Det finns många missförstånd av vad den kristna tron är. Den kristna kyrkan har splittrats till tusentals olika fraktioner - något som gör att folk undrar! Hur kan en så fragmenterad tro ha någon trovärdighet? Vad är alltså den kristna tron och hur blir man troende?

Den kristna tron är en övertygelse om att Jesus är Guds "ende" son (så som aposteln Johannes uttrycker det i Johannesevangeliet 1:14). Jesus levde för ca 2000 år sedan, dog på ett kors, uppstod från de döda och togs upp till hImmelen. Allt detta gjorde Jesus för att försona mänskligheten med Gud (läs Andra Korinthierbrevet 5:19). Bakgrunden till Jesus människoblivande och död på korset är den första människans fall till synd (läs Romarbrevet kapitel 5).

Jesus föddes någon gång mellan åren 6-4 f.Kr. Vid tiden för Jesus födelse var Israel occuperat av den romerska världsmakten. Han var ca 30 år när han började sin offentliga verksamhet. Evangelisterna Matteus och Lukas ger historiska detaljer som hjälper oss att placera Jesus i ett bestämt historiskt sammanhang. Kristen tro är alltså förankrad i historian.

Den kristna trons grund: Bibeln.

Den kristna tron grunddar sig på Bibeln. Gamla Testamentet tillsammans med Nya Testamentet utgör den kristna trons fundament. Ytterst handlar den kristna tron Bibelns tillförlitlighet och trovärdighet som ett historiskt dokument. När jag personligen kom i kontakt med den kritna tron blev frågorna kring Bibelns trovärlighet och tillförlitlighet viktiga. Jag ska återkomma till frågan om Bibeln.

När Jesus hade uppstått från de döda mötte han lärjungarna och förklarade för dem Bibelns yttersta syfte. Apostel Lukas (24:36-47) skriver:

Medan de (två lärjungar som hade mött Jesus efter hans uppståndelse) ännu talade stod han plötsligt mitt ibland dem och hälsade dem: "Frid över er!" De blev rädda, och i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg. Då sade han: "Varför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel? Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har." Och han visade dem sina händer och fötter. Då de av idel glädje och förvåning ännu inte kunde tro, frågade han dem: "Finns det något att äta här?" De räckte honom en bit stekt fisk, och de såg hur han tog den och åt. Han sade till dem: "Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna." Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna. Och han sade till dem: "Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem.

 Hur blir man kristen?

Kristen blir man genom att Gud kallar en till att acceptera (bekänna) Jesus den som han är, dvs. Guds Son och världens Frälsare. I ett sammanhang i Johannesevangeliet (6:65) säger Jesus att "ingen kan komma till mig om han inte får det som gåva av Fadern." Tron på Jesus är m.a.o. en gåva från Gud. Trons innehåll förklaras av Paulus på följande sätt i Romarbevet 10:9-13: 

• "Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. Skriften säger ju: Ingen som tror på honom skall stå där med skam. Det är ingen skillnad på jude och grek; alla har samme herre, och han ger av sin rikedom åt alla som åkallar honom. Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad."

Det finns några invändningar folk brukar rikta mot den kristna tron. Här vill jag ta upp bara några: 1. Gamla testamentets gudsbild. 2. Guds befallning till Abraham att offra sin son som ett brännoffer. 3.Tron på ett evigt brinnande helvete. Låt oss i korthet se på dessa tre invädningar. 4. Teistisk evolution. 5. Under kan inte ske.

1. Gud som "folkmördare"

Kritikerna hävdar ofta att Gamla Testamentets Gud är en blodtörstig "folkmördare" som skoningslöst dödar barn, kvinnor och främlingar. Ofta hänvisar man till Femte Mosebokens kapitel 7. Kritikerna glömmer dock en viktig sak: Gud äger alla folk och han får göra vad han vill med det som är hans (Läs Psaltaren 82:8; Romarbrevet 9:15-21). Kritikerna borde tänka att också deras existens är beroende av Gud och att också de tillhör Gud! Kritikerna glömmer också att död och allt annat elände är en konsekvens av människans synd.

