Undren i Bibeln och i våra dagar

Vad är ett under?

Varje bibelläsare är medveten om att i Bibeln återger flera berättelser där undret utgör en helt avgörande del. Men vad är ett under eller ett mirakel? Enligt Svenska ordboken är ett under en "märklig händelse som verkar strida mot förnuftet och naturlagar". Nationalencycklopedin beskriver under som "det ovanliga, överväldigande och oförklarliga som väcker människans förundran". Enligt Zondervan Illustrerad Bible Dictionary (2011) är ett mirakel "extraordinära händelser som manifesterar Guds ingripande i naturen och i samband med människan."

Svenska ordbokens beskrivning av under är helt felaktig. Under strider inte mot förnuftet eller mot naturlagar. Naturlagarna är bara människans sätt att beskriva naturen. Svenska ordbokens definition tycks utgå ifrån en ateistisk verklighetsförståelse, alltså att man bara förnekar undrens möjlighet.

Nationalecyklopedins beskrivning av under är mycket flummig och oklar och tycks utgå från människans psykoloiska mekanismer.

Zondervan Bible Dictionary utgår från den kristna verklighetstolkningen, nämligen att Gud finns och att han kan gripa in i naturens förlopp när han vill. Undret kan bäst beskrivas som en avvikelse från den naturliga ordningen orsakad av en icke-materiell agent. Den centrala frågan är: Händer underverk i dag och hur ska vi förstå alla de underverk som beskrivs i Bibeln? Jag ska återkomma till detta. Men först några ord om undren i Bibeln.

Gamla testamentet

Även om ganska många under beskrivs i Gamla testamentet (här bortser jag från skapelseberättelsen och syndafloden) är de dock relativt få med tanke på den långa tidrymden Gamala testamentet omfattar. I Gamla testamentet är det största undret Israels uttåg ur Egypten genom havet (och undren under ökenvandringen, t.ex. mannaundret och vatten ur klippan). Andra kända underverk i Gamla testamentet är t.ex. de som utfördes av profeterna Elia (om honom kan man läsa i Första och Andra Konungaböckerna) och Elisha (om honom kan man läsa framför allt i Andra Konungaboken).

Nya testamentet

I Nya testamentet finner vi många underverk i samband med Jesus och lärjungarna: mirakulösa helanden, brödundren, Jesus går på vatten, Jesus uppväcker döda, Jesus egen uppståndelse, Petrus och Paulus underverk osv.

Nya testamentet använder flera ord i samband med underverk. Det vanligaste ordet för botande/helande är therapeue (därav våra låneord, t.ex. "terapeut") och används i samband med botande av sjuka, se t.ex. Matteusevangeliet 4:23. Ekballo är ett vanligt ord som betyder att "kasta" och används i samband med demonutdrivning, se t.ex. Matteusevangeliet 8:16; Markusevangeliet 9:18. Ordet semeion, "tecken", förekommer ofta i Nya testamentet. Ett utfört mirakel eller underverk skulle tyda på ett gudomligt "tecken" (semeion) på auktoritet, se t.ex. Matteusevangeliet 16:1.

Lärjungarna och under

I början av sin verksamhet valde Jesus ut tolv lärjungar till vilka han gav makt över ondskans alla krafter. I Matteusevangeliet (10:1) läser vi: "Han kallade till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt över orena andar, så att de kunde driva ut dem och bota alla slags sjukdomar och krämpor."

Något senare väljer Jesus ytterligare sjuttiotvå lärjungar (Lukasevangeliet 10:1-12, enligt andra handskrifter sjuttio) som skulle gå ut med budskapet, men det sägs ingenting om att Jesus skulle ha gett dem "makten" över sjukdomar och demoner. Men när dessa sjuttiotvå återvänder till Jesus beskriver de hur "till och med demonerna lyder oss när vi uttalar ditt namn" (vers 17). Detta tyder dock på att dessa sjuttiotvå hade fått samma "makt" som de tolv.

Frågan är: har den kristna kyrkan i dag samma makt och myndighet över de orena andarna och sjukdomar?

Närmare läsning av texterna antyder att denna "makt" är begränsad till de tolv plus 72 lärjungar (och Paulus). Men varför detta bestämda antal lärjungar, 12 + 72?

