"Gud är kärleken"

Den barmhärtige samarien illustrerar den kristna kärleken.

Kanske frågar någon om det finns en specifik kristen etik? I så fall: vad är det som är så specifikt med den?

Order ”etik” kommer från grekiskan ethos som betyder ”sed”, och därav ”sedelära”. Ordet används i betydelsen av studier av moraliska fenomen och ställningstaganden. Ordet förekommer några gånger i Nya testamentet men då i betydelsen ”sedvänja” (se Lukasevangeliet 1:9, ”sedvanliga”, 22:39, ”som vanligt”; Apostlagärningarna 6:14, ”seder”, dvs. hela den judiska lagen).

Ethos är dock inte det centrala ordet i nytestamentlig etik utan agape, ”kärlek”. Den klaraste utsagan om detta finns i Första Johannesbrevet 4:8, 16 där Johannes skriver att ”Gud är kärlek”. Agape-kärlekens särdrag kommer fram framförallt i det att Gud är både dess subjekt och objekt. Kärleken kommer från Gud. Men kärleken riktar sig tillbaka till Gud. Den praktiska konsekvensen av denna kärlek är att den älskar sin nästa. Det ”dubbla kärleksbudet” ger uttryck för denna ”riktning” och konsekvens. Aposteln Lukas har i sitt evangelium (Luk 10:25-28) återgett ett samtal mellan en ”laglärd” och Jesus. Den laglärde ställer en fråga till Jesus: "Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?" Jesus ställer motfrågan: "Vad står det i lagen? Hur lyder orden?" Den laglärde svarar: "Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv." Jesus reagerar med orden: "Det är rätt. Gör det, så får du leva."

Samtalet slutar dock inte där utan den laglärde vill veta vem som är hans ”nästa”. Då berättar Jesus den kanske mest kända berättelsen i hela Nya testamentet, berättelsen (liknelsen) om ”den barmhärtige samarien” (läs berättelsen i Lukasevangeliet 10:30-35). När Jesus har slutat sin berättelse frågar han den laglärde: ”Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?" Den ”laglärde” svarar: "Den som visade honom barmhärtighet." Jesu sista replik blir: "Gå du och gör som han!" (Luk. 10:36-37)

Den kristna etiken är med andra ord kärleksetik. Kärleken är i centrum, en kärlek som har sitt ursprung i Guds väsen. Guds kärlek tog sitt yttersta uttryck i .o. m. Jesu död på korset. Paulus skriver i Romarbrevet 5:8: ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” Paulus ord är naturligtvis bara ett eko från Jesu ord i Johannesevangeliet 3:16-17: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.”

Kärlekens syfte var att försona den fallna människan för att återförena människan med Gud. Paulus skriver i Andra Korinthierbrevet 5:21: ”Han (Jesus) som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet.” I Andra Korinthierbrevet 2 Kor 5:19 skriver Paulus: ”Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning.”

När människan har blivit försonad med Gud (har tagit emot budskapet om Jesus som ”Guds lamm som tar bort världens synd” (Johannesevangeliet 1:29) har Guds kärlek bli en del av denna människa. Paulus skriver i Romarbrevet 5:5 om hoppet om det eviga livet (hoppet ”att få del av Guds härlighet”), att ”hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden.”

Jesu ord till lärjungarna under den sista måltiden ger en ytterligare dimension till den gudomliga agape-kärleken. Jesus formulerar ”ett nytt bud”, ett nytt innehåll till kärleken: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” Johannesevangeliet 13:34

Nu är det Jesu egen kärlek som står i centrum, som ett ideal. ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”, säger Jesus i Johannesevangeliet 15:13.

I den kristnes vardagsliv kommer kärleken till uttryck i kärleksfulla handlingar mot medmänniskor. ”Älska din nästa som dig själv.” Men också i två andra betydelser. Jesu efterföljare skall vara ”jordens salt” och ”världens ljus”. Det vill säga: den kristna etiken har också en ”sanningssida”.

  • Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen. Matteusevangeliet 5:13-16

Den kristna människan skall ”lysa” mitt i världens mörker. Detta mörker har med synden att göra. Paulus skriver i Romarbrevet 13:12: ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning.” Jesus hade lärt lärjungarna att be i Matteusevangeliet 6:10: ”Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.” Att vara ”världens ljus” betyder att berätta berättelsen om Jesus. ”Jag (Jesus) är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret.” Johannesevangeliet 12:46.

Alltså: den kristna etiken präglas av kärleken till Gud och kärleken till medmänniskan.