När Israel skulle ta det utlovande landet i besittning, skulle de inte börja med krig utan med att erbjuda fred. I Femte Moseboken (20:10) kan vi läsa följande: "När du närmar dig en stad för att anfalla den skall du först erbjuda fred."

Ryktet om Israels uttåg ur Egypten hade spridit sig och folken hade slagits med skräck. Om de hade tagit emot israeliterna i fredens tecken, skulle inget av det blodutgjutelse vi läser i Gamla Testamentet ha ägt rum! Men grannfolken tackade nej med de konsekvenser som följde. Här vill jag gärna rekommendera Paul Copan, Is God a Moral Monster? Making Sense of the Old Testament God, Baker Books, 2011.

Det fanns en ytterligare orsak till varför Gud genom Israel förintade några folkgrupper i Palestina. Invånarna i landet hade fallit i djupt förfall (läs t.ex. Femte Moseboken kapitel 18).

För balansens skull måste man ska också komma ihåg att Gud genom Josef räddade den dåtida världen i Mellersta Östern från en hungerskatastrof (läs Första Moseboken kapitel 40-41). Ryktet om vad Gud genom Josef hade gjort i Egypten hade spridits till grannfolken, och folken reste till Egypten för att köpa säd för att undgå att dö av hunger. Gud räddade genom Josef kanske miljoner människor från att svälta ihjäl.

2. Guds befallning till Abraham att offra Isak

Ett annat exempel som kritikerna tar upp är Abrahams offrande av sin egen son. Faktum är dock att Abraham aldrig dödade sin son (läs Första Moseboken kapitel 22)! Gud prövade Abrahams lojalitet. Abraham bestod provet och slapp offra sin älskade son.

Händelsen var en förebild på hur Gud i framtiden skulle låta sin egen son, Jesus, dö för mänskligheten.

3. Evigt brinnande helvete

En ytterligare invändning mot den kristna tron är läran om ett evigt brinnande "helvete". För en diskussion gå hit.

4. Teistisk evolution

Det finns en ytterligare invändning mot den kristna tron som uppstår ur föreställningar att den biologiska evolution kan jämkas ihop med tron på Gud. De kristna som accepterar evolution måste samtidigt acceptera att Gud genom evolutionens grymma mekanismer, genom död och förintelse har skapat allting. Ateisten Birgitta Forsman skriver:

• Den som inte kan förneka evolutionen men ändå vill behålla Gud väljer kanske att tro att evolutionen är Guds sätt att skapa världen. Själv hoppas jag att det inte är så, för om en medveten vilja valt att skapa de levande varelserna genom evolutionen – med allt lidande den processen har medfört – måste det vara en sadistisk vilja. Och en gud som är sadist är det värsta jag kan tänka mig.

Birgitta Forsman, Arvet från Darwin, Fri tanke, 2010, s. 277-278.

Darwin beskrev själv denna "skapande" process med följande ord:

• Det mest upphöjda vi alls kan föreställa oss, de högre djurens tillkomst, är alltså en direkt följd av detta krig i naturen, av hunger och död. Det finns en storslagenhet i denna syn på hur livet, med dess många olika krafter, ursprungligen blåstes in i ett litet fåtal former, kanske i bara en enda; och hur det, medan denna vår planet fortsatte sitt kretslopp i enlighet med gravitationens fasta lagar, ur en så enkel början utvecklats och utvecklas vidare mot otaliga former av den yttersta och underbaraste skönhet.

  Charles Darwin, Om arternas uppkomst, Natur och kultur, 1994, s. 372. Kursiv min.

Vi vet dock att Darwins föreställningar om en storskalig evolution från bakterie till människan är en materialistisk föreställning och har ingenting med Gud att göra och är i grunden en felaktig föreställning om organismers uppkomst.

