möjligt bara därför att Jesus hade gett dem ”makt” (exousia i grundtexten) att bota sjuka och driva ut demoner. Markus skriver: ”Han (Jesus) kallade till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt (exousia) över de orena andarna” (Mark 6:7). Senare får ytterligare 72 lärjungar samma makt (se Luk. 10:1, 19). Paulus hade fått samma makt att göra ”under och kraftgärningar” (2 Kor. 12:12). I texten hänvisar Paulus uttryckligen till apostlarna som ett ”kännetecken” för sin apostolicitet. Denna makt har ingen annan fått än de av Jesus utvalda hans samtida lärjungarna, de speciella vittnena (Apg. 10:41).

Istället för att använda nytestamentliga texter om under som kriterier med vars hjälp mirakler bör bedömas, använder Grenholm katolska kyrkans ”mirakler”. ”De katolska kriterierna för ett övernaturligt helande som jag presenterar i kapitel 2 är på ett sätt attraktiva att använda sig av, eftersom de är väldigt starka” (s. 82-83).

Men är det så?

När man surfar till den Katolska kyrkans hemsida finner man följande om de kriterier som används för helgonförklaring (gäller inte martyrer).

Under rubriken ”Hur bedömer man mirakel?” finner man sedan följande uppställning:

”För att godkänna ett mirakel – vilket görs av Kongregationen för helgonförklaringsprocesser i Vatikanen – krävs:

I. Teologiskt – att man kan visa att miraklet skedde på just den persons förbön, vilken man prövar för helgonförklaring.

2. Medicinskt – dokumenterat:

·        Bevis för förekomst av allvarlig sjukdom eller sjukdomstillstånd innan miraklet ägde rum.

·        Bevis för tillfrisknande och botande.

·        Bevis för fullständigt tillfrisknande och botande.

·        Bevis för direkt tillfrisknande och botande, dvs att tillfrisknande och botande inte var en naturlig del av läkandeprocessen för sjukdomen eller sjukdomstillståndet.

·        Bevis för att tillfrisknandet och botandet skedde utan medicinska eller kirurgiska ingrepp.

·        Bevis för varaktighet, dvs att tillfrisknandet och botandet är fullständigt och bestående. Tidsramen här kan vara upp emot 5-10 år i vissa fall.

Vad gäller den medicinska delen så görs det inga bedömningar från läkarnas sida ifråga om mirakel eller ej, utan här är det bara fakta och vittnesmål som samlas in och dokumenteras (kursivering min).”

(www.katolskakyrkan.se/katolska-kyrkan-i-varlden/helgon/hur-bedoemer-man-mirakel)

Grunden för detta är tron på att helgonen lever hos Gud. ”Vi katoliker tror att helgonen lever hos Gud efter döden och att de kan be för oss direkt till Gud, på samma sätt som vi ber för varandra här på jorden”, skriver man på sin hemsida. Jag behöver knappt säga att sådana tankar är helt främmande för Nya testamentet. Paulus skriver i 1 Tim 2:5: ”Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus.”

Hela processen i helgonförklaringen börjar med folkliga rykten. Man skriver på kyrkans hemsida:

”Det första steget mot en helgonförklaring är, förutom att personen ifråga har avlidit, att det börjar gå rykten om personens helighet. Det är alltså folkets röst, ”vox populi” som påbörjar processen.”

Grenholms uttryck att de katolska kriterierna är ”väldigt starka” är minst sagt överdrivet när kyrkan själv säger att från läkarnas sida görs ingen bedömning om miraklets vara eller icke-vara! Inte bara det. Den katolska kyrkans föreställningar om ”helgonen” och deras ”förmedlande” funktion (förbön) är en villfarelse!

Om Grenholm hade använt Nya testamentets berättelser om underverk, skulle hans bok tydligen aldrig sett dagens ljus! Detta får bli min sista reflektion till Grenholms bok.

Min teologiska slutsats blir att Grenholms bok är både teologiskt och vetenskapligt/filosofiskt ett misslyckat projekt. Ambitionen har varit för högt ställd och kriterier han har ställt upp som skulle bestyrka argumentation håller inte. Förklaringen till misslyckandet finner man i den karismatiska ”karusellen” han har valt att ha som sin andliga hemvist.

