Det ensamma fönstret i den sjunde våningen

Av Vesa Annala

 

Det är en sen höstkväll i Trelleborg. Den annalkande vinterkylan känns i luften. Vi står utanför ett höghus. Vi tittar upp mot ett ensamt fönster i den sjunde våningen. - Det är 34 år sedan.[1]

Båda har vi redan glömt hur många gånger vi under de senaste fyra månaderna har promenerat hit. Platsen känns som "helig mark". Minnen fyller sinnen. - Trettiofyra år sedan.

Jag lägger min hand om Ailas axel och drar henne mot mig. Det är trettiosex år sedan jag gjorde detta för första gången.

 - Trettiofyra år sedan bodde vi i rummet i den sjunde våningen.

Det ensamma fönstret i sjunde våningen. Våra ögon möts och fylls av tårar. Stunden är på något sätt overklig. - Nuet, tiden och vi två.

Tidigare under samma sommar och höst har vi vandrat till en annan plats. Det är ett hyreshus i två våningar. Båda kommer vi väl ihåg numret, 22 d. Vi minns när vi för första gången hade promenerat dit. Omgivningen hade blivit helt förändrad. Många nya hus hade byggts runtomkring. Allting var så trångt. Det var svårt att hitta till "tjugotvåan". Efter en stunds irrande hittar vi rätt.

- Där är huset!

Med sakta och osäkra steg närmar vi oss huset. Mycket är annorlunda, men vi känner igen gården, gångarna, fönstren och lekplatsen mellan husen. Husen har förfallit. Fönstren till "22 d" är smutsiga. Till höger om ingången till huset ligger köket. Vi tittar in genom fönstret, försiktigt så att ingen ska märka något. Där är spisen, köksskåpen och kylskåpet. Genom fönstret och köksdörren kan vi se in i vardagsrummet. Inne i köket tycks det vara en ordentlig oreda. En känsla av en besvikelse kryper över oss.

- Här i 22 d hade vi bott under tre år, kanske de mest betydelsefulla åren i vårt liv, efter den första tiden i den där sjunde våningen.

Vi går runt hörnet bakom huset. Där är balkongen. Balkongen är inglasad. Så var det inte då. Dörren mellan balkongen och vardagsrummet är öppen. Fönstren till vardagsrummet är smutsiga. Känslan av besvikelse förstärks. Någonting i våra inre tycks gå sönder. Vi ser runt omkring oss. Till höger nästan mitt emot bakom 22 d ligger förskolan och lite länge bort lekplatsen där Paul, vår son, hade lekt - för trettio år sedan. Ännu längre bort ser vi panncentralen. Och ännu längre bort ser vi nästan fullvuxna träd. En del av dem hade jag varit med om att plantera.

Vi går tillbaka till framsidan av huset, fram till ingången till 22 d. Efter en stund av tystnad och tveksamhet går vi fram till ytterdörren. Jag tar tag i handtaget. Dörren öppnas och vi stiger in i trappuppgången.

- Var det så det såg ut i trappuppgången?

Den första dörren till höger leder till lägenheten där vi hade bott. Aila beskriver hur det såg ut inne i lägenheten. Där bakom denna dörr hade våra livs viktigaste händelser ägt rum. Vi är tysta. En stund av tidlöshet! Minnen från tiden för 30 år sedan fyller våra sinnen. Här i 22 d hade våra unga gemensamma liv fått en fast grund. Här i 22 d kom Gud in i våra liv. - Vi överväldigas av en känsla av evighet. Tiden, livet, kärlek, evighet och helighet möts i en något nedfallen, smutsig trappuppgång i ett hyreshus.

Efter en stund går vi ut. Vi börjar promenera bort från 22:an. Känslan av besvikelse följer med.

- Varför måste allting antingen förfalla eller ändras så mycket?

- Kan man inte låta saker och ting bara vara?