Tolv lärjungar motsvarar naturligtvis Jakobs tolv söner. Dessa tolv stammar utgjorde Guds egendomsfolk under det gamla förbundets tid (se Andra Moeboken 19:5). Den kristna församlingen utgör Guds nya egendomsfolk som består av både judar och hedningar (se Första Petrusbervet 2:9-10; jfr Efesierbrevet 2:11-22; Uppenbarelseboken 5:9-10). De tov lärjungarna motsvarar de tolv stammarna (se Uppenbarelseboken 21:10-14).

Men varför 72 ytterligare lärjungar? Bakgrunden finns kanske i Fjärde Moseboken (11:16-17). Där berättas hur Mose får befallningen att välja sjuttio äldste i Israel. Dessa skulle bli delaktiga av samma Ande som Mose och skulle sedan hjälpa honom. När Jesus ger befallningen till de sjuttiotvå lärjungarna skulle de utföra samma saker som han.

Det verkar vara så att dessa två grupper av lärjungar är ett mycket medvetet val av Jesus i syfte att bekräfta kallelsen av det nya gudsfolket. Bara dessa två grupper av lärjungar (plus Paulus) fick makten och auktoriten över onda andar och sjukdomar på samma sätt som Jesus hade fått den makt och auktoritet från Gud (se Johannesevangeliet 17:2). Denna makt och auktoritet försvann i och med att den apostoliska tiden var över.

Paulus, nådegåvan att bota och göra kraftgärningar

När Paulus sedan i Första Korinthierbrevet kapitel 12 undervisar i nådegåvor nämner ha två specifika gåvor som är relevanta i min diskussion här, gåvan att "bota" (hiama på grundspråket, vers 9) och gåvan att "göra under" (energemata dynameon på grundspråket, vers 10). Ordet hiama har samma betydelse som therapeue, dvs. "bota". Ordet hiama förekommer bara hos Paulus i Första Korinthierbrevet (här och i verserna 28,30). Uttrycket energemata dynameon betyder bokstavligen "kraftgärningar".

Paulus talar dock inte om makt i sammanhanget utan tro (pistis). Alltså har den kristna församlingen fått nådegåvan (inte en gudomlig "makt") att bota/hela och  göra under, men dessa gåvor är helt beroende av utövarens tro (jfr Romarbrevet 12:6; Markusevangeliet 16:17).

I Andra Korinthierbrevet (12:12) sammanfattar Paulus sin verksamhet med följande ord: "Allt som kännetecknar en apostel har jag utfört bland er utan att någonsin svikta, med tecken, under och kraftgärningar." Här har vi orden "tecken" (semeion), "under" (teras) och "kraftgärningar" (dynamis). teras förekommer bl.a. i Apostlagärningarna 5:12; dynamis förekommer t.ex. i Hebreerbrevet 2:4. Alla dessa ord beskriver det mirakulösa.

Ett ytterligare "vapen" mot den onde har den kristna kyrkan i förbön. Genom förbön kan Gud låta sin kraft verka till frälsning och till helande, se t.ex. Jakobsbrevet (5:13-18).

Mirakel och moderna skeptiker 

Många moderna forskare (teologer och andra) förnekar eller bortförklarar undren. Detta förhållningsätt har sin grund i den moderna människans syn på naturens lagbundenhet och på föreställningen att Jesus samtida präglades av tron på det mirakulösa (se t.ex. Rudolf Bulltman, Jesus Kristus och avmytologiseringen, Gleerups, 1969; E.P. Sanders, "The Life of Jesus" i Hershel Shanks (ed.), Christianity and Rabbinic Judaism, 2011, kapitel två).

I boken Vad tror du på? (Verbum, Utbildningsradion, 1994, sida 166), skriver Christina Grenholm: "Har under inträffat? Skeptikerna tvivlar på sådana berättelser. Oavsett hur man ställer sig till deras sanningshalt, så ligger deras betydelse framför allt i den djupare innebörden." Vad denna "djupare innebörd" skulle betyda, säger Grenholm dock ingenting om.