19. maj, 2019

Michael Grenholm, Dokumenterade mirakler. Vetenskap, helande och Guds existens, Sjöbergs förlag, 2019.

Grenhom är pastor i församlingen Mosaik i Uppsala (en del av pingströrelsen). Han beskriver sig själv som ”pingstkarismatiker” (är medlem ”i pingstkarismatiska rörelsen”, s. 82). Som läsare bör man vara medveten om att det är denna pingstkarismatiska hållning som ligger bakom resonemanget i boken.

Som skäl till att ha skrivit boken anger Grenholm att ”många svenskar efterfrågar bevis för miraklers existens” (s.19). Och han fortsätter: ”Om de verkligen sker borde det väl gå att dokumentera precis som allt annat… Det tror jag också.” Han skriver vidare (på sidan 87): ”Mitt projekt går dels ut på att etablera att VOTEB existerar, dels att utifrån VOTEB:s existens filosofiskt argumentera för miraklers existens.”

I boken tar Grenholm upp olika filosofiska invändningar mot mirakler, som t.ex. David Hume. Jag vill dock inte ta upp något av Hume eftersom man för länge sedan kunnat visa brister i Humes invändningar (se t.ex. William Lane Craig, Reasonable Faith (3rd edition), Crossway, 2008, s. 269-278).

Grenholm har tagit en mastodont uppgift, nämligen att försöka visa (bevisa) att dokumenterade mirakler i samband med förbön leder till övertygelsen att Gud finns. Han skriver: ”Jag hoppas visa för er (läsare) varför det är rimligt att tro att mirakler sker och hur dessa mirakler pekar på att det finns en Gud” (s. 24). På sidan 66 vill han ändå ta avstånd från ordet bevis: för ”att minska förvirringen föredrar jag att prata om argument för Guds existens snarare än bevis.” Dock med denna reservation: ”Först och främst vill jag bevisa existensen av vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (VOTEB)” (s. 25, kursiv min).

I slutet av boken har han uppställt ett (deduktivt) argument med syftet att visa att det är ”sannolikt” att övernaturliga fenomen finns (s. 231). Jag ska återkomma till hans argument. Det kanske märkligaste kommer i kapitel 17 där Grenholm lär ut ”fyra steg” som förbereder en till att kunna ”uppleva det mirakulösa”. Jag återkommer till det kapitlet i slutet av min diskussion.

P.g.a. bokens innehållsmässiga omfång begränsar jag mig här till att bara ta upp huvudsyftet med boken, d.v.s. undersöka om Grenholm har lyckats visa att dokumenterade mirakler i samband med förbön gör det övernaturliga sannolikt. (I en annan reflektion tar jag upp bokens teologi.)

Det centrala begreppet i boken är förkortningen VOTEB (”vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön”).

Jag saknar tre rubriker i Grenholms bok, ”Vad är vetenskap?” och en diskussion kring vetenskap som metod, men nej, en sådan rubrik och en sådan diskussion finns inte! Han har bara diffusa tankar om vetenskap som ”metodologisk naturalism”. Detta är anmärkningsvärt när vetenskapen är det första begreppet i VOTEB. Han har ingen rubrik ”Vad är bön?” heller och ingen diskussion kring bönen som är det andra viktiga begreppet i VOTEB (bortsett från några korta tankar på s. 280-282). Han säger ingenting heller något om vad han med ordet ”bevis” menar.

Eftersom Grenholm anser att hans bok är i någon mening ett vetenskapligt projekt, är min fråga: vilken vetenskap (vetenskaplig metod) har han använt i boken? Metoden tycks bestå av tre delar; människors berättelser, läkarjournaler och internationell litteratur (s. 25-26). Utgör alla dessa tre evidensmaterial till att VOTEB finns? Nej, det kan de inte göra, som jag kommer att visa i min reflektion.

Människors berättelser är subjektiva upplevelser och ingenting mer. Internationell litteratur (t.ex. Graig Keeners bok, ”Miracles”, 2011) har väldigt lågt bevisvärde eftersom det är svårt att avgöra autenticiteten i sådana berättelser (Keener, vol. 1, s. 238.). Vilket bevisvärde har då läkarjournaler? Läkarnas utlåtanden säger ingenting om existensen av det övernaturliga/en Gud. De säger bara att de inte har kunnat ge en förklaring till det som påstås ha hänt, nämligen ett mirakel (jämför min diskussion nedan kring VOTUB). Att sedan extrapolera från människors berättelser, internationell litteratur och läkarjournaler till existensen av det övernaturliga eller Gud, är inte längre vetenskap.