Tidens oåterkallelighet gör sig gällande. Besvikelsen går dock snart över. Vi är inte heller desamma som för 30 år sedan. Också vi har åldrats och förändrats. En känsla av vemod kommer över oss. Varför måste livet vara så kort? Trettio år känns som ett ögonblick. De vackra och underbara minnena från vårt unga liv fyller våra sinnen. Vi var så unga och så lyckliga. Livet låg framför oss. Vi kan inte hålla tillbaka tårarna. Vi gråter av vemod. Vi gråter över ett lyckligt liv. Men vi vill inte ha det som varit tillbaka. Vemod och saknad, det känner vi. Men samtidigt förstår vi att utan dessa 36 år hade vi aldrig kunnat uppleva detta som vi nu håller på att gå igenom. En fantastisk känsla av helhet, kärlek, tidlöshet och saknad vävs in i en upplevelse som vi aldrig ens kunnat drömma om. Livet har fått en ny och mycket djupare innebörd.

Efter det första besöket vandrar vi ofta till området där 22 d ligger. Området blir allt kärare och på något sätt heligare för oss. Det förfallna stör oss inte så mycket längre. Minnena och upplevelsen är det viktiga. Vid ett av besöken på området sitter vi i en parksoffa. Vi ser ett ungt par komma med barnvagn. De är säkert inte äldre än vad vi var när vi gick här med barnvagn. En känsla av saknad och vemod fyller åter våra sinnen. Den tiden är för oss oåterkalleligt förbi.  Att se ett ungt och lyckligt par gå med barnvagn är något av det vackraste man kan se. Minnena, de kära minnena, blir allt viktigare. Med tårfyllda ögon ser vi paret gå vidare. Vi torkar våra tårar, reser oss och vandrar bort mot det nya hemmet.

Det är ytterligare en plats i staden som har blivit kär för oss. Den ligger i en av stadens kyrkogårdar. Det är en plats för utomhusgudstjänster. Platsen är fyrkantig omgärdad av en häck. I varje hörn växer en björk. På norra sidan har man rest upp ett enkelt ca 3 meter högt träkors. Framför korset ligger ett nästan lika stort ankare, och framför ankaret har man planterat ett blomsterarrangemang i form av ett hjärta. Symboliken är tydlig: tro, hopp och kärlek. Korset vill påminna betraktaren om den gudomliga förlåtelsen och den försoning som Jesus förverkligade på korset. Ankaret vill påminna betraktaren om det enda hopp som människan har: löftet från det fullbordade försoningsverket på korset. Hjärtat påminner betraktaren både om den gudomliga kärleken men också om det mänskliga hjärtat. - Här på denna plats har vi lärt oss nya djup i den kristna tron.

Under sommaren har vi ofta upplevt ett utanförskap efter vår flyttning hit. Vi tycks inte ha någon plats i samhället. Känslan av förtvivlan och hopplöshet har varit påträngande och intensiv. Den plats där symbolerna för tro, hopp och kärlek finns borde bli en plats där vi kan känna Guds närhet mer än någon annanstans. Verkligheten har blivit annorlunda. Där har vi upplevt Guds frånvaro mer påtagligt än kanske någon gång tidigare i våra liv sedan vi kom till tro. Himlen ovan har varit tyst. Inga röster har hörts. Inga änglar har visat sig. Bara den gudomliga frånvaron har känts djupt inne i hjärtat och sinnet.

Här på denna plats har dock det gudomliga undret skett. Hjärtat har funnit vila i Gud. Sinnet har blivit stillat i sin ångest och förtvivlan. Här vid korsets fot fick vi i en fredag kväll lämna våra bekymmer och hopplösheten i den Allsmäktiges hand. Vi grät och ropade ut vår förtvivlan. Undret skedde! Oron var borta. Hjärtat och sinnet fylldes av frid.

Efter hemkomsten den kvällen sjöng vi om den gudomliga kärleken, om friden, om förtröstan, om hoppet. Där kom vi till insikten om att vi faktiskt kan lämna all vår oro, alla våra vardagsbekymmer i den Allsmäktiges hand. Platsen "tro, hopp och kärlek" har ingjutit nytt mod och en ny förtröstan på den gudomliga kärleken.