Samtidigt som förnekarna och tvivlarna (här syftar jag inte på författarna ovan) har sitt s.k. vetenskapliga (skeptiska) förhållningssätt inför bibliska mirakel tror de själva att hela universum, livet och allt annat har uppstått av sig självt utan någon medverkande agent. Samtidigt vet man att denna materialistiska ursprungsberättelse brottas med stora grundläggande problem.  T.ex."Big bang teorin", skriver Joseph Silk, "har ännu inte löst tre grundläggande frågor: vad hände strax innan den inledande fasen, själva singularitetens natur och galaxernas ursprung." (Joseph Silk, The Big Bang (3. utg.), Freeman, 2001, s. 385). (Singularitet är ett konsept enligt vilket universums rumtidkrökning är oändlig och där alla naturlagarna bryter samman. Egentligen finns det ingen som begriper vad man menar med detta!)

Livets uppkomst ur materialistisk synpunkt är också en olöst gåta. Man tror att livet uppstod på något sätt i död materia. Men hur, om det har man ingen aning. Så här kategoriskt skriver man i en relativt ny bok: "Vi kommer aldrig att kunna ge ett fullständigt svar (faktum är att det inte finns något "ofullständigt" svar heller, min kommentar) på frågan om hur livet uppstod och vad det första livet var." (Ingemar Ernberg m.fl. Vad är liv i kosmos, i cellen, i människan, Karolinska Institutet University Press, 2011, s. 73.) När man konstaterat detta börjar man ändå spekulera vad som kan ha hänt när livet uppstod på jorden utan medverkan av någon medveten agent. Det är naturligtvis inget fel i sig att spekulera. Det vore dock ärligare att medge Guds möjliga del i uppkomsten av universum, livet och allt annat. Att utesluta Gud på förhand som allting orsak är bara ett filosofiskt val man gör. Det tycks vara så att materialister har utvecklat någon form av agentfobi när det gäller alltings mirakulösa uppkomst!

Jag har tagit upp dessa skeptikers problem och tro för att ge lite perspektiv för deras förnekelse av mirakel. Modern forskning försöker ofta dölja sin okunnighet i en massa vetenskaplig jargong. Detta är dock bara ett psykologiskt grepp att avleda läsarens uppmärksamhet från själva problematiken. Men låt oss återgå till nytestamentliga underverk.

Påståendet att Jesus samtida var godtrogna är bara inte sant. Faktum är att Jesus samtida ifrågasatte mirakel. Saddukeerna i Nya testamentet är ett exempel på detta. En del grekiska filosofer och romerska författare ifrågasatte mirakel.

När det gäller Jesus samtida författare, och som kände till hans verksamhet, förnekade ingen av dem Jesus underverk. "Ingen av de gamla källor, som har reagerat på Jesus underverk, försöker förneka dem", skriver Craig Keener i Miracles (Baker Academic, 2011, s. 25). Fariseerna på Jesus tid hävdade att han utförde underverk i den ondes kraft (Markusevangeliet 3:22). Den judiske historikern Josefus Flavius bekräftar Jesus underverk. Han skriver: "Vid den här tiden var där Jesus, en vis man, om det nu är rätt att kalla honom för en man, för han gjorde många underbara gärningar." Josefus, Antiquities of the Jews, Book XVIII, III, 3, Kregel Publikcations, 1981. Jesus nämns också i det Babyloniska Talmud och där anklagas han för att ha praktiserat magi. (Peter Schäfer, Jesus in the Talmud, Princenton University Press, 2007, s. 35). Vi har med andra ord inga sakliga eller historiska skäl att tvivla på Jesus och apostlarnas underverk.

När vi läser om Jesus underverk upptäcker vi två viktiga detaljer. För det första utfördes undren alltid i närvaro av andra människor (se t.ex. Lukasevangeliet 5:15). För det andra skickade Jesus i något fall de botade till prästen för att prästen skulle bekräfta helandet (Markusevangeliet 1:44; Lukasevangeliet 17:14). Genom denna bekräftelse hade ingen någon som helst andledning att betvivla att undret verkligen hade ägt rum.

Sker mirakel också idag?