Grenholm har i sin bok nio berättelser om ”helanden” från Sverige. Jag ska inte kommentera dessa fall eftersom jag inte har haft med dem att göra, och i princip liknar dessa de helandeberättelser som t.ex. Keener återger. Att människor ”upplever” att de har blivit ”helade” behöver ingen ifrågasätta, allra minst jag själv. Som kristen är jag själv övertygad om att för Gud är ingenting omöjligt. Denna övertygelse grundar sig på den naturliga uppenbarelsen (skapelsen) och den skriftliga uppenbarelsen (Bibeln).

Grenholm definierar mirakler som att de ”inkluderar… alla övernaturliga händelser oavsett vad det är som orsakar det: en gud, en demon, ett övernaturligt flygande spagettimonster – vad som helst” (s. 23). Vidare:  ett ”mirakulöst helande borde därför karaktäriseras av att det saknas naturliga förklaringar till varför personen har blivit frisk” (s. 25).

Samtidigt tycks han göra en skillnad mellan ”mirakel” och ”genuint mirakel” som han ställer i motsatsförhållande till t.ex. ”vikingalegender” (s. 62). Senare i boken (s. 233) skriver han ”[a]tt alla VOTEB… skulle vara genuina mirakler framstår som väldigt osannolikt.” Ibland skriver han om ”tillfrisknande” som tycks betyda samma sak som mirakel (s. 47).

Som läsare (åtminstone undertecknad) blir man lite förvirrad. Är inte mirakel ”mirakel” utifrån den definition han gav i början? Och vad är skillnaden mellan ”mirakel” och ”tämligen dramatiska tillfrisknanden”?

Mycket (alldeles för mycket) av bokens innehåll (ofta med polemisk underton) riktar sig mot dem som förnekar VOTEB. Folk som tillhör denna kategori beskrivs som sittande i den ”naturalistiska karusellen” (s. 211) dvs. folk som ”utgår… från metodologisk naturalism i alla sina experiment” (s. 216). I gengäld skulle Grenholm kunna karaktäriseras som sittande i den ”karismatiska karusellen”. Båda ”karusellerna” är lika ovetenskapliga! (Figuren ovan har modifierats från en figur i hans bok. Den högra figuren är min tillämpning av den vänstra figuren som finns i Grenholms bok. Figurens former i sig är dock mitt ”konstverk!”)

Uttryck som ovan visar det olyckliga i Grenholms missförstånd av vad vetenskap är. Han likställer vetenskap som metod med en filosofisk hållning (”metodologisk naturalism”). Vetenskap är en metod som forskare använder i studiet av den materiella verkligheten. De som försöker använda vetenskap i syfte att argumentera för eller mot Guds existens eller för eller mot det övernaturliga sitter fast i sina respektive ”karuseller”. I boken kritiserar Grenholm speciellt Dawkins & co för att vara ”naturalister” till sin vetenskapliga hållning. Grenholm tror själv att han är mer vetenskapsorienterad när han tror att vetenskap i hans hand ”har större chans”. Han skriver: ”Jag tror att vetenskapen har större chans att studera den faktiska verkligheten om den lämnar metodologisk naturalism bakom sig” (s. 62). Vad denna ”faktiska verklighet ” är får man inte veta. Jag har också påpekat det låga ”bevisvärdet” som Grenholms metod har.

Mot VOTEB ställer han VOTUB (”vetenskapliga tillfrisknanden utan bön”) Finns det sådana fall? Grenholm beskriver ett sådant (men dubiöst) fall, Andrew Stimpson, som hade fått ett hiv-positivt besked i ett prov, men ett senare prov visade att han var hiv-negativ. Grenholm skriver att både ”naturliga och övernaturliga förklaringsmodeller har svårt att redogöra för Stimpsons fall” (s. 87). 