Efter den fredagskvällen har vi inte upplevt samma ångest och oro. Vi har lärt oss den dyrbara läxan att lämna oron, bekymren och ångesten i Guds hand. Att vandra i tro utan att se är den kristnes högsta privilegium, men ack hur svårt det är! Vi har lärt oss att utöva tro. Vi har fått en liten glimt av den gudomliga frånvarons välsignande effekter. Paradoxalt nog är det inte Guds närvaro som gör oss beroende av Honom utan Hans frånvaro!

Men låt oss gå några månader tillbaka i tiden.

Det är en torsdagskväll, den 15 i januari 2003. Klockan har passerat 10 och jag sitter ensam vaken i vår lägenhet i Hultafors. Några veckor innan har jag fått ett behov av att reflektera över vårt liv tillsammans. Jag har tagit fram gamla foton av Aila och förstorat dem. Aila, min ungdoms kärlek. Denna återupptäckt av min ungdoms kärlek påminde mig om breven som vi hade skrivit till varandra när vi sällskapade. I förrådet i källaren, visste jag, hade vi ett stort men illa tilltuggat kuvert fullt av våra brev. Sedan flytten till Sverige sommaren 1969 hade vi inte läst breven. Vi hade nästan glömt bort dem. Senare, när vi hade kommit till tro, vågade vi helt enkelt inte öppna dem. Vi var rädda för det vi skulle finna.

I den sena januarikvällen sitter jag åter framför Ailas bilder. Tanken att läsa breven blir påträngande. Vad har Aila skrivit till mig? Och vad har jag skrivit till henne? Jag går in i förrådet och tar fram kuvertet. Med darrande händer öppnar jag det och tar ut några av breven. Men det första som faller i min hand är en liten ask. Den har gått sönder och jag undrar vad det är för en ask. Jag tar den i min hand och upptäcker att det är den ask vi hade haft våra förlovningsringar i. Jag öppnar asken och till min överraskning hittar jag ett pappersark skrivet - för mig med den så välbekanta handstilen. Aila hade skrivit några rader och jag börjar läsa. - Men det är ju en bön där hon ber Gud välsigna vår kärlek! Jag blir gripen av en känsla jag aldrig tidigare erfarit. Aila hade skrivit en bön då vi inte ens var bekännande kristna! Jag lägger brevet tillbaka i asken och lägger den på bordet. Tiden tycks ha stannat. Stunden är helig.

Efter en stund och med skakande händer tar jag fram några brev och börjar läsa. Breven är fulla av kärlek och längtan efter den älskade.

- Gud, vilken guldgruva vi har i våra brev, brister jag ut.

Jag blir oerhört berörd och vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag lägger breven tillbaka. Stänger kuvertet och går upp med ett bultande hjärta. Aila sover. Vad skall jag göra? Ska jag väcka henne? Ska jag berätta för henne vad jag har gjort? Jag kan inte behärska mig längre utan brister i gråt och slänger mig in till henne. Mellan gråten och tårarna försöker jag berätta för henne vad jag just har upptäckt. Vi har en skatt av ett oanat värde i våra brev. Ska vi stiga upp och börja läsa breven på en gång? Vi bestämmer oss för att sova och börja läsa breven först efter nattens vila, men sömnen blir kort och orolig.

Det är en fredag. I all hast äter vi frukosten. Längtan efter att börja läsa breven är nästan outhärdlig. Vi tar fram kuvertet, bär upp det till vardagsrummet. Vi sätter oss ner i soffan, öppnar kuvertet och tar fram ett brev i taget och börjar läsa. Hunger, men också rädsla för att läsa, fyller våra sinnen. Vad finner vi? Ord fulla av kärlek och åter kärlek. Längtan efter den andra och kärlek till den andra lyser fram i brev efter brev. Tiden har stannat. Vi läser. Vi slutar läsa och kastar oss i varandras famn. Tårarna bara rinner. Dagen lider förbi som i en dröm. Vi äter, tar en kort promenad och fortsätter att läsa. Vi gråter och skrattar. Brevens innehåll fyller vårt liv med en kärlek som vi aldrig kunnat drömma om. Vi omfamnar varandra. Vi gråter i varandras famn. Vi läser, vi gråter och vi läser. Vi finner varandra på ett nytt sätt. Var det så mycket vi hade älskat varandra redan då? Kärleken överraskar oss.