5. Under kan inte ske 

Också denna invändning används ofta mot den kristna tron. Man menar att i ett lagbundet universum kan under inte inträffa. Denna invändning grundar sig på en felaktig natursyn. Naturlagarna är bara människans sätt att beskriva naturens regelbundenhet. Naturlagarna ger uttryck för Guds upprätthållande aktivitet i universum (Läs Hebreerbrevet 1:1-3).

När ett under sker är det fråga om en avvikelse från naturens regelbundenhet. Jesus uppståndelse från de döda är ett mäktigt bevis för att under verkligen ägt rum. När Gud uppväckte Jesus från de döda gjorde Gud bara ett (lokalt) undantag från naturens ordning. Gud är Herre över sin skapelse och kan göra vad Han vill och när Han vill.

Den materialistiska världsbildens förespråkares tro att naturen är sin egen skapare är ingenting annat än en tro på ett mirakel utfört inte av någon! För mig är denna tro mycket märkligare än de kristnas tro på en Skapare som både har makten och förmågan att göra under. Naturen har inga skaparkrafter. Att tro på detta är en annan sak. Den är en blind tro utan evidenser!

Vi har sett att invändningarna mot kristen tro faller.

Dagen som skulle komma att förändra mitt liv var en vacker försommardag 1972. Jag och min hustru hade bott i Sverige i tre år och börjat etablera vårt liv i Trelleborg. Vi hade kommit från Finland, där framtidsutsikterna inte var särskilt lysande för oss efterkrigstidens ungdomar, medan det fanns gott om arbete och ett ganska bekymmerslöst liv i Sverige. Så hade vi också, liksom mängder av andra finländare, kommit och börjat bygga upp en framtid i grannlandet, utan några djupare reflektioner över tillvarons stora frågor. Vi älskade varandra, hade mat på bordet och tak över huvudet, och nu också vår lille son.

Nu satt vi, denna strålande försommardag, i vår bil på riksväg 101, på väg till Malmö. Vi hade lämnat vår son åt en barnkär granne som erbjudit sig att sitta barnvakt. Vi småpratade och beundrade det fantastiska skånska landskapet. Jag höll en fart på över hundra km/tim; vägen var rak och fin.

Vi närmade oss en liten korsning. Bakom stoppmärket stod en lastbil med full gruslast och väntade på att vi skulle passera – trodde jag. Men helt plötsligt och oförklarligt körde han fram, och vi hade under några korta ögonblick en säker död framför oss. En tung lastbil tvärs över vägen, och jag skulle köra in i den i en fart på 100 km/h.

Aila (min hustru), som satt bredvid, hann uppleva en fruktansvärd dödsångest, och en hastig tanke flög genom hennes huvud: vem skulle ta hand om vår son? För mig stannade tiden. Jag kände som om en osynlig hand hade gripit tag i ratten och styrt bilen ut på vägkanten. Det var som om någon hade sagt till mig att det inte var någon nöd och uppmanade mig att släppa bromsen lite så att bilen inte skulle få sladd och kanske välta. Så styrdes bilen över vägrenen in på den lilla grusvägen, i samma riktning som lastbilen. Vi klarade alltså en 90-graders sväng i den farten, snuddade vid ett trafikmärke, med en mindre plåtskada som resultat, för att sedan stanna en bra bit in på den lilla vägen.

När bilen hade stannat "vaknade" jag till och blev medveten om det som hade hänt. På ett underligt sätt hade jag tappat bort både tid och rum. Jag drog i handbromsen, stannade motorn, och klev ut ur bilen. Vi var båda helt oskadda. Jag gick fram till lastbilschauffören och skällde ut honom. Denne i sin tur påstod att han absolut inte hade sett någon bil på vägen: "Du fattar väl att jag inte korsar vägen med denna gruslast hur som helst..." Lastbilschauffören betalade snällt en ersättning för plåtskadan, och så körde vi därifrån.