Men det finns sådana fall (naturliga tillfrisknanden från obotliga sjukdomar) även om de är ytterst ovanliga. Jennifer Doudna och Samuel Sternberg beskriver ett sådant fall. Exempel de nämner är fallet ”Kim” (i den vetenskapliga litteraturen har hon fått beteckningen WHIM-09. Den vetenskapliga artikeln finns tillgänglig på nätet under denna beteckning). WHIM (Warts, Hypogammaglobulinemia, Infection, Myelokathexis Syndrome) är en svår sjukdom (har med immunsystemet att göra) som orsakas av en liten mutation. Fallet upptäcktes av forskare vid NIH (National Institute of Healt i USA). Kim hade kommit med två av sina döttrar, som då (2013) var lite över 20 år gamla, till NIH. Båda döttrarna visade tydliga symptom på WHIM, som de hade ärvt av sin mamma. Till forskarnas överraskning tycktes mamman Kim vara helt symptomfri. De fick veta att hon hade haft sjukdomen sedan födelsen. Nu när hon var vid 58 års ålder upptäckte läkarna att hon hade blivit ”cured” (botad) helt utan medicinska behandlingar och varit symptomfri över 20 år. Hur var detta möjligt?

Vid närmare undersökning (analys av hennes blod) upptäckte forskarna ändringar i en av hennes kromosomer (den delen av kromosom som hade haft den skadliga genen), och den ändringen hade orsakat att sjukdomen var borta. Vidare forskning kunde visa att ”chronomothripsia” (en katastrofrisk omorganisation av kromosom) hade tydligen varit orsaken till att Kim botades från en dödlig sjukdom. Doudna och Sterberg kallar detta för ett ”naturligt mirakel”. Vad hade hänt? Jo, en naturlig ”genredigering” hade ägt rum. (Doudna, Stenberg, ”A Crack in Creation. Genediting and the Unthinkabble Power to Control Evolution”, Houghton Mifflin Harcourt, 2017). (Jennifer Doudna är en av de ledande forskarna kring ”genome editing” och CRISPR-Cas9.)

Detta leder mig till en kort diskussion kring mutationer och sjukdomar. De flesta sjukdomar orsakas av mutationer i det mänskliga genomet. (För en som är intresserad av detta rekommenderas Robert Nussbaum, Roderick McInnes, Huntington Willard, ”Genetics in Medicine” (åttonde upplagan), Elsevier, 2016 och Alexey Kondrashov, ”Crumbling Genome. The Impact of Deleterious Mutations in Humans”, John Wiley & Sons, Inc., 2017.)

Tack och lov finns det ”korrigeringsprogram” i det mänskliga genomet som reparerar de flesta av skadorna i det genetiska alfabetet (Kondrashov, s. 83). Men inte alla, och då uppstår sjukdomar, orsakade av dessa mutationer. Ibland (dock mycket sällan) händer det som i Kims fall, ett naturligt mirakel. Man hoppas att man i framtiden med hjälp av genetisk redigering kan bota många fler obotliga sjukdomar. Och om man leker med tanken att alla genetiska sjukdomar kan botas på medicinsk väg, vart tar då ”mirakelbeviset” vägen? Att söka mirakelbevis för Guds existens är att vara på fel väg!

Alltså finns det dokumenterade VOTUB. Fallet Kim har också starkare vetenskapligt bevisvärde än Genholms dokumenterade VOTEB. Med ett rigoröst vetenskapligt arbete hittade man orsaken till sjukdomen och en naturlig förklaring till tillfrisknandet och kunde därmed bekräfta att ett ”naturligt mirakel” hade ägt rum, en ”spontan förändring”, ”a blessed accident” (som Doudna & Stenberg uttrycker det) som räddade Kims liv.

Naturligtvis orsakas inte alla sjukdomar av genetiska mutationer, t.ex. migrän, som inte är en genetisk sjukdom. Sjukdomar kan orsakas av olika livsstilsfaktorer osv, osv. Att diagnostisera sjukdomar är alltid svårt. I ett av de svenska fallen Grenholm tar upp (fallet Bengt) nämns detta.

Med detta sagt är det dags att återkomma till Grenholms ursprungliga syfte med boken, dvs. VOTEB. Syftet med boken beskrev Grenholm på följande sätt: ”Mitt projekt går dels ut på att etablera att VOTEB existerar, dels att utifrån VOTEB:s existens filosofiskt argumentera för miraklers existens.” Har hans resonemang i boken lett till slutsatsen att VOTEB har blivit demonstrerade?

Jag nämnde tidigare att Grenholm genom ett deduktivt argument har försökt visa att det är sant/sannolikt att övernaturliga fenomen finns. Det finns två led i argumentationen: 1. VOTEB existerar. 2. Mirakler existerar.