Många (kristna) skulle tveklöst svara "ja" på denna fråga. Jesus hade ju lovat att hans efterföljare skulle göra samma - och t.o.m. större - gärningar än han (Johannesevangeliet 14:12). Frågan är dock lite mera komplicerad än så. När vi läser evangelierna finner vi snart att Jesus, när han utvalde de tolv lärjungarna, gav dem en specifik "makt" över ondskans alla krafter. Matteus skriver i sitt evangelium (10:1): "Han (Jesus) kallade till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt över orena andar, så att de kunde driva ut dem och bota alla slags sjukdomar och krämpor." Här har Matteus använt ordet exousia, "makt", "myndighet", "auktoritet". Markus och Lukas har använt samma ord i parallelltexter (se Markusevangeliet 6:7 och Lukasevangeliet 9:3, jmf. Lukasevangeliet 4:36; Matteusevangeliet 28:18). Den "sista tidens" Jesus efterföljare har dock inte blivit tilldelade den makt som de tolv och senare de sjuttio fick av Jesus. (Se ovan Lärjungarna och under)

Under sin verksamhet blev Jesus tillfågad av sina motståndare om hans "fullmakt" att göra underverk. Markus (Markusevangeliet 11:27-28) skriver: "De (Jesus och lärjungarna) kom tillbaka till Jerusalem, och när han gick omkring på tempelplatsen, kom översteprästerna och de skriftlärda och de äldste fram till honom och frågade: 'Vad har du för fullmakt att göra detta? Vem har gett dig den fullmakten?'" Och svaret är naturligtvis givet: Gud har gett Jesus denna fullmakt att göra underverk och undervisa. "Fullmakt" har översatts av exousia, samma ord som Jesus använde när han sände ut lärjungarna för att predika och göra under.

Den makt och myndighet Gud Fadern hade gett Jesus gav Jesus till de tolv + 72 lärjungar och Paulus.

Under och den "sista tiden"

Jesus varnade flera gånger om att den "sista tiden" skulle präglas av påståenden från hans efterföljare att de har utfört under och mirakel (se t.ex. Matteusevangeliet 24:24; Andra Thessalonikerbrevet 2:9; Uppanbarelseboken 13:13). I Matteusevangeliet (7:21-23) säger Jesus att han inte känner igen dessa "ondskans hantlangare" som har utfört mirakel i hans namn. Uttrycket "ondskans hantlangare" har översatts från ergazomenoi ten anomia. Anomia betyder ordagrant "laglös". I Nya testamentet används anomia ofta om gärningar som är mot Guds vilja eller på annat sätt onda.

Den "sista tidens" laglöshet präglas av agerande mot Guds uttryckliga vilja så som den har uppenbarats i Bibeln, se t.ex. Första Timotheosbrevet 1:9. I moraliska sammanhang har nomos, "lag", en normativ betydelse, dvs. att en handling alltid är fel oavsett tid och kulturella sammanhang, se Matteusevangeliet 5:18-19.

Men hur ska man ta reda på om dessa mirakelmän är Jesus sanna efterföljare? Jesus har ett tvåfaldigt svar i verserna innan i Matteusevangeliet (7:15-20). Det första kännetecknet är att de är "falska profeter" (deras profeterande har inte gått i uppfyllelse (se Femte Moseboken 18:20-22). För det andra är de "rovlystna vargar", alltså obarmhärtiga mot sina medmänniskor.

Ingen har dock rätt att döma sina medmänniska. Bara Jesus vet vem som är hans sanna efterföljare. Frukten kan vi se och frukten hjälper oss att vara på vår vakt. Här gäller Jesus uppmaning till vakenhet (Markusevangeliet 13:47).

En personlig reflektion

Personligen har jag aldrig sett ett autentiskt mirakel äga rum i nytestamentlig bemärkelse. Däremot har jag varit med i flera sammanhang där folk kommit fram och vittnat om "helande" även om inget synligt helande har ägt rum. När jag möter denna sorts "vittnesbörd" tänker jag alltid på Jesus.  Under Jesus (och Gamla testamentets) tid var det prästens uppgift att bekräfta att helandet hade ägt rum. 

I dag borde den som blivit helad kunna bekräfta helandet av den vårdande läkaren. Detta tillvägagångsätt skulle bekräfta att helandet verkligen ägt rum i medicinsk mening. I moderna "helandemöten" tycks helandet äga rum snarare "i tro" än i verkligheten, dvs. i medicinsk mening. För att ett mirakel har ägt rum borde vi får en tredjeparts bekräftelse utfrån.

För en nyfiken läsare kan man rekommendera Craig S. Keener, Miracles, Baker Academic, 2011. Boken är i två volumer, över 1100 sidor. Keener diskuterar nyestamentliga underverk och har en omfattande samling av mirakel från senare tider. Keener tar dock själv en försiktig hållning inför alla mirakelberättelser eftersom han inte har haft någon möjlighet att kontrollera berättelserna autenticitet (vol 1, sida 238).