Men ingenting var längre som förr för mig. Både jag och min hustru grubblade och samtalade mycket om den förunderliga räddningen från en ganska säker död. Vad var det som räddade mig och min hustru? Hon hade någon sorts traditionell gudstro, så hon ville tänka sig att det var självaste Gud som hade gripit in i vårt liv. Hon försökte ta upp sina funderingar med mig, men jag betraktade mig som ateist och ville därmed inte höra talas om någon Gud.

Men naturligtvis tänkte jag mycket på det som hade hänt. Tanken om Gud var dock helt främmande för mig. Jag hade växt upp i en vanlig bondfamilj i Finland. Jag hade fått kristendomsundervisning i skolan som alla andra. Jag hade varit med i söndagsskolan och blivit konfirmerad, och det var allt jag hade med den kristna tron att göra.

Redan under mina ungdomsår var jag en flitig läsare. Jag minns inte riktigt hur jag kom i kontakt med den moderna världsbilden, men det hände för mig som för många andra att jag anammade den utan vidare. Som ung har man inte fått redskap för kritiskt tänkande. Vetenskapens förklaringar för världens tillblivelse verkade så övertygande och enkla att det bara var gamla tanter som gick i kyrkan som inte kunde begripa detta, tänkte jag. Det tomrum, som Dawkins och Anderberg nämner, känner jag väl till. Stjärnhimlen en vinterkväll i Österbotten kunde vara bedårande men också avskräckande. Stjärnhimlen fick mig att känna mig ensam och övergiven. Tomrummet var inte endast en känsla i bröstet utan också en verklighet, i rymdens oändlighet, enligt den vetenskapliga föreställningen. Vi är ensamma i kosmos. Det finns ingen Gud där ovan. Den föreställningen var stark hos mig, och jag trodde att den var sann.

Olyckan var ett ständigt samtalsämne för mig och min hustru efteråt. Vi satt och räknade ut rent matematiskt att innan jag ens riktigt hade kunnat reagera borde vi i en sådan fart ha krockat med lastbilen och sannolikt ha krossats ihjäl. Vår räddning var mänskligt sett omöjlig. Min hustru gjorde flera försök att ta upp frågan om Gud men det ville jag inte höra talas om – inte förrän en natt några månader senare. 

Gud finns!

Det var en sen kväll satt vi i köket och vi samtalade åter om olyckan. Under samtalets gång hade klockan hunnit redan långt över midnatt. Vår son hade också vaknat för en stund och var med oss i köket och lekte på köksgolvet. Vi pratades som sagt återigen om vår märkliga räddning och hur olika vi hade upplevt det hela. Min hustru hade fått en sådan dödsångest, medan jag inte alls hade upplevt något liknande. Naturligtvis hade också jag haft funderingar kring existentiella frågor om tiden, om meningen. Men nu var det inte dessa frågor som sysselsatte mig, utan frågan: skulle jag någonsin få svar på den fråga som hade uppstått i och med olyckan, nämligen: varför blev jag inte rädd inför en till synes säker död? Min hustru försökte igen nämna något om Gud, och då sade jag lite ironiskt att Gud – om han nu fanns – kanske skulle få ordna ett nytt olyckstillfälle så att också jag fick bli rädd. "Gud behöver inga tillfällen", sade min hustru, utan någon närmare eftertanke. Jag tog vara på hennes ord och sade högt: "Gud om du finns, kan du svara mig som en man till man: skräm mig nu."

I samma ögonblick reste sig vår son och gick ut ur köket in i sovrummet och kröp ner i sin säng. Jag följde efter honom och såg till att han lagt sig. Just när jag skulle ta de få stegen från sovrummet genom hallen tillbaka till köket, fångades min blick av något som inte stämde. Jag såg att handtaget i ytterdörren rörde sig. Märkligt, tänkte jag. Jag gick jag fram till dörren. Jag stannade där och stod stilla. Allting var tyst. Dörrhandtaget rörde sig bara sakta och stannade sedan. Efter en kort stund frågade jag: "Vem är det?" men fick inget svar. Jag frågade ett par gånger till, med lite högre röst: "Vem är det?" men det var knäpptyst. Jag började känna obehag. Tydligen var det någon som försökte ta sig in till oss! Jag grep tag i handtaget och försökte vrida det uppåt, men lyckades inte. Jag ropade på min hustru, och vi försökte tillsammans vrida upp handtaget, men utan att lyckas. Någon eller någonting höll hårt i det på andra sidan.