Så här har han ställt upp argumentet för VOTEB:

1.      VOTEB beror antingen på naturliga eller övernaturliga fenomen.

2.      Naturliga fenomen som förklarar VOTEB är okända

3.      Många VOTEB finns

4.      Sannolikheten att samtliga VOTEB beror på okända naturliga fenomen är mycket låg.

5.      Alltså är sannolikheten att minst ett VOTEB beror på övernaturliga fenomen mycket hög.

6.      Alltså är det mycket sannolikt att övernaturliga fenomen finns.

Efter uppställningen prövar Grenholm själv om premisserna i argumentationen håller så att slutsatsen gäller. Den första premissen säger han vara ”uppenbart sann” eftersom han menar att det ”inte finns något ’mellanläge’ instoppat mellan naturligt och övernaturligt”.

Problemet med en sådan ”antingen…eller”-inställning är att det blir väldigt svårt att avgöra vad som är naturligt respektive övernaturligt i varje enskilt fall. Och vad syftar han på med ”mellanläge”?

Premiss 2 tycks ”också vara uppenbart sann eftersom VOTEB är vetenskapligt oförklarliga när vetenskapen använder metodologisk naturalism.”

Premissen 2 är dock väldigt förvirrande. Vad menar Grenholm med ”V” (vetenskap) i sin uppställning? I diskussionen kring detta argument för han in begreppet ”metodologisk naturalism” som hjälper honom att betrakta argumentet som ”uppenbart sant”. Premissen blir dock inte ”uppenbart sann” genom att införa en underliggande (dold) premiss som består av motståndares föreställda förhållningsätt gentemot vetenskap som metod.

Man kan anta (som Grenholm medger) att det kanske skulle finnas ett naturligt tillfrisknande som bara sammanfaller med bön, och i så fall kan inte premiss 2 vara ”uppenbart sann”.

Detta sakernas tillstånd gör att premiss 2 inte alls leder logiskt till premiss 3. VOTEB finns. Uppställningen kollapsar redan här!

Men låt oss bara för intressets skull anta att premiss 3 gäller och skulle leda till premiss 4 (och 5)

Den fjärde och femte premissen inför ordet ”sannolikt”. Grenholm säger dock inte i vilken mening han talar om sannolikhet, men jag antar att han menar dess vardagliga betydelse: ”icke upprepningsbara företeelser” (Nationalencyklopedin). Inga av hans VOTEB är ”upprepningsbara företeelser”.  

Sannolikhetsargument är väldigt svaga. Ateister (som Dawkins, t.ex. i ”Illusionen om Gud”, kap. 4) använder sannolikhetsresonemang som argument för Guds, och det övernaturligas, icke-existens), men misslyckas med det. Alltså var någonstans t.ex. procentuellt ligger sannolikheten för Guds existens utifrån VOTEB? Ligger den på 99,9% eller 70% eller 30% eller 2% eller 0.01% eller 0.0001% eller 0.000n%? Grenholm anger inga siffror. Problemet är naturligtvis att mirakelberättelser han återger är inte upprepningsbara (något som karaktäriserar vetenskap). Att ett mirakel har ägt rum är någonting helt annat än att det är sannolikt att ett mirakel kan ha ägt rum. I den meningen är VOTEB inte ens vetenskap! Alla exempel på VOTEB är enstaka upplevelser, och att försöka skapa ett kausalt (vetenskapligt) band mellan tillfrisknande och bön går aldrig att göra (jfr Grenholms egen diskussion kring ”Det stora bönexperimentet”, s. 43-46). Jag vill dock åter påpeka att jag inte tvivlar på autenticiteten i människors ”berättelser” om att de (helt eller delvis) har blivit ”botade”. Jag ville bara påpeka det vetenskapligt omöjliga i sammanhanget.

Längre ner i samband med argument 4 för han in en ny förkortning ONF (”okända naturliga fenomen”, s. 232-3). Poängen är att VOTEB skulle falla om det skulle visa sig att alla VOTEB beror på OFN. Problemet är bara att det säkerligen än i denna dag finns många okända naturliga fenomen av vilka ett eller några skulle kunna förklara alla VOTEB. Det finns fortfarande väldigt mycket vi inte vet, t.ex. om biologiska processer. Det som idag syns vara mirakel, kan kanske få en naturlig förklaring i framtiden (jämför här fallet KIM).

