Ett brinnande inferno - ett mänskligt påhitt

Idén om ett brinnande pinorum efter döden kan man finna hos grekerna redan på 800-talet f.Kr. En viktig ingrediens för denna föreställning är tron på att människans har odödlig själ. Denna idé tas upp av senare filosofer som t.ex. Platon. En av hörnpelare i Platons filosofi var just tron på själens odödlighet. Efter döden skiljs själen från kroppen för att leva ett högre liv. Själen har haft sin existens i tidigare liv. Genom den s.k. nyplatonismen kom denna idé in i den kristna kyrkan.

Den första kristna apologeten (en som försvarar den kristna tron) som uttryckligen lärde att både de frälsta och icke-frälsta är odödliga, var Tatianus (dog 180). Tatianus förnekade den palatonska idén om själens naturliga odödlighet men menade att Gud i samband med de dödas uppståndelse ger också de ogudaktiga ett evigt liv för att för evigt kunna straffa dem (i plågor).

Ett avgörande inflytande för accepterandet av själens odödlighet till kyrkans lära hade kyrkofadern Tertullianus (ca 155-222). Han anammade den platonska tanken om själens odödlighet. Genom Augustinus (ca 354-430), kanske den mest inflytelserika kyrkofadern, befästes denna lära. Sedan dess har läran om själens odödlighet tagits som en given sanning i de flesta kyrkor och samfund.

Är då helvetet, dvs. en evig pina, en biblisk lära? Svaret är ett enkelt nej! De som tror på ett evigt brinnande inferno läser in "helvetetstankar" i bibeltexter. De hebreiska och grekiska orden som ofta översätts "helvete" har inte denna innebörd, dvs. evigt brinnade eld utan slut.

Gamla testamentets sheol översätts oftast med ordet "dödsrike". Till sheol kom både goda och onda. Patriarken Jakob (Första Moseboken 37:35) visste att han skulle komma till sheol. Korach, och de som tillsammans med honom hade gjort uppror mot Mose störtades livslevande ner i sheol (läs denna händelse i Fjärde Moseboken kapitel 16, i vers 30 förekommer ordet sheol). 

Det finns många liknande texter i Gamla testamentet. Ordet används ofta synonymt med ordet grav, den sista viloplatsen (se t.ex. Job 17:13,16; se också Predikaren 9:5,6,10).

Det grekiska motsvarighet till sheol i Nya testamentet är hades (förekommer 11 gr i det grekiska originalet). Hades översätts för det mesta med "dödsrike". En del översättningar som t.ex. English Standard Version har dock låtit bli att översätta hades (dvs. har låtit hades stå också i den engelska texten) med två undantag. Matteusevangeliet 16:18 har man översatt hades med "hell" (helvetet) och i Första Korinthierbrevet 15:55 med "död".

Det ord i Nya testamentet som ofta översätts med "helvete" är gehenna (t.ex. Matteusevangeliet 5:22, 29, 30). Ordet är ett grekisk form av hebreiskans ge hinnom, Hinnoms dal. Kungarna Achas och Manasse offrade där sina egna barn till avgudarna (se Andra Krönikeboken 28:1-3; 33:6, läs också Jeremia 7:31; 32:35). Kun Josia "skändade" Hinnoms dal och gjorde den till en oren plats.

Nya testamentet använder gehenna som en bild på de ofrälstas straff. Straffet är evigt men inte människorna. Ett annat begrepp med samma innebörd är "eld" (pyr på grekiska, se t.ex. Matteusevangeliet 25:41; Markusevangeliet 9:43; Andra Thessalonikerbrevet 1:18; Andra Petrusbrevet 3:10,12; Uppenbarelseboken 20:9,10). Eldens syfte är att förinta allt ont (se t.ex. Andra Petrusbrevet 3:7). T.o.m. döden kommer att förintas (se Första Korinthierbrevet 15:26). Det grekiska ordet, katargeo, som används här, betyder att "göra om intet", "förinta". Ett ytterligare ord som används är olethros som betyder "fördärv", "ruin" och "död" (se Andra Thessalonikerbrevet 1:9).

På samma sätt som elden förstörde Sodom och Gomorra kommer den att förstöra hela den nuvarande skapelsen. Det kommer inte att finnas något liv i all evighet i eldjsön eftersom elden gör slut på allt ont. De som tror på ett evigt brinnande inferno måste tro att Gud själv upprätthåller dessa stackares liv i "helvetet" bara för att deras plågor kan fortsätta i all oändlighet. Detta strider dock helt mot Guds väsens karaktär. Jesus kom för att vi skulle få ett evigt liv. Gud är kärleken och inte en sadist som i all oändlighet vill plåga människor. 

Vi ska också komma ihåg att bara Gud är odödlig (Första Timotheosbrvet 6:16). Evigt liv finns bara i Kristus. Det finns inget "evigt" liv utanför honom. "Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet", skriver Johannes i sitt tredje brev (5:12).

Här vill jag rekommendera Edward William Fudge, The Fire That Consumes. A Biblical and Historical Stydy of the Doctrine of Final Punishment, The Lutherforth Press, 2011. Fudges bok är absolut den bästa jag läst i detta ämne. Fudge tillhör minoriteten av evangelikala teologer som tror att Bibeln lär konditionalism, dvs villkorlig odödlighet och annihilationism, dvs att de icke-frälsta kommer att utplånas i den "brinnande sjön" som Uppenbarelseboken talar om (kap 20). Redan i skapelsen antyds denna villkorlighet eftersom människan bara skulle få leva evigt om hon fick äta av livets träd (1 Moseboken 3:22). Från Nya testamentet vet vi att Jesus är det sanna livets träd.

En av det mest groteska beskrivningarna av "helvetet" finner man i en apogryfisk skrift som bär namnet "Petrus uppenbarelse" (från 200-talet).

Texter som tycks tala för att människan är odödlig och helvetet evigt

Hur ska man då förstå texter som tycks tala för att människan är odödlig? Den text som alltid dyker upp är Lukasevangeliet 23:43. Till rövaren på korset säger Jesus: "Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset." Först måste man komma ihåg att det grekiska originalet hade inga skiljetecken. Texten kan lika gärna översättas: "Sannerligen säger jag dig i dag: du skall vara med mig i paradiset." (Observera att jag utelämnat ordet "redan". Ordet finns inte i originalet.) Man bör också notera rövarens önskan, att Jesus skulle komma ihåg honom när han (Jesus) kom med sitt rike. Och vi vet att Jesus kommer med sitt sitt rike när han kommer igen vid tidens slut. Då kommer också den botfärdiga rövaren in i Guds rike.

Av evangelierna vet vi också att Jesus inte gick till "paradiset" vid sin död, utan han begravdes enligt judisk sed. Jesus hade själv sagt att han skulle vara i "jordens inre i tre dagar och nätter" på samma sätt som Jona var i den stora fiskens buk" (Matteusevangeliet 12:40).

En ytterligare text som används för att försvara idén om själens odödlighet är liknelsen om den rike mannen och Lasaros i Lukasevangeliet (16:19-31). Denna text talar dock ingenting om "själar" eller odödlighet. Den är en liknelse som talar om livet här och nu. Om man läser texten bokstavligen måste den innebära att fattigdom är nyckeln till paradiset och evigt liv. Och rikedom leder på motsvarande sätt till "helvetet". Man bör också vara medveten om att texten talar om "dödsriket" (hades i grundtexten) och inte om gehenna eller "eldsjön".

Vi får vara tacksamma för att den groteska läran om evig pina inte är biblisk.

"Helvetet"

Dela den här sidan