Då slog det mig vad jag hade för en kort stund sedan sagt. "Gud om du finns, skräm mig nu." Jag blev så rädd att jag föll ner på knä på golvet och skakade av rädslan. Kanske var det självaste djävulen eller något annat ont som var på väg in till oss slog det mig.

Efter en stund reste jag mig upp igen. I denna kompakta tystnad stirrade vi båda på handtaget. Vad eller vem är det som är bakom dörren? Vad kan vi göra? Efter en stund kom jag att tänka på en granne som vi visste hade nyligen börjat gå i Pingstkyrkan. "Även om det är sent kan vi ringa honom och be honom komma hem till oss." Jag slog grannens nummer. Efter en stund svarade han. Jag fick förklara en stund för honom innan han förstod att någonting alldeles speciellt hade hänt. Till slut lovade grannen komma över. Jag bad honom komma in balkongvägen.

Grannen kom efter en stund ― med en Bibel i handen. Han hade försökt be. När han kom in berättade vi för honom vad som hade hänt. Vi gick in i hallen och visade det nedvridna dörrhandtaget. Allting var fortfarande tyst. Efter en stund samlade jag och vår granne mod för att försöka öppna dörren till trappuppgången. Vi tog tag i handtaget och lyckades vrida upp det och låsa upp dörren. När vi tryckte på dörren förstod vi att det var någonting tungt som var bakom den, och så småningom lyckades vi öppna dörren så mycket att vi kunde se vad som var bakom den. Där halvlåg den närmaste grannen, en stor, kraftig man, och hängde med bägge händerna i handtaget, klädd i kostym. Var han full eller sjuk? Nej, ingetdera. Mannen reste sig från golvet och var mycket förbryllad. Vi såg på hans ansikte att han inte visste vad han gjorde där (och fick aldrig veta det heller), och något skamsen gick han hem till sig.

Om grannen hade gått i sömnen eller var precis på väg hem någonstans ifrån var av mindre betydelse. En sak hade blivit klar för både mig och min hustru: Gud finns och kan gripa in när som helst och på vilket sätt han än väljer.  Det som kändes skönt efteråt var att vi också fick en "naturlig" förklaring på hela händelseförloppet. Ingenting övernaturligt, men samtidigt så oförklarligt. Allt händer just vid rätt ögonblick. Jag och min hustru sitter vid köksbordet och samtalar om olyckan som slutade så lyckligt. Min hustrus försök att säga att det måste ha varit Gud som räddade oss från en säker död. Jag i mitt behov att få veta om det finns någon gud överhuvud. De uttalade orden om Guds vara eller icke vara och en omedelbar respons på min utmaning. Sonens sänggående. De korta ögonblicken i hallen. Mannen bakom dörren just i det rätta ögonblicket i handtaget.

Efter denna händelse blev det klart för mig att det finns en Gud som kan gripa in när som helst och genom de medel han väljer att använda. I mitt fall hade Gud helt klart använt sig av sin egen skapelse (materiella ting) för att övertyga mig som ateist om sin existens. 

Detta var början till min vandring med Gud. En tid efter denna händelse fick jag behov på att läsa Bibeln. Vi hade en Bibel i bokhyllan. Jag minns hur jag ofta stirrade på den och undrade: vågar jag börja läsa den? Tänk om jag blir besviken? Men tiden blir mogen och jag börjar läsa i den. Det tar inte lång tid innan jag börjar ställa de stora frågorna om skapelsen. Bibeln tycktes vara mycket klar över att Gud i början hade skapat allting. Men jag som trodde på vetenskapens förklaringar, t.ex. att människan härstammar från apor, undrade: Vad är sanningen? Kan jag bevara min intellektuella integritet och samtidigt tro både påBibeln och evolutionen? Ganska snart fick jag i min hand en bok som handlade om dessa frågor, Skapelse eller evolution, skriven av en man som hade en doktorsgrad i biologi. Det var en oerhört befriande erfarenhet. Det fanns folk som funderade kring samma frågor som jag själv!