Med alla dessa svagheter i VOTEB går det inte att filosofiskt argumentera från VOTEB till att mirakler existerar. Grenholm argumenterar att ONF har ”en utförsbacke” med att kunna förklara alla VOTEB. Han ställer höga krav när det gäller ONF. Han har dock inte själv kunnat göra det som han vet han borde kunna göra, nämligen visa att åtminstone ett VOTEB bara kan förklaras utifrån ”övernaturliga fenomen”. Han är osäker själv (och med rätta!), och därför tar han in sannolikhetsresonemanget i försöket att argumentera att mirakler existerar. Problemet är bara att utifrån sannolikhet (hur hög den än må vara) kan man inte säga ”Vi har lyckats dokumentera mirakler” (s. 241, jfr resonemanget kring sannolikheten ovan).

Vad är det som är det verkliga problemet med VOTEB och VOTUB? Jag tar min egen erfarenhet som ett exempel.

Under många år hade jag hjärtproblem, och det tog många år innan läkarna (vid Lunds universitetssjukhus) hittade ett medfött hjärtfel. Jag rekommenderades medicinering (senare på lasarettet i Borås eftersom problem kvarstod), men när jag frågade om jag skulle bli beroende av dem, fick jag ett jakande svar. Då tackade jag nej. Nu har det gått ca 15 år efter det, och idag är jag helt symptomfri (jag säger inte att felet har blivit åtgärdat, bara att jag är symptomfri). Här skulle jag kanske utgöra ett VOTUB-fall!

En annan personlig erfarenhet. För inte så många år sedan råkade jag ut för en cykelolycka som resulterade i en skada i höger axel. Besöket på ortopeden (i Kalmar) visade skadan. Jag fick också besöka en sjukgymnast. Efter en tid ett nytt besök på ortopeden och planering för operation eftersom sjukgymnastiken inte ledde någon vart. Jag ville dock avvakta och bad om förbön i en gudstjänst. Bara efter några dagar var smärtan borta. Vid det sista återbesöket hos ortopeden konstaterade läkaren att den planerade operationen kunde ställas in; skadan hade läkts. (Allt detta kan man läsa i min journal). Här skulle min berättelse kunna betraktas som VOTEB!

Båda dessa personliga erfarenheter skulle kunna jämföras med de svenska fall som Grenholm tar upp. Inget av dessa ”mirakler” kan användas som ”argument” för Guds existens. Trots detta bär Kapitel 15 i Grenholms bok rubriken ”Mirakelargument för Guds existens”. Redan i början av boken skriver Grenholm: ”För mina studier behöver jag dock en mirakeldefinition som kan leda fram till Guds existens, inte förutsätta den” (s. 24).

Jag nämnde i början att jag skulle återkomma till kapitel 17, ”Upplev det mirakulösa”. Grenholm skriver att tillgång till mirakler finns i ”olika religioner och traditioner” men han avråder folk ”starkt från att söka andlig kraft från någon annan än den Heliga Anden” (s. 276). Här glider Grenholm från mirakler till ”adlig kraft”. Han skriver vidare att vi måste ”akta oss för att vara så attraherade av mirakulös kraft att vi binder våra själar vid varelser som vill oss illa.” Men om dessa andra ”mirakulösa krafter” vill bota och hela oss, dvs. vill verkligen vårt bästa, varför då denna varning?

Sedan skriver Grenholm: ”Låt mig därmed sätta på mig pastorshatten igen och guida dig till ett naturligt, övernaturligt liv med den Helige Anden.” Efter detta lägger han fram fyra steg som ska hjälpa människor att ”uppleva det mirakulösa”.

”Steg ett: Bli kristen”. Här presenterar Grenholm någorlunda acceptabelt hur man bli kristen. Grenholm nämner Guds nåd och munnens bekännelse. Grenholm citerar Paulus i Rom. 10:9 där Paulus skriver hur man blir kristen. Men ett par rader senare ger Grenholm sin egen formulering. ”Det är inte gärningarna” som gör en till kristen ”utan tron på Gud och bekännelsen att Jesus är ledare för ditt liv” (s. 277). Här glider Grenholm från den paulinska formeln (som han tidigare citerar) till en egen formulering där tron på Jesus uppståndelse ersätts av tron på Gud och Jesus som ”Herre” till Jesus som ”ledare” för ditt liv.