Dagen lider mot kvällen och vi har lyckats läsa bara en liten del av breven. Natten kommer, men vi kan inte sova. Våra sinnen är fulla av tankar och minnen. Längtan efter att få läsa mer överskuggar allt annat. Natten går utan att vi kan sova. Nästa morgon fortsätter vi att läsa. Och känslorna och upplevelser från dagen innan återkommer. Vi läser, vi gråter och vi omfamnar varandra. Känslan av en obeskrivlig lycka tar över hand. Vår ungdoms kärlek har blivit återupplivad. Nu blommar den ut i full kraft. Vad det så mycket vi hade betytt för varandra då? Var det så mycket vi hade älskat varandra redan då? Dagen lider åter mot kväll. Aila är min och jag är hennes.

Det är kväll. Nyfallen snö gör naturen så underbart vacker. Vi har gjort ett kort uppehåll med breven och är ute och går. Minnen från vinterkvällar då för 35 år sedan bara väller över oss. Vi går hand i hand - som då. Snön gnistrar under våra fötter på samma sätt som då. Vi stannar, vänder oss mot varandra och lägger armarna runt varandra. Vi gråter. Hade det verkligen varit så underbart? Det var så vi hade haft det när vi träffades då. De kalla vinterkvällarna och -nätterna.

-Vi, snön, de hårda gatorna.

Vart hade den ömma kärleken tagit vägen under årens gång? Vi fortsätter vår promenad. Himlen är stjärnklar. Då för länge sedan hade vi drömt om en stjärna där bara vi två skulle vara. Vi fick aldrig någon stjärna. Men vi fick den lilla ettan i den sjunde våningen bakom det ensamma fönstret.

Det går åter en natt utan att vi kan sova. Vi äter frukosten. På kvällen efter arbetet fortsätter vi att läsa. Återigen överväldigas vi av känslan av en obeskrivlig kärlek till varandra. Breven är fulla av kärlek, längtan men också rädsla för att inte vår kärlek skulle hålla ut. Väntar vi på varandra? Älskar vi verkligen varandra? Vi kunde vara tillsammans så sällan. I breven fick vi läsa hur lyckliga våra relativt få träffar hade varit. De enda ställen där vi kunde vara i värme var danssalongen. Vi dansade och upplevde att i världen fanns bara vi två.

Det var breven som hade blivit kanalen för vår kärlek. Längtan efter att få ett efterlängtat brev var stor. Bara en dags fördröjning blev källan till tvivel och många frågor. Men alla frågetecknen rättades ut. Kärleken vann. Längtan efter den älskade överskuggade allt annat. Breven var som en himmelsk och snövit duva bärande ett efterlängtat budskap från den man älskade.

Det är en av många fredagskvällar. Vi lyssnar på den musik vi hade dansat till. Det som vi tidigare hade upplevt som syndigt hade förvandlats till att beskriva vår ungdomskärlek. Det som vi tidigare hade betraktat som syndigt och världsligt hade förvandlats till heligt. Musiken beskrev våra känslor, vår kärlek, vår längtan, vår ömhet till varandra. För första gången i vårt liv upptäckte vi närheten till Guds kärlek i det profana. Vår ungdomskärlek hade en källa, den gudomliga kärleken, men den uttrycktes i ett språkbruk vi kunde förstå. "Kärlek är från Gud", har vi senare läst i den Heliga Skrift. Hur sant var inte detta.