Dessa erfarenheter och upptäckter gjorde mig inte till kristen. Jag hade fått en övertygelse att det fanns en allsmäktig Gud, men jag förstod ganska snart att tro på en allsmäktig Gud inte var samma sak som att vara en bekännande kristen.

Ungefär fyra år senare hände en ytterligare sak som fick mig att överlämna mig till Jesus. Vi hade flyttat från Trelleborg och bodde nu i Åtvidaberg i Östergötland.

Det är en vårkväll 1976 och jag och min hustru tittar på ett avsnitt i en TV-serie som vi tyckte om. Något tidigare hade jag drabbats av en mycket obehaglig oregelbundenhet i hjärtat, som naturligtvis oroade mig. Just i denna kvälls avsnitt blir en läkare allvarligt sjuk och ligger på en bår. Helt plötsligt upplever jag att jag dör i likhet med denne läkare om jag inte gör något med mitt liv i dess relation till Gud. Jag reser mig från min stol, går oroligt fram och tillbaka och ber till slut min hustru stänga av TVn.

Något därefter händer ytterligare en sak som för mig vidare på min väg till att bli kristen. Jag sitter på min arbetsplats och jobbar. Helt plötsligt börjar en gammal psalm av Elias Lönnroth "spelas" i mitt huvud. Jag hör ingenting. Melodin och orden bara kommer i mitt minne. Jag hade säkerligen hört psalmen antingen i söndagsskolan eller under konfirmationstiden. Sångens budskap var att Jesus hade dött just för mig. Det var för min skull han gav sitt liv. Samtidigt som sången "spelas" i mitt huvud kommer jag att tänka på Jesu liknelse om den förlorade sonen i Lukasevangeliet. Jag var den förlorade sonen. Jag hade under tre års tid läst mycket Bibeln, men inte tagit till mig det som jag hade läst. Jag blev väldigt rörd och hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Då tänkte jag i mitt sinne: Gud ge mig och min hustru i kväll ett tillfälle då vi kan lämna våra liv i din hand.

Arbetsdagen är slut. Vi har lagt vår son och sitter i soffan. Jag berättar för min hustru vad som hade hänt. Vi bestämmer oss att lämna oss själva i Guds hand. För första gånger i vårt liv, knäböjer vi oss och lämnar oss helt och oreserverat till Gud. Det ögonblicket är det som om hela himmelen sänks ner. Vi känner hur vi omsluts av Guds fadersfamn som den förlorade sonen i Jesu berättelse. Resan var över. Jag ― vi ― hade kommit hem!

Efter den kvällen plockade vi fram våra gamla psalmböcker som vi hade fått som present i samband med konfirmationen. Vi sjöng alla psalmer vi kunde av lyckan att få vara Guds barn. Jesu ord att "Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det" hade gått i uppfyllelse i mitt och min hustrus liv.

Den kristna tron är en övertygelse om att Gud finns. Det är en övertygelse om att Gud är Skaparen av allting. Gud är osynlig och oåtkomlig för människan. Människan kan i sitt naturliga tillstånd bli övertygad om Guds existens när han/hon med öppna ögon betraktar skapelsen. Skapelsen är inte en frukt av atomernas och molekylernas slumpvisa sammanträffanden, utan visar en fantastisk planering och design.

Den kristna tron är framför allt en övertygelse om att Jesus är Guds son som genom ett mirakel föddes in i vår värld. Gud har blivit synlig i Jesu person. Jesus är världshistoriens Herre, dess mål och mening. Människan kan inte i sitt naturliga tillstånd finna honom. Det är han som söker upp människan genom de vägar han vill.

Texten kommer från min bok "Ateism, förnuftet på villovägar"