När man har kommit så långt i sin bekännelse ”öppnar sig inte bara vägen till ett mirakulöst liv utan även något som Jesus sa är så mycket viktigare: evigt liv (Luk. 10:20).” (Lukas 10:20 talar dock ingenting om det eviga livet utan att ha ens namn ”upptecknat i himlen”. (Grenholms användning av Bibeln är delvis vilseledande, jag ska återkomma till det i min teologiska reflektion).

”Steg två: bjud in den Helige Anden.” Här presenteras det som ofta kallas ”andedop”. Redan rubriken ”bjud in den Helige Anden” är helt främmande för NT. Den heliga Anden är gåvan som kom redan för 2000 år sedan i enlighet med Jesus löfte i Johannesevangeliet. (Läs Apg. 2 och Joh. kap. 14-16). Gud ger sin Ande till den som har blivit döpt till Jesus. Det handlar om Guds löfte (se Apg. 2:33-39), inte människans ”inbjudan”. Grenholm berättar om sina egna ”andeupplevelser”, ”hur det pirrade i mina händer, samma känsla som när en kroppsdel ’somnar… försvann all styrka i mina ben och jag föll baklänges ner på marken… Mina armar flödade av pirrande energi på ett oerhört starkt sätt. Jag har aldrig upplevt något liknande vare sig före eller senare” (s. 278-279). Jag behöver knappast säga att ingenstans i Nya testamentet finns något av ett sådant beteende, ”upplevelser” orsakade av den heliga Anden.

Steg två består av en felaktig uppfattning av den heliga Andens gåva.

”Steg 3: Träna med andra:” ”Träna” –  vad? Det blir inte riktigt klart. Här skriver Grenholm om nådegåvorna och bön med hänvisning till Jakob (Jak. 5:14-18). ”Församlingens äldste…har alltså ett särskilt ansvar att be för sjuka” (s. 281).

Det som Jakob egentligen säger är att den sjuke ska kontakta församlingens äldste som ska be och smörja den sjuke ”i Herrens namn”, och de äldstes ”bön, som bes i tro, ska göra den sjuke frisk… och om den sjuke har syndat ska han bli förlåten.”

I sitt försök att förklara Jakobs text citerar Grenholm Francis Chan som en kommentar till Jakob: ”Dra dig inte för att desperat och frimodigt be att Anden ska verka i ditt liv bara därför att du inte är profeten Elia…”

En uppmärksam läsare av Jakobs brev upptäcker snart att Jakob aldrig nämner den heliga Anden i sitt brev. Ännu mindre att man inte ska ”dra” sig ”för att desperat och frimodigt be att Anden…”  

”Nu har du alla förutsättningar för att se mirakler hända” (s. 282). Så börjar Grenholms text under ”Steg fyra: ut på linan”. Sedan fortsätter han: ”Du är fylld med Guds Helige Ande, du lär dig av andra i en församling och du har förhoppningsvis någorlunda koll på hur du kan be. Vad kvarstår? Ja, att göra grejerna. Du kommer inte att se bönesvar om du inte ber” (s. 282, kursiv hans). En av ”grejerna” är att ”gå ut på gator och torg” för att be för människor (s. 282). Sedan får man se helanden även om det är svårt att dokumentera (s. 282) En annan grej är att ”läsa böcker och vittnesbörd av människor som redan lever ett naturligt övernaturligt liv” (s. 282). När man sedan själv ”upplever saker” delar man dem med andra (283). Den karismatiska karusellen börjar snurra!

Låt mig här i slutet ta ett par exempel på VOTEB-under från Nya testamentet som en jämförelse för de VOTEB Grenholm lyfter fram. I Apostlagärningarna 28:1-10 kan vi läsa följande:  