Det är en sabbat. Vi vandrar i den vackra naturen. Vi är på väg till "utsiktsplatsen". Skogen har förvandlats till ett tempel. Vi kommer fram och sätter oss ned på en stock. Samtalet kretsar kring det som har hänt under de senaste dagarna och veckorna. Vi tittar på varandra i ögonen. Tårar bryter fram. Åter fylls vi av den kärlek och de ömma känslorna vi hade odlat under vår ungdoms tid. "Om du bara visste hur mycket jag älskar dig" har blivit nästan ett motto för oss. Eller "Du är så kär för mig" är ett annat.

Det är så underbart att sitta stilla mitt i naturen. Att ha den vackra utsikten framför ens ögon gör en nästan mållös. Vi sitter länge och håller om varandra. Efter en stund reser vi oss och går med sakta steg tillbaka. Vid två tillfällen stannar vi. Vi står en stund stilla. Efter stillheten tackar vi Gud för alla de underbara stunder vi haft under de senaste veckorna. Hit har vi vandrat för att tillbringa sabbaten i stillhet. Vi har upplevt den gudomliga friden inom oss och i den omgivande naturen. Vi har upplevt närhet till varandra och närhet till Gud på ett så underbart sätt.

Men tillbaka till höghuset och det ensamma fönstret i sjunde våningen.

Vi står fortfarande utanför. Det börjar bli mörkt. Där i den lilla ettan i sjunde våningen fann vi den plats vi hade drömt om för 35 år sedan när vi gick på gatorna på kalla vinterkvällar och -nätter. Drömmen och längtan efter en plats där vi två som älskade så varandra, kunde vara, hade blivit uppfylld. Tiden i sjunde våningen blev kort, men den tiden blev en ingång till ett liv fyllt av kärlek och lycka.

Efter en stund, vänder vi ryggen mot huset. Vi måste gå. Vi går allt längre bort. Vi stannar och blickar bakåt. Huset syns fortfarande bland träden. Fönstret i sjunde våningen syns. Vi fortsätter vår promenad, hand i hand, på samma sätt som då för länge sedan. Ingenting har förändrats och ändå har så mycket förändrats. Aila har blivit allt kärare och kärare för mig. Våra vanor har förändrats. Våra gemensamma bönestunder har fått nytt innehåll. Nu ber vi dagligen för varandra. Vi riktar våra tack till Gud för varandra. Dagligen påminner vi varandra om vår kärlek till varandra.

Det ensamma fönstret i sjunde våningen. Dit har vi vandrat ofta. Där var vi också idag (den 8 oktober). På vägen dit gick vi till ”tro, hopp och kärlek” för att ha vår aftonbön. Återigen fick vi lämna allt i Guds hand. Symbolerna talade åter sitt starka språk. Men nu har hjärtat blivit tömt av alla blommor, redan kvällen innan. Då upplevde vi att vårt hjärta hade blivit tömt. Vi har ingenting annat att ge Gud än våra tomma hjärtan. Men hjärtat hade fått ny jord. Så är det också med våra hjärtan. Också de behöver ny jord för att de frön som ska sås kan gro och växa. Vår bön i kväll var att vi kan helga våra liv för den kallelse Gud ger oss.

Det ensamma fönstret mötte oss igen. Vi stannar på avstånd. Det regnar. Vi tittar på och håller om varandra. Hur kärt har inte detta fönster blivit för oss. Det är en symbol för en uppfylld dröm från vår ungdomskärlek. Hur ofta - då för länge sedan - skrev vi om och drömde om den sommar som skulle komma. Då kan vi vara tillsammans och ingen kan skilja oss åt. Sommaren kom och med sommaren en enkel etta bakom fönstret i sjunde våningen. Kärleken fann oss och vi fann kärleken i varandra.

Regnet fortsätter. Varje gång vi lämnar platsen tycks det så som om någonting går sönder inom oss eller blir kvar där vi har stått. Nuet och det förgångna har mötts. När vi lämnar platsen och vandrar hemåt följer livet med oss. Minnena blir kvar. En del av oss - en mycket kär del - platsen för vår ungdoms dröm förblir kvar. I våra förlovningsringar står det "Din för evigt". Så hade vi ofta avslutat våra brev.



[1] Texten skrev ursprungligen 2003