När vi var i säkerhet fick vi veta att ön hette Malta. De infödda var ytterst vänliga mot oss; de tände ett bål och tog hand om oss alla, för det började regna och var kallt. Paulus drog ihop ett fång torrt ris, och då han lade det på elden kom en huggorm fram på grund av värmen och högg sig fast vid hans hand. När de infödda såg ormen hänga från handen på honom sade de till varandra: "Den där mannen måste vara en mördare. Han har räddats från havet, men rättvisans gudinna ville inte att han skulle få leva." Men Paulus skakade av sig ormen i elden och tog ingen skada. De andra trodde att han skulle svullna upp eller plötsligt falla död ner. När de sedan hade väntat en lång stund och sett att ingenting särskilt hände honom slog de om och sade att han var en gud. I närheten låg det gårdar som tillhörde Publius, öns främste man, och han tog emot oss och visade oss gästfrihet i tre dagar. Hans far låg till sängs med feberanfall och svår diarré. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom.  Efter det kom också de andra sjuka på ön dit och blev botade. [10] De gav oss många bevis på sin uppskattning, och när vi skulle segla därifrån försåg de oss med allt vi behövde. (Bibel 2000)

Jag har valt denna berättelse bl.a. därför att författaren, Lukas, som har skrivit berättelsen, är läkare och ögonvittne till det som händer. Genom att läsa berättelsen i Apg. upptäcker vi att den avviker helt från Grenholms VOTEB. Verkliga under sker inför många ögonvittnen vilket gör att inga ”intyg” behövs för att bekräfta att under verkligen har ägt rum. Paulus ber, lägger händerna på Publius far, och botar honom. Därefter kommer andra sjuka till honom, och också de botas. På plats finns tydligen hundratals människor som med sina egna ögon ser vad som händer.

Ett annat exempel från NT skulle vara Petrus i Joppe, (läs berättelsen i Apg. 9:36-43). Petrus faller på knä, ber och befaller den döda att resa sig, ”Tabita, stig upp.” Den döda ”öppnade ögonen, och när hon såg Petrus satte hon sig upp.” De som hade samlats där ser att Tabita ”står där levande.”

Grenholm menar att liknande under (han använder hellre ordet ”mirakler”) sker också i våra dagar. I hans bok finns dock inte ett enda exempel likt Apg.28:1-10 och Apg. 9:3-43. (I min reflektion kring bokens teologi tar jag upp frågan varför det inte idag sker under lika dem vi finner i Apostlagärningarna 28 och i NT i övrigt).

Utifrån de anmärkningar jag har lyft fram faller Grenholms argument; han har inte har kunnat visa ett enda under som kan bekräftas som en oemotsäglig, vetenskapligt verifierad händelse. Läkarintyg räcker inte som en länk (som ”bevis”) mellan tillfrisknande och bön.

Min slutreflektion blir: I slutändan blir det vad man kan förvänta sig av en karismatisk författare. Den personliga upplevelsen lyfts till alltings centrum! Boken lovade dokumenterade mirakler utifrån vilka man skulle kunna sluta till att Gud existerar. Faktum är dock att inga vetenskapliga ”argument” kan leda till slutsatsen att Gud existerar. Gud är definitionsmässigt utanför tid, rum och materia, och därför kan ingen vetenskap (fysik, biologi, medicin etc. eller ännu mindre ”mirakeldefinitioner”) leda ”fram till Guds existens”. Nya testamentet (och Bibeln i sin helhet) tar Guds existens som en grund, som ett axiom till alla annan existens. Däremot kan man utifrån vår kunskap av och om naturen (den skapade ordningen, komplexiteten och livets och medvetandets existens) argumentera för att det är mer rationellt att tro att det finns en Skapare bakom allting. Skriften uppenbarar vem denne Skapare är och vad han har gjort i skapelsen och i historien. Alla ”mirakelberättelser” bleknar inför dessa två uppenbarelseformer, skapelsen och Skriften.

Grenholms bok ”ligger i tiden” i den meningen att den sekulariserade kristne söker ”tecken” på att Guds finns. På Jesus tid sökte de religiösa upp honom, för de ville ha ett tecken på att Jesus kom från Gud. Aposteln Matteus skriver (12:38-39): ”En dag bad några av de skriftlärda och fariseer: ’Mästare, vi vill se dig göra ett tecken.’ Men Jesus svarade: ’Detta onda och trolösa släkte söker efter tecken, men det enda tecken de skall få se är profeten Jonas tecken.’”

Det är inte tro som söker efter tecken, utan otro! Detta anger Grenholm själv som skälet till att han har skrivit boken: ”[M]ånga svenskar efterfrågar bevis för miraklers existens”, vilket i sin tur skulle leda till övertygelsen att Gud existerar.